Kategori: Uncategorised

…
Lite gröt, lite kaffe, lite ärtsoppa,
några Svensk-Amerikaner i rutan.
Ett litet schhhh, en mörk promenad,
En tråkig stöld och Graham Norton.

Nu när klockan har bägge visarna rätt uppåt,
och Måndagen blir till tisdag. Kan jag berätta om en helt
vanlig dag, utan hjältedåd, roman eller katastrofer,
i min omedelbara omgivning. Med världen runt omkring
är det en annan historia.

Hatar att ha rätt ibland

Den tråkiga stölden gjorde mig något lite förbittrad.
Jag hade förutsett stölden, och varnat ägaren
Ibland hatar jag att få rätt. Ägaren till Lilla cafet i Sollefteå
hade hittat jättefina antik-hjul, från nån vagn, och hängde upp
dem på staketet in till sitt fik. Samma dag som jag såg dem sa jag
hur snygga de var, och sade med allvarlig röst att du måste låsa fast
dem. De kommer ta dem annars, det där är stöldbegärligt.
Och idag när jag gick förbi var de mycket riktigt borta.
Det känns som jag vill sparka nån på smalbenet ,
med stålhätta.

Scchh-et

Scchh-et var lite gulligare. Det var mitt andra Schhh till dem.
Afrikanska grannfruns tre små ungar är världens sötaste,
MEN livliga och skrikande i trappen ibland. Mamman är liten och
inte jätte-biffig. Släpar allt som oftast upp minst tre tunga kassar,
och tre klängiga små barn upp för trapporna. Och bor naturligtvis
allra högst upp. En gång bad jag om att få bära några kassar.

Tre söta dockor

Idag hörde jag från min lägenhet hur de skrek,
så jag öppnade dörren och såg till att få uppmärksamhet.
Mamman nappade direkt och puffade på sina barn
och pekade på mig, där jag stod med en barnvänlig min
och satte pekfingret för munnen och schhh-ade dem.
Mamman såg så nöjd ut. Och den minsta lilla dockan som
skrek mest, kom av sig, när jag schhh-ade och med jätteglad
röst sa Heeeeej. Hon glömde bort att gråta och skrika och sa
förvånat ”Heeeej” …och vinkade. Efter en stund sa jag hejdå,
och stängde dörren. Och minstingen gjorde ett tappert försök
att fortsätta gråta… men insåg att hon inte var ledsen längre,
eller hade kommit av sig, så hon gav upp.

Jag tror mamman uppskattade det mer än bärhjälpen tom.

…
I skymningslandet

Mörkret faller tidigt i novemberkvällen,
när han går ut för att få lite luft. Han bor ensam,
det är så människor lever nu för tiden, i landet där han bor.
Eller i fragment av tidigare familjer, och ca 3 olika fäder
eller mödrar.

Jagade skuggor i skymningen

Nån enstaka gestalt, vågar sig ut i mörkret,
och ser sig oroligt omkring i mörkret. En kvinna hamnar framför
honom på trottoaren, hon ökar takten., allt eftersom, och vrider
på huvudet, börjar småspringa. Han vänder, och går åt ett annat håll,
känner sig obekväm….. i mörkret. Det mörka hotet.
Men han är en expedit på ett lokalt varuhus, som gillar
att motionera, och få naturupplevelser. Men nu är han det mörka hotet.

Domedagen enligt en ”vän av Sverige”

– ”Om 500 år bor det 200 miljoner människor i Sverige, och Islamiska staten styr här,
och svenskarna har blivit utrotade… det är säkert de, det är säkert”.

Sade en bekant till honom på dagen. Han orkade inte ens bemöta det med
verkligheten, eftersom folk inte riktigt är så sugna på saker som motsäger
katastrofscenarion, orsakade av invandring. Han orkar inte. Det är varje dag,
hatet växer, lögnerna växer,. Avstånden mellan människor växer.
Avstånden mellan rik och fattig växer, avstånden mellan mörk och
ljus växer ! Han orkar inte varje vaken minut att argumentera emot
alla lögner, all hatisk propaganda, all främlingsfientlighet, all rasism.
Avståndet mellan män och kvinnor växer…. och det
är inte pengar det är frågan om då.

Utan att reflektera ens

Många gånger hör han på ett fik ägt och drivet av invandrare, som blivit svenska
medborgare, folk ogenerat spy ur sig fördomar om invandrare och invandring,
mitt framför näsan på det hårt arbetande caféägarna. Utan att ens reflektera.
han suckar… det är lönlöst… ingen lyssnar på sans längre,
hatet växer.

Men en vacker dag lovar de oss lycka

Han ser en reflektion av sig själv i skyltfönstret han går förbi,
det är visst rea igen. Han suckar igen och undrar när folk ska ha
tid att använda alla sin saker, när de ska ha tid att leva ?
Nån gång i framtiden kommer vi bli lyckliga säger reklamen, nån gång,
bara vi köper deras saker, tjänster, och jobbar tills vi blir 70 år,
då kanske vi blir lyckliga, om vi inte dör innan….

Om bara…..

Bara man vinner de där miljonerna så ska vi bli lyckliga,
eller får toppjobbet och får råd med allt… ensam.
Han funderar över världen, och inser att han måste fokusera
enkom på sitt liv, även om världen springer rakt in en
återvändsgränd. Undrar om inte priset blev för högt tänker han,
priset för det dagens politiker kallar för kvinnligt ekonomiskt oberoende,
och dagens politiker kallar för tillväxt, frihet ….

Friheten, den friheten

… Frihet för vem ?
Bundna i arbetslivets bojor tills du inte går att
tjäna mer pengar på. Rak och stolt i din träfrack, sträcker
du på dig för att du gjorde som du blev tillsagd, arbetade ihjäl
dig… för att några som inte gjorde det, krävde det av dig.

Män som är rädda för starka kvinnor

Ensam och bitter i sin miljon-lägenhet, sitter en högavlönad feminist
och vill ha mer, det räcker inte det hon har. De män som har mest,
har mer. Hon är skild tre gånger, och är övertygad om att hennes
ensamhet beror på att män är rädd för det hon kallar starka kvinnor,
en sån som hon, tänker hon. ”Män… hur kan de ens få finnas” ?
Men hon är stolt, och vacker ! När hon klacketiklackar iväg på sina
högklackade pumps, och sexiga kontorsutstyrsel, och förbannar alla
män som tittar på henne…. Hon är stolt för hon behöver ingen,
och framförallt ingen man. Men det är märkligt att ingen klarar
av att vara med en sån stark kvinna som henne ??

En kommunist vid hennes barm

Hennes dotter har blivit kommunist… eller vad det nu heter de
där godhetsknarkande som frivilligt avstår större delen av sitt
riksdagsarvode. Som ett knivhugg i ryggen, att bli solidarisk
även mot män…. ”vart är vi på väg”, frågar hon sig när hon
korkar upp en flaska vin för 1500 kronor ? ”Tom min dotter”

Mötet

Mannen, den ensamme, kommer hem till sin välstädade lägenhet,
tar sig en kopp te, och hembakt bröd. Spelar skön musik,
som ingen får höra. En dag ska han bli erkänd, få spelningar,
bli bekräftad för den han är,. och det är musiken som ska
befria honom…. tänker han.
Men ingen hör hans musik…. det bortser han ifrån,
går ut med papper till pappersåtervinningen, och möter
klacketiklack-kvinnan, hon, sin vana trogen ser inte åt
honom. Han hart lärt sig att tänka: ”ja-ha så du är vacker,
so what ?” Och han ignorerar tillbaka. Hon känner sig lättad och kränkt
på samma gång. Varför såg han henne inte ? Hon är ju både
framgångsrik ovch vacker. Hmm nåja … han har i alla fall
ingen chans på mig, tänker hon. Han kanske inte ens har ett jobb.
Och säkerligen inga ambitioner i livet. Han är rädd för starka
framgångsrika kvinnor, troligtvis, som de flesta män.
Hmm ’män… att de ens får finnas’… tänker hon bittert.

Källsorterar och ignorerar

Mannen känner sig nöjd varje gång han källsorterar.
Nu ska han hem, dammsuga, tvätta golvet, och baka lite.
Det hade kvinnan inte haft nå’t emot iofs, att ha en man som
gjorde lite sånt medan hon gjorde karriär. Och han var ju lite snygg under
den konstiga klädseln…. men som sagt var inga ambitioner i livet,
troligtvis. Och så är han ju en del av patriarkatet, som utnyttjar kvinnor
för sin egen karriärs skull….. tänker hon….
Och huvudsaken är att hon inte behöver nån.

…
Bruset från elektroniken, en klocka som tickar
taktfast, i det tysta. Tystnaden blir alltmer
min vän. Stillsamheten en fröjd, och det enkla,
det givna, mitt måtto, och min dröm.

Jag har allt jag behöver, och lite till. Vilken
underbar tanke. Och den har blivit verklighet.
För var onödig sak jag gör mig av med, blir
jag lite friare för varje gång.

Men det finns saker som jag inte anade.
Ända sedan vi kunde reflektera över vår
egen tillvaro, och vår egen förgänglighet,
och vår egen död, har frågan stötts och blötts i det oändliga:
”Vad är meningen med livet ?” ”vad händer efter döden” ?
På ett vis känns det lika meningslös för mig som att fundera
på om hönan eller ägget kom först. Frågan är felställd så klart !
Därför hittar vi inget svar.

Jag förväntade mig att några, för mitt liv, viktiga personers
bortgång skulle försvaga mig, göra mig bräcklig och ensam.
Men jag har nästan funnit det motsatta, som om de vid sin bortgång,
berikar min själ med all sin trygghet, visdom innan de flyger vidare.
Och jag känner mig starkare …. oväntat nog.
Ja … är det mer underliga funderingar än att en guds son,
går på vatten, återuppväcker döda, botar sjuka med handpåläggning,
återuppstår från sin egen död ?

Nej jag påstår inget, jag uttrycker min känsla.
Kanske det även beror på att jag förlitat mig på dem så mycket,
att jag inte satt ned mina fötter ordentligt och se om jag står
stadigt på egna ben. Eller så fyller de min själ, innan de flyger vidare !

Jag tittar igen på Nina Hedenius film, ”Gubben i Stugan”
En verkligt långsam, dokumenterande film, som bara visar Gubben
Ragnar Fredrikssons vardagsliv genom årstiderna, nästan helt utan prat,
och inga intervjuer. Ragnar som hämtar vatten, Ragnar som hugger ved,
Ragnar som lägger in ved i spisen, tvättar händer, lagar mat etc.
ensam i Finnskogarna i Dalarna. Allt går metodisk, utan stress. liknöjt,
naturnära. Ett anspråkslöst liv, i dess allra bästa bemärkelse,
långt från den värld jag har levt i, och lever i. Och vet ni,
jag finner den fridfull, och meningsfull, harmonisk. Och i den världen dyker inte
frågan upp, om vad meningen med livet är.
I den världen är livet ! Jag älskar den filmen. Det finns igenkänningspunkter
från morfars sommarstuga, och morfar. Morfar kunde allt (nej det kunde han inte)
Han snickrade, fiskade, odlade, plockade bär….. och han kunde vifta på öronen.
Och kan man det, samt spela tre-bla-mas med barnbarnen, då är man superhjälte,
och han byggde också sina egna ekor.

Jag kan inte vara morfar, jag kan inte bli han.
Jag kan inte riktigt ha moster Maggans enorma jordnära urkraft,
och sköta familj och jobb. Och även om jag romantiserar över livet som
gubben i stugan lever, så är det så klart inget jag varken skulle vilja
eller klara av. Men jag dras åt det hållet. Det gör mig mer hel
att gå tillbaka till grunderna, till naturen
till ett icke kommersiellt samhälle med rikedom som enda mål.
Jag tycker synd om människorna… på riktigt.
Själv är jag ett litet UFO, som inte passar in
i tillväxtsamhället, med 8 miljarder små ”tillväxt-ekorrar”
som springer runt i sina ekorrhjul. Jag är konstig,
jag vill vara konstig, om det andra är normalt.

Vilken vacker tystnad, nu när Min älskade moster
fått sin välförtjänta vila. Frid vare med dig !

…
På det stora hela är det ganska bra

På det stora hela är det ganska bra om jag
jämför … men ibland så svackar vi allihop,
olika djupt och olika lång tid. Det är ju en naturlag
faktiskt. What goes up, must come down. Det som
åker upp, måste ju komma ner typ…

…och det är helt okej.

En strävan uppåt som slår bakut …till slut

För den skull strävar man ofta uppåt, när det
gäller hälsan, humöret, inkomster, etc etc.
Det nå hända också är en naturlag, som
har sitt ursprung i överlevnad. Men nu har vi samma
drift, samma instinkt, trots att överlevnad för många
upplevs självklar i vår del av världen. Och det medför en del
konstiga beteenden, märkliga förväntningar,
och ständigt missnöjdhet, paradoxalt nog.

Suckar som måste få komma ibland

Just nu suckas det lite mer Kai-Tomas bröstkorg, och vid första
eftertanke tänkte jag, att det kommer inifrån, att jag inte hade riktigt lika
kul på dans i Bergsåker, att irritationen hos mig lurar alldeles inunder,
och inte behöver mycket för att triggas. Och det är delvis sant. MEN
det är lika sant, samtidigt att en del av det som är inuti, en gång
kommit utifrån. Det är ständig växelverkan.

Klyschan om vad som går att påverka är sann

Däremot är det enda jag kan påverka mycket,
är det inre. Och för min del är verktygen oftast att gå
tillbaka till grunden. Det är väldigt bra att diska, tvätta
städa, baka såna gånger. Då använder jag tiden jag är i obalans
till att skapa yttre balans, vilket sedan ger ett visst
mått av harmoni, och bidrar till den inre balansen.
Andra verktyg kan vara att ligga på spikmatta, tröstäta,
ringa en vän, spela gitarr och sjunga. Men jag kan oftast inte
förändra någon annans människas beteende som triggar
obalans för mig… det är nästan omöjligt.

Endast under press, ändrar vi oss… under kris

Endast om den personen ställs mot väggen, och har nåt att förlora
tenderar den vara benägen att förändra sitt beteende… dvs förlora
något eller någon som är viktigt för dem. Och som Sofia Mirjamsdotter,
den borgerliga feministen i TÅ:s liberala ledare, mycket riktigt iakttog, så behövde inte
kvinnor män längre, de är frigjorda. Det gäller troligtvis de flesta av svenskar.
Själv skulle jag dock inte säga att det är något odelat bra, att vi inte behöver
varandra längre. Men på den punkten är tydligt den liberala feministen oense.
Och med detta i beaktande, så har nog väldigt få, tillräckligt mycket
att förlora för att ifrågasätta sitt eget beteende gentemot andra,
och förändra sig… för vi behöver inte varandra.

Tre alternativ i det fallet

Och då kan vi antingen lära oss hantera andras beteenden, när de är
icke respektfulla mot oss, lära oss stå ut med det och lägga på lager av
irritation, som i slutändan ändå kommer igen på något sätt.
Eller så kan du lämna den plats, och de umgängeskretsar där
du inte visa respekt…. jag menar vi behöver ju inte varandra längre
Men även det sist nämnda alternativet/valet är inte utan konsekvens.
Om man gör det hela tiden så fort någon gör nåt dumt, inte är respektfulla
mot en, etc… så finner man sig själv snart sittandes och tittandes på tv, eller
Lajk-jagandet på Facebook.
Det kanske hela tiden är en balansgång.

Ibland så snöar man in och inser att man måste tycka upp sig,
och återgå till den icke perfekta världen där utanför,
och som icke perfekt människa fortsätta delvis umgås med icke
perfekta människor. Men samtidigt stå upp för den jag är,
och stundvis vara lite jobbig mot omgivningen själv.

…
Himmelskt allena , stjärnklar höstnatt,
Vinden biter, röda kinder
Månens skiva, rund och platt
vandrar längs stjärnors tinder.

Vandra än mot vinterns högtidsstund,
kalla andetag och rök och vatten
Stannar, skådar, förundrat en sekund
i den kalla svarta oktobernatten

Björken kal, och naken står,
visslande vind, viner i dess kvistar
Gula skruden ligger vid dess tår
i vätan fallna löven gnistrar

Fnyser, ryser vid vinterns entré
undrar stort vad göms ute där
Det som höstens öga inte se
finns i fantasi och dimhöljd sfär

Ljuset av neon på älvens yta
dansar kring i yster dans
Nu när hopp och grönska tryta
ser på stjärnor som i trans

…
Att vara sann mot sig själv, är att vara fri.

”Nyanserat”, är kanske det vackraste
och viktigaste ordet i vår samtid, och praktiserande
av ordet är i sanning näst intill utrotningshotat.
Väldigt få är som jag uppfattar det, sanna mot sig själva
nu för tiden. Och utan att vara sann mot dig själv, kan du inte
vara sann mot någon annan.

Jag saknar dem…. så är det trots allt

Jag saknar min far, min mor, mina två bröder,
i all sin uselhet och litenhet, i all deras styrkor och
hjärta de förmådde frambringa. Nej de var inte de jag önskat mig,
de brydde sig inte om mig, och jag var ensam som barn.
Och som vuxen faktiskt. Jag hade ingen familj då, och jag har ingen nu,
jag har aldrig haft någon. Och hela mitt liv har fram till nyligt
varit präglat av det känslomässiga faktumet.
Det har lett mig att ständigt söka bekräftelse, ständigt vara omänskligt god,
och uppoffra mig själv näst intill självutplåning.
Om det var någon som undrade över mina djupa depressioner
en gång i decenniet ungefär.

En stor liten man

Jag har också varit väldigt liten människa under stundom,
men i sanning, väldigt ofta har jag varit en stor människa,
driven av den moral, jag levt efter. som egentligen inte var
någonting annat än en brinnande längtan att bli behandlad som
jag behandlade andra. Ingenting annat än en brinnande längtan
att bli älskad, vara efterlängtad, höra till. sån’t som jag misstänker
hör familjer till.

Brutal insikt

Jag saknar dem, men jag har gått vidare, jag har utvecklats.
Och jag kan inte se bakåt längre, jag kan bara se framåt, än vad
min framtid har att erbjuda, än vad mitt liv kommer mynna ut i.
Oavsett om jag finner kärlek eller ej.
Det är ett faktum, att jag inte hade någon familj, inte har någon familj,
och inte kommer ha den familj jag kom ifrån.
Det är en brutal insikt, som jag får leva med, vilket inte innebär
att jag kommer upphöra vara ledsen över det nån gång ibland.

En stor bedrift

Först nu, nästan helt av egen förtjänst faktiskt, har jag börjat
vara sann mot mig själv. Stå upp för vem jag är, gentemot andra
människor, utan att förställa mig, eller undvika meningsskiljaktigheter.
Det ÄR en bedrift, en stor bedrift vill jag lova.
Något av det svåraste en människa kan göra, är att ändra på sig.
Och det har jag gjort på några grundläggande plan.
Att vara sann mot sig själv, är att vara fri.

Är man stor måste man vara snäll

Jag har i och med bättre framgång i att vara sann mot mig själv,
även insett att jag kan låta saker bero ibland, utan att
jag tummar på min sanning. Jag kan vara den vuxne i rummet
som Greta Thunberg uttryckte sig. Men jag kan inte göra avkall på
vem jag är, inte längre. Jag kan inte låtsas som jag inte hör,
när nyanser håller på att utrotas. När osanningar sprids
och accepteras. Vad var det hon skrev vår kära Astrid,
”Då är man ingen människa utan bara en liten lort”

Balansgången, nyanserat

Jag behöver aldrig hålla med en Sverigedemokrat om hens
människovärderingar, aldrig ! Jag behöver inte stå skamset och höra på
medan högerfeminister gör ner mig utifrån mitt kön, aldrig !
Jag behöver inte acceptera sämre vård pga inkomst eller jobb,
som Moderater vill, aldrig !
Däremot fjärmar jag mig inte från folk utifrån deras politiska
uppfattning, så länge de bemöter mig med respekt.
Och det är ju den rätt så viktiga detaljen då förståss, som alla
dessa grupper inte gör, om de följer sina politiska program.
Men jag viker inga blickar, jag kröker inte min rygg för någon längre.
Jag resonerar med dem nyanserat !
Att vara sann mot sig själv, är att vara fri. !

…
Små fåglar och små barn förstår jag mig på

Små fåglar och små barn förstår jag mig på,
men folk i allmänhet ?… I synnerhet ”vanligt hederligt folk”
är bortom all begriplighet. För bakom det begreppet döljer sig
en hög med moraliska tvivelaktigheter, högfärdighet
och självförhärligande.

Goodbye little ones !

Klockan är snart 17, och solen är på väg ned och det kan vara det
sista jag ser av mina vackra, kära småfåglar jag matat. Jag har idag fått
tillsägelse av vaktmästaren, att hyresvärden/vaktmästaren fått klagomål
angående fågelmatning. En tillsägelse med vädjande god ton förvisso,
men ändock en tillsägelse. Jag har en ganska bra bild av varifrån klagomålen
kommer, men kan inte, och vill inte bevisa min tes, om vem/vilka som vill ha
bort min blåda mes.

Elak snällhet

Jag hanterar helst dylikt med elak snällhet, och sätt som för
normalintelligenta människor blir tydligt hur de beter sig.
Så med det som kriterium, är det är absolut ingen garanti att
budskapet går fram. Inte i tider där väldigt många praktiserar
”men det är för jävligt i alla fall”, när det avslöjats att de trott på en lögn.
Men jag kommer iaf kunna se mig själv i spegeln,
utan att skämmas. För mig är det alldeles tydligt att det är samma sorts
människor vars största problem i livet består av orenade torktumlefilter,
lekande barn som skrattar och är glada när de spelar fotboll, på en för sådan
aktivitet avsedd yta, även kallad ”fotbollsplan”.

Jämfota, ilskna, handikapps-hopp

Samma sorts människor som blir upprörda över träskor i trappen,
fester i lägenheten bredvid. Dvs överhuvud taget sånt som gör människor glada.
Det är svårt att acceptera för denna typ av människor.
Eller för den delen, när man vid ett enda tillfälle är 3 minuter sen att hämta
sin tvätt,. och vederbörande medmänniska, som normalt går med rullator,
och knappt är förmögen att förflytta sig, plötsligt blivit kapabel att stå och hoppa
jämfota i luften av ilska minst en decimeter uppåt. Och hela tillvaron blir uppochned
den hänsynslöshet min försening åsamkat dem.

Så … klockan är 17.18. nu har fågelmataren sluta gunga, och jag tar in
den för gott ! Eller ??? … jag återkommer till det !

Den typen av människa

Jag funderar nämligen över mina rättigheter som hyresgäst,
och medmänniska lite grann, om jag har några.
Nu är det sju år, och två hyresvärdar sedan
som det var färdigt att måla om badrummet som blev vattenskadat av vattnet
från issmältningen. Det är alltså ännu längre sen själva vattenskadan blev till.
Men sju år minst alltså att åtgärda det på. Jag tillhör den typen av människa
som minst sagt ogillar gnäll om petitesser, och därför även drar mig för att klaga själv.
Till och med när det är inom mina rättigheter. Givetvis har jag sagt till typ
två tre gånger under dessa sju år, med vänlig ton, och stor förståelse.
Senast hyresvärden blev varse var nu i augusti tror jag, eller i faggorna.
Det skulle ”genast åtgärdas”. Dagarna blev till veckor, som blev till månader,
och ännu inget åtgärdat. Jag gissar att det inte är lika hög prio
på att hjälpa mig som plockar upp glas på gården, sopar grus på våren
och borstar undan snö framför porten, på vintern utan att behöva det.

Det är klart…. de är väl upptagna kan jag tänka …

Jag kan tänka att man är för upptagen med att höja hyror, och tillfredsställa
de gnälligaste hyresgästerna, så det blir tyst från dem.
Men jag bara gissar så klart. Dock funderar jag om utgången att belöna
de gnälliga med åtgärder, och straffa de som hjälper till.
Det kanske bara är jag som tycker det systemet verkar vara både
kontraproduktivt, och mer gnäll-genererande. Men vad vet jag egentligen,
jag tillhör ju inte ”vanligt hyggligt folk”, som bla tydligen blir mer
eller mindre ”attackerade av tiggare”. Jag verkar va en av de få som klarat
mig från detta, eller ens bevittnat det. ”Men det är ju för jävligt i alla fall”.

Vad var det nu igen han sjöng om Owe Törnqvist ?
”Josefsson” ?

Civil olydnad ?

Jag tänker att jag tar ner fågelmatarna nu då. Även om jag inte riktigt
har nån bra förklaring till småfåglarna själva, till varför
deras hunger blir bortprioriterad. men … men jag tänker att
de kanske hängs upp igen om ett tag , beroende på renoveringsviljan
hos ”Josefsson”. ”Fågelskit” ska ha varit orsaken till klagomålen,
och Josefsson tycks skita på mig, och grannarna på fotbollsspelande
glada barn. Så kanske jag idkar lite civil olydnad och hänger upp dem igen.
Om de skiter på mig så….

Tillvägagångssätt i desinformationstider och egoism

I dessa tider då det de facto är oundvikligt att man är vän,
med allehanda politiska meningsmotståndare för att uttrycka det milt.
Fördomsfulla och hatiska, för att vara lite vassare. I dessa tider har jag funnit
det rogivande för själen, samt verbalt dräpande att vidta snäll elakhet.
Så och fallet med kontanthantering och några småföretagares gnäll
över den lokala trofastheten i handlande från oss Sollefteåbor.

Planerade svineri, men bangade

För ett tag sedan planerade jag att vara lite snällt svinaktig
mot butiksägare som beslutat att ej längre hantera kontanter.
Den ”ondskefulla” planen bangade jag för. Den bestod i att låtsas vara
ovetande om den nya policyn ang nekande av kontanter.
Och gå in i butiken, be om expeditens hjälp vid provande
av fritidsskor/löparskor, ta lång tid på mig,
och sedan bestämma mig för ett par, som de får hämta på lagret .
Gå leende och vänlig till kassan, och ta upp börsen och 1500 kronor
i sedlar. Varpå deras nya policy gör dem tvungna att påpeka att
de inte tar emot kontanter. Och då skulle jag låtsas vara ovetande och säga

– Aha … va synd, då får jag handla nån annanstans !
Med ett stort vänligt leende, och tillägga
– Tack för hjälpen !

Det jäkla samvetet

Nu blev det inte så, jag har fortfarande åt helvete för mycket
samvete och hyfs, till skillnad från en del andra. Däremot
så påpekade jag för någon månad sedan att jag ogillade att
de slutat hanterat kontanter, och varför.

Men till slut så fick jag väl lite vatten på kvarn ändå

och till slut kom min triumferande stund, när jag skulle
handla en vara på icke nämnd butik, och betala med kort.
Kortet fungerade som av en händelse inte då.Och när jag drog
mig till minnes, så hade det hänt tidigare oxå, innan
kontantbeslutet. Båda gångerna fick jag stå och skämmas, som om
jag inte hade pengar på kontot, vilket antyddes genom
– ”Uttag medges ej” från expediten, utan att för deras del
nämna möjligheten att det kunde vara kortläsaren och
uppkopplingen det kunde vara fel på. Vilket jag kan tycka vore
kundvänligt beteende. Speciellt eftersom det var
kortläsaren/uppkopplingen det var fel på. Det blev vi varse eftersom
min vän fick testa sitt kort på min vara, med samma tråkiga utgång.

lite väl sent

När då butiksägaren, lite väl sent kan jag tycka, ursäktade sig lite
eller rättare sagt kom med undanflykter över det inträffade
– ”Ja det kan u vara lite dålig mottagning här ibland”

Så föreslog jag med vänlig röst, och stor omtanke:
– Ni kanske skulle återinföra kontanter som betalmedel ?!

Det uppskattades inte av butiksägaren,
som inte nappade på idén, eller min kommentar.

Lite medansvariga ?

Med det i åtanke och att jag hört en hel del klagomål från
småföretagare, över hur vi Sollefteåbor sviker handeln i stan,
så kanske en del av det ansvaret faller tillbaka på butiksägarna
och företagarna i form av kundbemötande, utöver ett glatt trevligt
leende vid inköp ?

…
Jag känner hur hjärtat slår,
Det är fantastiskt egentligen, ett sorts
mirakel, är livet. Jag känner frisk luft i mina lungor,
andas så djupt jag bara kan. Jag lever.
Jag har inte så mycket pengar, jag har inte så mycket
saker och ägodelar. Ingen lysande framtid, inga barn
eller barnbarn…. men jag lever ju.
Det är inte så dumt !

Jag drömmer om alldagliga ting, som du
tar för givet. Jag drömmer om en gnutta kärlek,
en aning beundran, ett uns beröring. Jag drömmer
om att kunnat haft en liten kopia som fattade min hand
på väg över gatan, och kallade mig pappa.
Men det är okej ändå…. jag lever ju.
Jag lever i ett land som har turen att ha fred,
mat, vatten, och en natur som alla får ta del av.
Jag är tacksam för det, oerhört tacksam för det.

Jag har råd att äta gröt varje morgon, med russin i tom.
Det är långt ifrån alla förunnat på denna ord, i detta liv.
Helvetet på jorden, är nog spritt över allt. Men Jemen
är ingen bra plats, Kurdistan är ännu förtryckt och
ockuperat, och ännu en gång övergivet av omvärlden.
Där skjuts människor var dag, där svälter många,
till följd av galna ledare för stora länders cynism,
och barnslighet.

Jag har det förbannat bra trots allt, om man jämför.
För nåt år sen var det inte så. Så jag är tacksam för de stunder,
de ögonblick jag får anledning att le. De ögonblick
jag får äta nyttig mat, och dricka rent vatten.
Idag känner jag mig tacksam.
Många med mig borde nog göra det.

…
”En typiskt bra måndag” sa Citatmaskinerna Evelinas moder,
och Valdemars moder Åsa, efter gemensam fotosession
i Sollefteås höstlika natur. Och så förstår jag delvis varför
de är citatmaskiner de små liven.

Den stora världen

Det om den lilla världen, där jag lever.
I den stora världen utanför skulle jag bli häpen om
jag inte blivit häpen flera gånger varje dag över all idioti som
förekommer i många politiska riktningar. Where to begin ?

En gång i tiden

En gång i tiden var Sverige ett Socialdemokratiskt land,
och Socialdemokraterna ett socialdemokratiskt parti.
Demokratisk socialism är inte död, men den slåss mot Goliat
… vi slåss mot Goliat. De politiska partierna är övervägande
högerinriktade, till ca 90 % i riksdagen. Riktigt så många väljare
är inte dock högerväljare. Hur går det ihop ?

Skutan har slagsida

Det är på ett vis okomplicerat, och på ett annat vis lite mer tillsnurrat.
Stefan Löfven är huvuddirigenten till att aktersegla vänsterpolitiken,
Den forne Amiralen, vill till varje pris, men kan inte styra skutan,
med Sveriges befolkning ombord. Nu är det slagsida åt höger på skeppet,
och det tar in vatten. När Löfven förra valet hade som mantra valet 2018,
att blockpolitiken skulle begravas, jublade den ende som stod utanför,
Jimmie Åkesson. Blockpolitiken upphörde inte. Det har bildats två nya
block däremot.

Abra kadabra karim, och vips gick Vänstern från 40 % till 8 % på ett val

Två nya högerblock. Ett med ljusblå socialdemokrater,
ett ultrablått Centerparti som gömmer sig bak grönfärgen på fyrklövern.
Och en Nyamko Sabuni, som ser ut att vara sugen på det brunblå
blocket med Svärjevännerna, Ett moderat parti som kört ner i högerdiket,
efter Reinfeldts något, det känns nästan underligt att skriva det,
mildare framtoning. Och Kristdemokrater med tjusig EBT som egentligen
anammat allt som Sverigedemokraterna står för, och inget som Kristus
stod för.

Underskatta inte människors hat och ignorans

Jag tror att Åkesson snart är statsminister. Och det är nog precis vad
vi förtjänar. Vi ska heller inte vara allt för säkra på att det i så fall
kommer att innebära att Sverigedemokraternas väljare kommer överge
dem, när de inser att de inte är fördelningspolitiskt till vänster,
utan ett rent högerparti. Nej… alla dess väljare ser det inte så.
Det är viktigare att skicka ut invandrare än att ha rättvis
fördelningspolitik, enligt den forna socialdemokratiska flygel
som flytt till SD, för att S inte längre står på den lilla människans sida.

Den förhatliga TVn

En av moderaternas nya hjärtebarn politiskt är att nånstans på skala
minska budgeten till SVT och radio, till att ta bort det helt.
Jag hörde nån uppblåst ung herre på deras konvent uppröra sig
över att måsta bidra till en film om några floder i Asien, när pengar skulle
kunnat gå till barnfamiljer. sen när förresten vill moderater omfördela till
ekonomiskt och socialt mindre tilldelade grupper ?
En annan sak som är fascinerande med deras mörkblå små tankar,
är när de menar att public service skulle vara partisk, politiskt.

När marknaden har monopol går det bra

Det är fascinerande med tanke på att all press i princip är
högerägd, och inte drar sig ett ögonblick för att föra ut
blå propaganda i dessa tidningar. ALL press !
Vi kan ju titta på ett land som inte har nån statlig tv, USA.
Där har man friheten att välja på 100-tals kanaler med uteslutande
partiska ”nyhetsrapporteringar” likt FOX-news. Och 100-tals skitprogram,
utan mening och innehåll. I Polen har högern tagit kontroll över media,
likaså i Turkiet. Så moderaterna är oerhört mycket ute och cyklar IGEN.
Det bästa vore kanske om ALLA moderater slängde ut sina tv-apparater
och flyttade hem till mamma igen.
Och att Sverigedemokraterna flyttar till ett land som inte tar emot invandrare