Kategori: Uncategorised

…
Vatten !
Aldrig smakar väl vatten så gott som när
vi ansträngt oss, och kroppen förbrukat vatten.
Aldrig är det väl så skönt med regn, som när markerna
dammar av torka, när skogen brunnit i veckor, som
när grundvattnet sinar, och hjärnan kokar av hetta.
då är vatten godare än läsk och andra konstgjorda drycker.
Mycket godare.

Solen är väl aldrig mer efterlängtad än när vi levt
månader i mörker och kyla, som krupit ända
in i benmärgen på oss. När alla vi som bor och lever i
Sverige, oavsett hudfärg och ursprung, stå¨r som stoder
vid busshållplatser, lyktstolpar, husväggar, i lä och fångar
solens, för året första värmande strålar med huden i ansiktet.
Och liksom suger i oss det som näring genom porerna,
i en utarmad, näringstörstande kropp och själ.

Och samma sak med ost… vanlig j-a hushållsost !
Va ??? Samma som vatten och sol ???? Nä…inte för alla !
Men för de som har anledning att uppskatta något
som inte är givet varje dag i livet. Och för mig har det
kommit att bli lite på det viset, på senare år. Utifrån livsval, och
privatekonomi. Jag har aldrig haft sämre köpkraft än nu,
och är bland de sämst ställda av svenska medborgare, ekonomiskt.
Men jag har aldrig haft så bra privat ekonomiskt.
Och vanlig j-a ost, hushållsost har aldrig varit godare än nu.

Hur kommer det sig ?
Jo av samma anledning som med ovan nämnda ex av sol och vatten.
Bristen, saknaden, skapar en längtan som inte uppstår om jag har tillgång
till det var dag. Och jag har bestämt mig för (livsval) att jag inte måste ha
allt jag tycker om och vill ha varje sekund av mitt liv. Vanlig ost kostar ofta 80
kronor kilot, och det är mycket pengar när man inte har en förvärvsinkomst.
Jag har nu varit utan ost i ca en månad, och när jag hittade ost för 65 kr kilot,
så köpte jag 2,2 kg. Och aldrig har ost smakat så gott som då.
Aldrig smakar vatten så gått som när du arbetat hårt fysiskt, och aldrig är solen
så underbar, som när den värmer ditt ansikte första gången på våren.

De flesta av dessa känslor har de flesta av oss västmänniskor
förlorat under åren av extremt hög materiell standard. De flesta, även vissa
pensionärer, köper det de vill ha, när de vill ha det. Och reser bort från
vintermörkret, fyller sina pooler trots grundvattenbrist i torka.
Jag är nöjd, och de är missnöjda … hur ?

En läkare som heter Tom, som gjorde hela pilgrimsfärden från England till Rom,
sätter fingret lite grann på orsaker.

”Vi i västvärlden gör många saker trots att de egentligen är helt meningslösa,
större delen av livet. När man vandrar försvinner alla meningslösa saker som
vi tror är viktiga. De viktiga sakerna i livet blir mat, vatten, tak över
huvudet, kondition. Och allt annat känns plötsligt oviktigt.”

Bättre än solsemester

Jag har under dagen haft ynnesten att hjälpa goda vänner med
att röja sly, såga träd, bära, släpa mm. under ca 6 timmar. Jag sa
till en av dessa goda vänner (ett par) att jag tycker det här är bättre
än att åka utomlands på semester, och grilla mig på en strand.
Hon höll faktiskt med. Andra gånger, när jag pratat med andra vänner
om det här med ekonomisk rikedom, och tex tipsvinster.

50 förbannade miljoner

Det är ju till för att vi konstant ska sukta efter att nå en rikedom som
för 99.999999999999999999999999999999999999999 % är omöjlig.
Och betala vinsten för 0,000000000000000000000000001 % som vinner
och de som utan ”tur” lever och blir miljonärer på vårt absurda sug efter
groteska summor pengar. Pengar i den storleksordningen har bevisligen
nästan aldrig gjort någon enda människa lyckligare, beroende förståss
på hur vi definierar lycka. Jag har många gånger sagt att jag på riktigt, inte skulle
vilja vinna 50 miljoner. Att det skulle bara föra med sig elände, misstro,
sorg och bedrövelser. På den här punkten, är jag i brutal minoritet.
Folk ruskar på huvudet, som jag inte vore klok i det samma, och ber mig
halvt skämtsamt/halvt på allvar skicka miljonerna till dem.
Måhända att jag inte är så klok i huvudet, men jag slipper en hel del
bekymmer som följer med sådana summor. Och jag lever lyckligare
över att inte ständigt vilja ha mer, och ständigt vara missnöjd med
vad jag har. Det senare verkar vara fallet för i princip alla yrkesgruppen,
speciellt höginkomsttagare. Jag gläds tex ENORMT över nyinköpt ost,
på ett sätt som inte är möjligt för de flesta svenskar.

Lose, lose situation

Jag tänker att om jag skulle vinna 50 miljoner kronor. Så kommer jag
för alltid göra mina medmänniskor missnöjda, för jag vet hur de flesta medborgare
med inkomster 20.000 kr och upp till miljoner fungerar. Låt oss säga att
ingen vet om att jag vinner 50 miljoner kr, att jag lyckas hålla det hemligt
och inte lever extravagant. Frid och fröjd ! Ponera att det läcker ut, och att
jag tex ger en vän/bekant 10.000 kr för att hjälpa till med låt
oss säga bilinköp. Risken finns då, att denne tänker: ”10.000 ???
Han har ju 50.000.000 !!!! ” skulle dessutom övriga vänner och bekanta
få reda på att jag gett bort 10.000, till EN av vännerna, men inte dem ??!!
Ja då kan ni ju föreställa er vilka möjligheter till bitterhet och besvikelser
som uppstår, som INTE fanns när jag är fattig sjukpensionär,
då de flesta tycker jag är rätt hygglig, om än inte riktigt klok,
som inte vill ha 50.000.000 kr. Och tycker mildost är lyx.
Om det skulle vara nån som inte riktigt tror att folk kan vara så småaktiga,
giriga mot bekanta och vänner. så ta en funderare över hur många
vuxna barn blir ovänner för livet, över en porslinsservice, vid arv-fördelning.

Vid diskbaljan, och mot solnedgången

Nä… så osten, den milda osten, var riktigt, riktigt god nu, efter
en månads uppehåll från ost. Och regnet jag var ute och arbetade i
under större delen av dagen, i sällskap med människor jag respekterar
och tycker om, var et fantastiskt väder. Jag hade nämligen på mig
kläder, så det gick bra. Och solen igår, som sken igenom köksfönstret och
värmde min kind, klockan 20 på kvällen igår, medan jag diskade i klart,
varmt vatten, njöt jag av varje minut som jag för hand diskade dagens
disk, och inspirerade mig dessutom att gå en relativt stillsam
promenad, mot solnedgången efter älven och niporna, i 1½ timme.

Det finns de det är värre för än mig !

…
För man vet ju aldrig riktigt säkert

Som fattigast av alla rika knösar,
i världens mest jämställda och bortskämda land,
kliver jag upp ännu en morgon och ser ut över en ödslig stad
som om möjligt blivit ännu mer ödslig sen i mars.
På promenadstråket längs älven utanför mitt fönster undviker många
att möta blickar… för man vet ju aldrig… riktigt säkert.

Skarv

En skarv, ett nytt inslag i staden, sitter ensam på en sten
och symboliserar på något vis tiden, rummet och andan.
Fågeln som skiter Ammoniak, ensam, Utan skarvkompis satt han och tittade
ut över galna skrikande måsar som ostrategiskt nästat vid promenadstråkets strandkant,
och därför i flock försvarar det mot varje Pest-potential panikslagen
toapappersbunkrande flanör som vågar sig förbi.

Aldrig så renlig som under infodemin

Själv har jag aldrig någonsin haft så städat, och vältvättade händer,
nytvättade golv, och avtorkade handtag. Aldrig har jag väl varit så kram-lös
och vältränad och nyduschad alla dygnets timmar.
Nojorna smyger en efter en på även mig, den mest tvivlande
och kritiska av gnälliga kritiker till historiens största info-demi.
Dvs en massmedial psykos i form av pandemi.

Skarven får till slut en kompis, som sätter sig på stenen bredvid honom,
men likt förbannat skiter de ammoniak och är grundligt hatade av
människor, nästan i klass med vargar och hanar av Homo Sapiens,
men inte riktigt så illa.

Dragspel och gentlemannaskap

En gentleman är en man som kan spela dragspel men som
väljer att avstå, sa Sten Broman en gång i tiden. Av det kan man eventuellt
utröna att han inte var speciellt förtjust i instrumentet. Det har även kallats
djävulens instrument. Och apropå ”avstå” och ondska, så händer det att det
kliar till ordentligt i både panna och klövar även på fromma Kai Tomas.
Hornen och svansen gör sig redo att växa till följd av
icke alltför fromma tankar.

Usch vad det kliar ibland

Som tex när ondsinta, hänsynslösa , obetänksamma människor som har
för vana att se ner på sina medmänniskor. Eller som de ser det ”motmänniskor”
När dessa på silverfat serverar en möjlighet till klockren
kontring på det språk som är det enda de förstår.
Hänsynslöshet och elakhet och egoism. Jag då får jag hålla i tyglarna och hejda mig.
Idag talade en sjuksköterska via internet, om för mig:

– ”Kanske dags att människor
börjar rösta på det som gynnar dem istället för att ärva sin
röst från mamma och pappa”

Detta som svar på mitt inlägg om att solidaritet skulle byggts upp INNAN
vi stod utan skyddsutrustning, INNAN det varit underbemannat
inom vården i många år, INNAN mediciner tar slut, OCH innan
vi förbrukat världens resurser genom ohållbart leverne.

Hon funderade sen raljerande, om jag menade att hon skulle rösta på S
bara för att det gynnade grannen, när jag opponerade
mig mot att rösta enkom på det som gynnar en själv.
Jag kollade upp på FB, om det var ett internet-troll.
Och fick då se att hon börjat som sjuksköterska i januari,
och slutat i mitten på april på samma tjänst. Inga likes
alls på att hon slutat ….. och jag fick VERKLIGEN med
alla mänsklighet som fanns kvar i mig låta bli att bli den första
och enda lajken ….

Alla dessa viktiga människor

Alla dessa människor som är så viktiga.
Dvs inte bara viktiga, utan viktigare än alla andra.
Alla dessa människor som inte kan dölja sitt förakt till arbetslösa
eller sjukskrivna. Alla de som i sitt eget sinne ”minsann gjort rätt för
sig och tagit sig i kragen, och gjort nåt med sitt liv” Alla de som ”klippt sig och
skaffat sig ett jobb”. alla de som misstänksamt tittar på de som promenerar
förbi deras villatomt, som om man skulle hoppa innanför staketet och stjäla
deras surt förvärvade högfärdighet.

Inställsam eller misstänksam

Försäljaren som hånflinade åt mig när jag ville köpa en tv
och betala på två månader. Men eftersom jag var socialfall i hans ögon,
så trodde han mig inte, när jag då för tillfället hade ett jobb. Och därmed då
enligt vår samtid är trovärdig Och beviljas avbetalning. Ja precis… de som
har råd att köpa kontant på en gång beviljas lån, de som behöver låna beviljas
INTE lån, och betraktas som icke kreditvärdiga, icke trovärdiga.
Sen kollade han upp det , och blev direkt lismande och inställsam.
Nu gör det mig väldigt lite på det viset att jag inte eg vill köpa nånting
på lån. Detta var ca 25 år sedan.

25 år senare … en elefant glömmer aldrig

När jag sedan kom in i en liknande butik, 25 år senare,
men samma ägare, försäljare. Och gått in och tittat hundratals gånger
utan att handla. Så har han troligtvis samma uppfattning om min
trovärdighet, kreditvärdighet och sociala status. Och en om möjligt
än högre uppfattning om sin egen. Ja har under den här tiden egentligen fått
än mindre inkomster, utifrån köpkraft. men lärt mig leva sparsamt, utan att
lida av det. Lärt mig må bäst av att inte måsta köpa saker hela tiden..
Lärt mig att försäljare är intresserade av att sälja, och inte att kunden ska få
en bra produkt.

Kontant inköp av bil, och snopen bilhandlare... men viktig

När jag nu som sagt kliver in 25 år senare med samma status i hans ögon,
och på stående fot köper en gitarr för 5700 kronor av en som hyrt
in sig i den högt uppsatte handlarens lokal. Blicken… blicken är inte av denna
jord. Och hakan nere nedanför den klirrande kassan.
Påminner mig om han som för länge sedan skulle köpa bil i stan.
Gick in på en av stadens bilfirmor, lite slafsigt klädd, utan slips
och tillbehör. Blev behandlad ila och hånfullt. Gick sedan in på
konkurrerande bilfirma och slängde upp kontanter från handtagskasse
och köpte en ny bil. Och lät den första bilhandlaren veta det.

Hur i helvete ….

”Hur i helvete har han råd med detta?”
Jo bäste herr viktige handlare jag bakar allt mitt bröd själv.
Jag slösar inte med någonting längre, utom givmildhet.
Jag är totalt ointresserad av status. Jag är glad och nöjd
med det lilla etc etc. … Och jag umgås med de som bemöter
mig med respekt, pratar med de som bemöter mig med respekt,
handlar av de som bemöter mig med respekt …
”Det är ju inte trovärdigt att en icke trovärdig ska kunna köpa sig en gitarr”

Alla dessa viktiga människor

Alla dessa människor som är så viktiga.
Dvs inte bara viktiga, utan viktigare än alla andra.
Alla dessa människor som inte kan dölja sitt förakt till arbetslösa
eller sjukskrivna. Alla de som i sitt eget sinne ”minsann gjort rätt för
sig och tagit sig i kragen, och gjort nåt med sitt liv” Alla de som ”klippt sig och
skaffat sig ett jobb”. alla de som misstänksamt tittar på de som promenerar
förbi deras villatomt, som om man skulle hoppa innanför staketet och stjäla
deras surt förvärvade högfärdighet.

Connys fantastiska integritet

Jag kommer ihåg när en ”viktig” känd person konfronterade Cykel-Conny
som samlade burkar, och frågade näsvist och irriterat hur mycket
pengar han hade på banken, vilket det ryktades vilt om i den
lilla skvallerstaden. Conny sade oberört ”det har du inte med att göra”
”Det är hemligt” Varpå den viktiga prominente personen höll
på att implodera av ilska. Och när Conny gått ut ut butiken,
sa han upprört till butiksägaren ”Men om han är rik va ska han ha alla de
pengarna till”

Och jag skäms än idag över att jag inte högt sa vad jag tänkte:
– ja va fan ska du med hans pengar till ?

Pep iväg och fick lite träning i bär-amarna

Nåja … jag pep i väg till COOP i kväll igen,
och handlade matkasse åt pensionerade grannar som inte ska
vistas offentligt mer än nödvändigt. Jag nojade en del över
att ta i saker andra tagit i, hade handsprit i fickan.
Tänkte aktivt på att inte peta i ögon och killa på näsan,
gick i självbetjäningskassan för att undvika att bli uppjagad i kön
av en sån där odödlig person som hostar på allt och alla de
kommer åt att hosta på, och gärna på ½ meters avstånd,
med ett brett självsäkert hånfullt flin, och arrogant kroppsspråk.

Släpar hem tre kassar, två åt mig själv. Mjöl och mjölk o sånt blir
det ca 20 kg. Jag ser det som träning. Belönades med en havtorns-smoothie
utan tillsatt sötning, och mådde gott.

Nu ere gonatt kära medborgare !

…
Och så stannar allt
och utropstecknet kroknar.
Och så andas jag, för första gången
på en tid… en lång tid.

Och så saknar jag,
mycket av det som en gång var,
och visst av det jag aldrig fick,
det jag aldrig kan få.

Och så sörjer jag,
att jag inte känner mig sedd,
att blod inte är tjockare än vatten,
att inger ser mig…. mig !

Och så stannar allt
och här finns bara jag,
inget ljud, inget annat hjärtslag
i tystnaden hörs mina

Hur många är det kvar ?
hörs de bortom mitt skal ?
Hur många döva lyssnar på
när hjärtslagen ropar efter svar ?

Och så fortsätter jag
med eller utan hopp och mål,
Och så lyssnar jag med döva öron
på det hjärta som ropar efter mitt.

Och så fortsätter jag
om och om igen, dag och natt,
inget som förut och allt likadant
och letar efter dina hjärtslag

…
Ja ha kära ni !
Välkomna ska ni vara till surgubben Kai-Tomas
allt annat än galet, naiva, positiva betraktelser.
Ni kan mycket väl ha hamnat helt fel nu, om de var
”om-vi-blundar-och-tänker-positivt-kommer-allt-bli-bra”
ni hoppats på att få läsa om. Likaså kan just detta inte vara platsen
där jag skriver saker jag inte riktigt tycker, men skriver det ändå
för att slippa friktion och konfrontation.

Jo men visst, jag kan ibland frossa i positiva betraktelser på makronivå,
små kärleksfulla gester, naturupplevelser och tacksamhet över vad jag
faktiskt har att glädja mig åt, och det är mycket. Men jag KAN INTE
ignorera globala, nationella, lokala och privata orättvisor och förtyck,
oavsett vem, vilka eller vad förtryckaren är. Det kan jag bara inte göra !
Och då är det till att ta ställning, och då blir man inte lika populär
som om man ”är kompis med alla” och låter förtryckarna hållas
och förstöra andra människors liv. Jag kan bara inte tyst
stå och vara passiv publik. Min käft är till för att glappa.

Och jag vill inte hålla tyst, när gängse normer är rena galenskapen
i skydd under ett paraply av accepterat beteende och lögner och
överdrifter.

I skuggan av viruset, lever flera andra virus som inte är somatiska,
som inte är fysiska. Odemokratiska krafter i redan semi-diktaturer tar chansen
att närma sig total diktatur, så som Polen, och Ungern. Men många fler än
dessa länder oxå. I skuggan av Corona försöker regeringen genomdriva
centerns krav om marknadshyror. Vilket i princip riskerar att ska fler
bostadslösa i framtiden. Nu när folk sitter hemma och skiter på sig av rädsla,
likt mig, så ter sig sådana förslag obetydliga. Men ökar klyftor mellan fattiga
och rika än mer i Sverige.

Alltså jag är brutalt imponerad av Anders Tegnell.
Att stå så fast med bägge fötterna på jorden, när det stormar
så enormt omkring honom. Och då pratar jag inte likt de flesta andra
om huruvida han och FHM har rätt eller fel i sina rekommendationer.
För om detta vet ingen någonting i dagsläget. Men jag imponeras av hans
saklighet, lugn, tålamod, sunda förnuft, och framför allt
erkännandet av att han/vi inte vet tillräckligt.

Och även under Corona-tider, fortsätter det regna artiklar
med så kallade kvinnoperspektiv. Feministiska artiklar.
Allt är fortfarande männens fel, och kvinnorna drabbas fortfarande
värst, enligt samtida media. Det är så tragiskt att bevittna hur stora delar av den röda arbetarrörelsen med solidaritet och humanism, fallit till föga för
högerideal, egoism och jakt på makt. Det gäller så väl Socialdemokratin,
som feminismen. Jag snubblade över en 7 år gammal artikel i Aftonbladet
om en 50-årig man som blivit åtalad för sexuellt ofredande. Han påstås ha visat
upp sig naken i sitt eget hem, trots att sikten för den påstått kränkta kvinnan
ska ha varit delvis skymd. Och onani sägs ska ha förekommit. Hon bad sin man
filma detta, in i den anklagade mannens hem, där det mycket riktigt går att
se att han går naken o pratar i telefon… jo sa jag det ? I sitt eget hem” !!!!
Men där det inte går att styrka att han onanerat.

Ta nu ett djupt andetag, ta ett steg tillbaka, fundera en stund över
detta. Vem har kränkt vem egentligen ? Den som gått naken i SITT EGET JÄVLA HEM,
eller den som anstränger sig för att se in i hans privata hem, med delvis skymd sikt,
och dessutom filmar till råga på allt ?

Fundera för en stund över hur kvinnan som anmälde skulle reagerat över en
man som filmat henne I HENNES EGNA JÄVLA SOVRUM, när hon gick och la sig?
Lika inför lagen ?

Hade detta varit ett undantag, så hade det kunnat hamna över
udda betraktelser och tragiskt att mannen ifråga ska behöva utsättas för detta.
Men det ÄR INTE ett undantag, när det kommer till hur samtida feministisk press
och rättsväsende ser på dessa frågor kring ofredanden och värre sexuella brott.
Om inte annat skvallrar samtyckeslagen om just detta.
Innan den kom till, var det inte lagligt att ha sex med en annan person
(läs kvinnan) mot dennes vilja. Men det räckte inte med att ett nej var ett
nej längre. Nu måste bägge parter (läs mannen) försäkra sig om att få ett verbalt ja
för samtycke av sexuellt umgänge. Och inte ens det räcker, utan bägge parter (läs mannen)
måste fortsatt försäkra sig om partnerns frivillighet, UTAN att kvinnan ska behöva
uttrycka ett verbalt nej.

Ja men allvarligt kära läsare, ni förstår väl att detta i realiteten är både absurt,
ogenomförbart och dessutom inte lika inför lagen. Och kära läsare, ni förstår
väl att detta är lika kränkande synsätt så väl för män som för kvinnor.
Män gör i princip fel hur de än gör, och kvinnor är enligt denna lag
inte ansvarig för sina egna handlingar, då det inte avkrävs ett ”nej” från henne
om hon är ovillig att delta i samlag eller annan sexuell aktivitet.
Absurt kära medborgare absurt !

Och sådan är grunden för det rättsliga kring sexualfrågor idag.
Väldigt lite sunt förnuft, och väldigt lite bevis tas med i beräkningen.
Det är minst sagt en oerhört olyckligt utformad lag,
som inte gagnar någon i förlängningen.

Det finns ett otal artiklar i media nu oxå, som vill hävda att kvinnor
far mer illa än män under pandemin. Både i form av given vård,
konsekvenser i hemmet mm mm. allt är männens fel,
och kvinnor är alltid utsatta. Men om feminismen omyndigförklarar
kvinnors rätt samt skyldighet att säga nej… hur ska då en kvinna
kunna vara jämställd mannen, och ha samma makt och status.
För det ÄR makt och status som är dagens feministiska huvudmål.

…
Tvätt är toppensysselsättning

Äntligen tvättid i morgon bitti.
Ner o göra ren tvättstugan efter andra, för att kunna göra
ren mina personliga kläder, utan att smutsa ner dem eller mig själv
i processen. Samt att få ett avbrott i göra-ingentinget, och
se på meningslösa TV-program för att få tiden att gå.
Tvätt är således Toppen !

Kris och försummade möjligheter

Under mitt hittills 53-åriga liv, har jag kommit att lära
mig att kris, verkligen är näst intill det enda tillfället att
få till stånd radikala och nödvändiga förändringar på
ett personligt plan. En gyllene chans alltså ? att resa oss
ur askan med ett bättre system, nya bättre verksamheter
och yrkeskategorier, både kommunalt, statligt och privat.
Men som de säger inom sporten: ”varför ändra en vinnande
laguppställning”. Applicerat i detta sammanhang, varför göra
obekväma förändringar som i längden är bra för mig, när jag inte
mår dåligt av det just precis nu ?

Och jag förstår även att förändring på ett större plan, kommunalt,
i ett land, eller globalt följer samma tragiska (o)mänskliga mönster.

Balans

Längre och längre ifrån samspel med naturen, balans med naturen
går vi. Och nu fick vi en liten chans att se detta iom det tragiska Coronaviruset.
Men vad är den första och största mass-reflexen som sätter in bortsett från att
för första gången i våra liv, be till en Gud vi inte tror på, för att skona våra liv?
Jo att rädda det system som gjort oss så sårbara, och omänskliga.
Vi ska alltså rädda systemet som möjliggjort den hysteriskt snabba
spridningen av viruset som dödar fler än vanligt. Vi ska alltså pumpa in
skattepengar i flygbolag och liknande, för att kunna fortsätta i samma spår ?
Vi ska alltså rädda systemet som är så bräckligt att ett virus sätter hela globala
ekonomin ur spel, bara på några veckor ?

Lägga om färdriktning ?

I teorin, finns här en möjlighet för människan att lägga om verksamhetsmål,
skapa nya sunda typer av företag och handel, minska på lyx-resandet och ONÖDIG
import och export, men inte nödvändig. Det har några MÄNNISKOR redan visat
att det är möjligt, som skolat om sig snabb till vård, tillfälligt bytt
yrke när deras företag måste entlediga folk.

Nix icket !

Men vi, människan, har oxå omedelbart visat att det
inte kommer bli någon förändring till det bättre, då vi satsar tusentals
miljarder på att rädda den miljödestruktiva handeln och de hänsynslösa
ohållbara företagen och branscherna. Även nu under epidemins troliga
högsta punkt, pratas det från ”liberala” politiker om vikten av frihandelsavtal
som TTIP. Man har gett det vackra namn och beteckningar, men bakom dessa
dolt det faktum att man genom dessa avtal tex ger företag rätt att stämma
stater, dvs länder, dvs dig och mig som medborgare, om vi röstar fram en miljölag
som gagnar vår luft, vårt vatten, och vår mat. Men kan åsamka minskad
profit för globala företag. Smaka på ordet igen: ”Frihandel”.
Det har ingenting med frihet att göra…. mark my word!

Devalvering

Covid 19 tar liv, kunskapen är liten. Men storhetsvansinnet stort
hos miljoners, miljoner experter, med fullständigt olika slutsatser.
Sanningen i vår tid, har devalverats mer än den tyska D-marken
på 30-talets slut. Då en limpa plötsligt kunde kosta 10.000 D-mark.
Sanningen, valutan sanningen är snart inte värt papperet som
ordet är skrivet på. Vi har kommit att falla för lögnens sötma
och tillfälliga stimulans, Vi jordemänniskor.

Vad vet jag ?

Vet jag själv så j-a mycket mer då ?
Nej, inte om Corona och Covid 19, jag vet alldeles
förskräckligt lite. Men jag vet en del om människor,
jag vet en del om kapitalism, jag vet en del om kriser.
Och jag vet en del om mig själv. Så det är oxå min poäng när
jag ilsket kritiserar arrogans och bortskämdhet
i en ekonomisk och hälsomässig global kris. Att jag vet väldigt lite,
men det gäller alla… till och med forskarna som sägs ska veta mest
Även dessa, vet i princip ingenting om själva viruset, sjukdomen,
eller vilka åtgärder som fungerar bäst på kort sikt
och i längden.

En som håller käften och bidar sin tid.

Skönt är väl ändå att Åkesson och kompani avstått från
att skylla även detta på muslimerna och Islam.
Men lugn… när detta lagt sig kommer deras lögner tillbaka
jag skulle kunnat sätta pengar på det…. om jag spelat.

Jag hoppas på nåd för min manlighet

Nåja. jag får väl göra så gott jag kan, fortsätta slåss mot stupiditet
vilket kan vara en ganska ensam kamp i dessa dagar. Jag blir ombedd
att tänka positivt istället. Jag bakade bröd i morse, tog en lång stärkande
promenad på kvällen, belönade mig med hemkokt varm choklad
när jag kom hem. Jag kan eventuellt ha gjort mig skyldig till ett ofredande
under promenaden. Då en ung tjusig tjej gick bakom mig i några kilometer.
bara tio meter bakom, jag hörde hennes steg. Jag menar det handlar numer
inte om vad som hänt eller inte hänt, utan hur kvinnor tjejer upplevt det
som hänt eller inte hänt. hon kanske tom kände sig kränkt av att jag INTE
vände mig om och gav henne uppmärksamhet.

Nåja… jag kom undan med blotta förskräckelsen.
Och hoppas att jag inte blir anmäld, för att jag gick framför
henne så länge och varken gav henne uppmärksamhet eller
lyckades gå en annan väg. Det är bara att hoppas att hon inte upplevde
det som ett brott, eftersom sanningens betydelse , dessa dagar har
devalverats till lägre nivå än Italienska lire innan de fick euro.

…
Det regnar tårar av kärlek, ner för min kind.
De slutar inte falla… jag vill inte att de ska sluta … inte än.
För de för mig alltid tillbaka till livet igen.
Så rinn älskade kärleks-tårar, ner för min kind tills Zombien i mig
inte tar plats, skalet som skyddar utåt, hindrar också inåt
Låt tårarna rinna från kinden ner till hjärtat och rör vid mitt döda
hjärta och väck det till liv.

Jag kan minnas dem alla. De stunder en vänlig gest, ett leende,
en stunds varande vid min gråt, ett vackert ord, ett ärligt
kärleksfullt ord om hur värdefull jag är. Jag minns dem alla,
och för alltid, för det förde mig tillbaka från döden,
från Zombie-land, landet utan hjärta.

Denna gång väcktes mitt hjärta av ord från en Brittisk kvinnlig
ambulansskötare, på väg hem från fall av självmordsbenägna
och narkomaner. Nånting i stil med:

”De söker inte hjälp, för de har aldrig upplevt det, och tror inte att
de ska få hjälp, att de är värda hjälp.”

och

”Allt som behövs är en pytteliten gest av vänlighet, och det kan förändra
en människas liv för alltid”.

Och nu regnar de igen, ner för min kind.
För jag minns när Morbror Rolf tog i mig när jag var untouchable.
Och jag minns hon som visslade glada melodier, och smekte mitt hjärta
via min tonårskind i Zombieland, där inget liv bor,
där ingen kärlek finns, där inga vänner finns.
Och gav mig en anledning att kämpa.

Allt som behövs är en pytteliten gest av vänlighet, och det kan förändra
en människas liv för alltid

Och jag minns hon den gamla professorn, som såg igenom mig
när jag ständigt hamnade efter i skolarbetet på högskolan, för att
jag var på väg ner i djupa mörkret. Och jag sa att då fanns det hopp om att få
klart arbetet när hon gav mig uppskov på arbetet. Då såg hon på mig allvarligt
men inte strängt och sa:_

”Det finns alltid hopp Tomas, det finns alltid hopp”

Jag föll ned i mörkret, och skolarbetet blev inte klart.
Men orden och tårarna regnade ända ner till hjärtat
och gav mig anledning att fortsätta kämpa. Om så det bara skulle
bli en enda gång i livet jag skulle känna lycka, så är det den jag
skulle kämpa för …orden planterades ,djupt i mitt hjärta.
”Det finns alltid hopp Tomas, det finns alltid hopp”

Det finns ett tiotal sådana människor och stunder,
där jag väckts upp från de döda. Och jag tror det finns lika många stunder, då mina ord,
min beröring , min omtanke … har fått tårar att rinna till någons hjärta
tårar som med hjälp av solen sedan fått kärlek att växa,
liv att bli till.

Det regnar tårar av kärlek, ner för min kind, och ner i mitt hjärta
så när solen sedan skiner på det, skall där växa kärlek,
skall där växa liv.

…
Ibland avskyr jag att jag så ofta har rätt
i min desillusionerade blid av omvärlden.
Vi ska ju vara så förbannat glada och positiva hela vägen
ner i graven, så någon desillusionerad form av avklädd
sanning och avslöjanden som är negativa, finns
inte plats för. Nå’n som påpekar det galna i vårat ohållbara
sätt att leva, finns ingen plasts för. För vi ska ju vara så jävla positiva,
när vi skrattar in avgaser i lungorna, äter deformerad Norsk
odlad lax, och bötfäller den som avslöjat misskötseln,
av laxodlingen.

Vi ska ju skriva ”finaste du” och ”styrkekramar” till människor
vi egentligen inte bryr oss om, på vår låtsas-bekantskapskrets
på Facebook. Inte komma med jobbiga engagerande saker som
att vi indirekt dödar våra barnbarn genom vårt sätt att leva.
”Styrkekramar på er barnbarnen…. men ni måste förstå, vikten
av konstant tillväxt och allmänt slöseri, hoppas ni dör värdigt,
finaste ni” Och vi ska ”tänka positivt” men inte offra nånting själva.

– ”Denna dokusåpa tog en intressant vändning den senaste veckan
när 22 forskare, i Dagens Nyheter, krävde att politikerna skulle ta
kontrollen över myndigheterna i Coronakrisen.
De hade data som visade att Sveriges dödstal nu var högre än Italiens.
När de sedan blev påkomna med att siffrorna inte stämde svarade de
med att deras poäng var det viktiga, inte siffrorna.”

Länk till hela artikeln

Jag är ofta trött på att få rätt över mina desillusionerade
analyser och funderingar. Jag har LÄNGE hävdat just detta med det
galna i att blint lita på forskare, bara för att de kallas för forskare.
forskning och vetenskap är väldigt viktigt. Men att tro att allt
som forskare säger är sant. Är lika dumt som att tro att
reklamen på TV bara vill dig väl och gör allt för din skull,
och inte för att tjäna pengar. Eller lika dumt som att blint lita på
politiker, utan att ifrågasätta deras ord och budskap.

Jag har länge sagt att det finns lika många vetenskapliga ”sanningar”
som det finns forskare. Och forskningen är nästan aldrig entydig.
styrd av både högfärdighet, stolthet, pengar till eget lyxleverne för
forskarna som blir trodda. Jag har ingen exakt siffra på hur många
av alla forskare som är anställda att forska fram de resultat som deras
arbetsgivare, miljardföretag, vill ha för att kunna fortsätta sälja
ohälsosamma produkter. Produkter som tillverkas på ett ohälsosamt vis, utnyttjar
barn och fattiga. Tobaksindustrin, sockerindustrin, vapenindustrin,
drogindustrin. alla har de ner eller mindre betalt forskare för att
”forska fram de resultat företagen behöver för att kunna fortsätta sin vidriga
verksamhet.

Alla ska göra karriärer idag. Vården är inte ett arbete. Det är en karriär.
Läkare, sjuksystrar gör det inte för att ha ett jobb, utan för att få mer
pengar själva. Privata vårdföretag tillåts av politiker som VI har valt
till makten. Där de kan ta ut vinster på verksamheten som är delvis
finansierad genom SKATTEPENGAR. Och ingen jävel reagerar.
Det är tex inte helt ologiskt att gissa att spridningen av Corona kan ha
fått hjälp av att vårdbiträden, är kraftigt underbemannade,
för att företaget ska kunna maximera sin vinst, och minimera utgifter.
det är själva grunden i företagande, vilket i var vettig mans hjärna
betyder att sådan verksamhet inte lämpar sig för vinstmaximering.

Men inte i Sverige inte, här är man kommunist och gillar Stalin
om man anser att privatpersoner inte ska kunna ta ut vinster på skattebetalarnas
och inte att förglömma åldringarnas bekostnad. Det fick inte kosta nånting
Och nu betalar de äldre i första hand priset med sina liv. Det är logiskt att ju färre
anställda som ska ta hand om flera äldre, desto större blir spridningen av virus.

Men ”styrkekram”, ”finaste ni”, och ”tänk positivt”,
så kommer säkert världen förändra sig och lära sig
Och marknaden kommer sluta utnyttja människor, politiker kommer bli
kompisar allihopa, Och pressen kommer sluta skrämma
folk för att det klassas som bra nyheter när en kändis dör
i Covid19. Skål på er bröder och systrar…. ”finaste ni”

…
Under påsk kändes det nästan som ”Pestens tid”
när man var ute och gick. Nog för att folk brukar resa bort
till sine hytter, under påsk, eller utomlands. Men det är även
normalt sett ännu en frossarhelg, för den missnöjde svensken.
Eller… vem försöker jag lura. Varje helg är en frossarhelg för den missnöjde
svensken. Och nu är det extra tufft när man varken får grilla eller
gå på after ski. Och sen är den missnöjde svensken sur på Anders Tegnell
och regeringen, som plötsligt är näst intill skyldiga för Coronavirusets
existens och farlighet. Och HERRE JÄVVVLAR va mycket experter
det har dykt upp nu helt plötsligt, som i efterhand sa att de på förhand
visste vad som skulle gjorts, fast de på förhand HÖLL KÄFTEN!
Fast det inte på långa vägar är över, eller står klart vad som
orsakad vad. Är det inte märkligt hörrni ?

Och om man ser till folkets maniska inköp, så är den missnöjde,
bortskämde svensken hemma och bakar och bajsar hela dagarna.
Jäst och mjöl fortfarande slut. Trots att Sverige är självförsörjande
på detta. ”och hur fan kan ni ha slut på Griljerade Medelhavssniglar
i Enhörnings-horns-sås !??? – Jag brukar ju alltid äta det !!!!!”
Undrar missnöjd kund som stått och hängt på låset när varuhuset
öppnar, livrädda att deras bortskämda konsumtion ruckas en aning
under kristider. Medan andra ligger och dör på ålderdomshem.

En annan kris är de bortskämda svenska kvinnornas kris, i det bortskämda
mest jämställda jävla landet i hela världen. Flera artiklar handlar nu
om hur illa kvinnor far i krisen. Samtidigt som det är en kraftig
övervikt av män som både blir smittade och dör. Det är lite som folkslaget
som nyligt blev näst intill alla vuxna män blev utrotade, avrättade.
Och man läser en artikel som handlar om hur hårt det är för kvinnorna.

Och i Skåne har en rektor som kritiserade förbudet av slöjor på skolan
blivit ”arbetsbefriad”, i en kommun av bortskämda jävla svenska i huvudsak
män som är allergisk mot slöjor men tycker sjalar till folkdräkter
är fint. Och jo… ”rektorn avskedades inte alls pga sin kritik, utan
pga från kommunens sida icke redovisade ”allvarliga brister i ledarskapet”
Jo jävlar ja !!!! – och det heter CHOKLAAAAADBOLLAR, för att det är CHOOKLAAAAAD
i dem, era förbannade höns-hjärnor !

Och nu ska vi plötsligt stödja alla jävla banker och företag som finns,
som många av dem spottar slem på allt vad solidaritet till sjuka och arbetslösa
är under icke kris, allt vad skatter heter. Jag vet iaf vilka jag stöttar,
den saken är klar. Jag stöttar mina grannar med inköp av matvaror.
Jag ler extra mycket och säger ”hej” till främmande människor
som ser likbleka ut i ansiktet av skräck för andra människor.
En hårt ansatt Anders Tegnell, en klok och jordnära Jonas Sjöstedt.
Min bouleförening fick några riksdaler !
Jag köper en kopp kaffe av caféägaren som alltid varit generös och
vänlig mot mig. – Ingen av dem är bankdirektörer, eller nå
jävla låtsas-jobbs-influensers !

Skäggiga män i högklackade skor i jurys, för att långsiktigt, vuxenuppfostrande
försöka programmera bort homofobi, men troligtvis bara skapar fler homofober
i sin massiva TV-kampanj. Och en Malou Von jävla Sivers som kan hitta nåt feministiskt
orättvist i tammefan vad som helst, vilket ämne som helst.

Nä nu måste jag gå o skölja munnen
efter alla munkräkningar, och försöka sova,
får väl göra nån jävla mys-yoga eller nå’t

GOD-FÖR-HELVETE-NATT-DÅ !!!!!!!

…
Ljuset räckte länge idag.
klockan 20, var det ännu ljust.
Jag lever idag oxå, men det är en dyster värld
vi vaknar upp till varje morgon. Visst kan man låtsas som
inget har hänt, och tänka positivt. Och visst tar media varje chans att
sätta mörka rubriker, om de kan. Det är tydligen deras jobb.

Jag hade drömmar när jag var yngre. Det var inte så storslagna drömmar
om du frågar Sven Svensson, eller Anna Andersson. de medelsvenska svenskarna,
med 35.000 i månadslön, hus, ett par spruckna familjer bakom sig, och för närvarande
otrogen med sitt senaste kap.

Jag hade drömmar om kärlek, drömmar om egen familj, om ett arbete
där jag trivdes. Nästan aldrig var drömmarna om rikedom. Det har hänt att jag
drömt om mindre tipsvinster förr i tiden. För att kunna köpa en motorcykel,
och kanske ett lite torp att odla på. Den största drömmen var ändå att hitta hem,
och att finna mig själv. Den andra hälften av den drömmen är väl så nära det går att
komma. Och visst har jag hittat hem, geografiskt. Men jag har inte hittat hem,
till en egen familj, där jag känner mig efterlängtad… och åtminstone lite förstådd,
accepterad, kanske till och med älskad. Jag har mer eller mindre gett
upp den drömmen, eller åtminstone gömt den långt, långt ner i nån källare,
och glömt var jag lagt nyckeln.

Men det är okej. Det finns värre öden. Jag vaknar inte bakfull på nån
parkbänk, och är osynlig för en fördömande omgivning. Jag har inte blivit
en som kliver över lik för pengar. Jag har inte sålt min själ,
jag vet vem jag är, och vad jag står för, även när det
innebär att vara jävligt ensam om det. Det är trots allt ett
ytterst ovanligt karaktärsdrag i vårt land, i vår tid . Att stå för sina åsikter,
och försöka leva som man lär. Det är värt någonting,
när jag går och lägger mig om kvällarna.

Det kommer alltid att finnas människor som tar vad de kan,
oavsett konsekvenser för andra…. alltid ! Och det kommer alltid finnas
utsatta människor, som lär sig medkänsla. En känsla som har en stark
förmåga att försvinna med yrkesmässig framgång och rikedom.
På så sätt anser jag mig lyckligt lottad.

Man får vara glad att man lever.
Nu börjar även de ”odödliga” inse det. De som haft karriärer, pengar
och makt… och inser att det inte skyddar mot allt.
Nu skriker sig många av dem hesa över hur viktiga de är,
och hur staten som de annars tycker är värdelös att ha, ska kasta
pengar just över dem. Jag bidar min tid, får se om jag klarar mig
hälsomässigt och ekonomiskt. Jag har vissa fördelar gentemot majoriteten iaf.
I fråga om anspråkslöshet och överlevnadskonst, på lite.

Men det finns givet gränser för mig oxå, som jag absolut
inte styr över. Men nu börjar de ”odödliga” känna sin egen dödlighet oxå,
och blir verbalt aggressiva och försöker göra stora vinster
till följd av viruset. Och hänsynslösheten syns på affärer,
där de som är stadd i kassan har möjlighet och tillräckligt
brist på samvete för att länsa hyllorna. Och än en gång
kallas vanlig empati och solidaritet för kommunism och
totalitärt, när verkligheten är precis tvärtom.
Ett sätt att försöka skydda sin upphöjda position,
sina tillgångar.

Jag hade drömmar… fler drömmar förr än nu, något större drömmar
då än nu, om än aldrig speciellt orimliga eller stjärn-höga.
Drömmen om torpet, trots all sin orimlighet lever kvar.
En liten jordplätt att odla lite grönsaker på.
Men jag har iaf hittat mig själv hyfsat bra. Och jag
är en god omtänksam människa ! Jag har aldrig varit otrogen.
Inte alla som kan skryta om dessa särdrag nu för tiden,
när allt kommer omkring.

Och imorrn är solen uppe till 20.05

…
Nu har äntligen Martin kommit hem igen.
Har varit borta några veckor, på spa… gitarr-spa.
Fått nya strängar och stallet, sadeln och halsen justerad.
Nu låter Martin riktigt bra ! Martin var på samma spa som
min faders Ibanez-bas. Den har nya slipade bassträngar.
Och klingar vackert den oxå. Han fick en bror förresten nyligt,
som hette Ibanez, fast gitarr, med mick-uttag och allt.

Resten av familjen hänger mest, med varann, på väggen. En Tangelwood,
en Hoyer och en rätt så illa medfaren Alhambra. Alhambran som
blev tappad i backen som ”barn”, och fick limmas ihop på nån butik,
vid Fridhemsplan tror jag det var. Nu börjar lagningen göra sig
påmind på äldre da’r, likt skorrig artros eller reumatiska noter.

Det är inte lätt att vara liten.

Mina söta grann-ungar, med Afrikanska föräldrar.
De ungarna som ser ut som dockor, är aningen gränslösa,
och har vid ett antal tillfällen varit på väg in i min lägenhet.
Kanske pga att jag så glatt hälsat på dem, och pratat med dem i trappuppgången,
både när de varit glada och när de varit ledsna. Pojken som är 4 år kanske,
och är något svår att förstå, men babblar på oavbrutet och förväntar sig svar.
Han hade en jättestor röd luva på härom dagen, och eftersom jag inte begrep
vad han surrade om, försökte jag skifta fokus och ett språk och till ett ämne
som även jag behärskade. så jag sa: ”vilken fin mössa du har”

Men han var inte riktigt nöjd, för han hade inte fått svar på sina
frågor till mig., som jag var för korkad för att förstå. Och fortsatte. Jag begrep
ingenting fortsättningsvis heller, och försökte enträget byta samtalsämne till
den röda mössan. Till slut gav han upp, och föll till föga, sa – ”tack så mycket”
klart och tydligt, och förståeligt, bugade och bockade samtidigt ända er till
knäna.

Liten otursförföljd syster

Hans lillasyster var/är ett än mera intensivt yrväder. Och är i åldern
då man nyss lärt sig gå och halvspringa, med otaliga ’ramlingar’.
Gissar 3 år. Med Afrotofsar åt alla håll, och små svarta dockögon.
ständigt på flykt, och troligtvis helt omöjlig för mamman att ha koll
på hela tiden. Nu hade hon rymt ner till min dörr när jag pratade med Viola
vid dörren till min lägenhet. Och skulle bara in hit till mig, hade hon tänkt.
Hukade sig förbi Viola som försökte stoppa henne med benet. Och slog i det lilla
söta huvudet i hörnet på min metallkorg, som sitter på insidan ytterdörren.
Och när hon kommit förbi det hindret stod en gammal gubbe på 53
år och stoppade henne med orden…

– Nej, nej, nej du får inte komma in hit !!!

Gubben tänkte Corona. Och mamman kom precis ut då och sa,

– Hon är så varm ! (feber)

Så gubben tänkte nog rätt.
Men om allt detta vet ju inte en stackars febrig flicka nånting
Först slog hon huvudet, och sedan blev hon portad.
Så hon grät nog lika mycket för att ha blivit portad som att hon
slog i huvudet, det lilla livet.
Det är tufft att vara liten.

Gubbsnack

Annars tog jag en 5 km promenad, in i skog och fågelkvitter.
Jag har aldrig lurar på när så vackra konserter spelas upp gratis
i skog och mark. Snön var nästan helt borta. Och i skogen visste ingen nånting
om Corona, och ingen ville sälja saker som jag inte behöver. Det bara kvittrade
och sjöng för mig när jag pustade och flåsade uppför nipan. på andra sidan
älven, om gamla mejeriet. Och stötte på en gammal vän vid namn Jonas, på
hans jobbrast, och surrade lite gubbsnack. Som bara gubbar förstår och
intresserar sig för. Boule, boule och boule pratade vi om.

Ännu en Corona-inhandling på COOP gjordes för pensionerade grannar.
Som annars väldigt ogärna vill vara till besvär. Han som en gång ramlade
i sin lägenhet, när jag var på väg ut på promenad. Och han ringde och
frågade om jag var upptagen, men missade att tala om för mig att han
låg på golvet. En hög-hjärtelig utskällning erhöll han då av mig. Och nu
har de förstått att det är okej att ta emot hjälp.
– ”De vill ju inte ha oss pensionärer springandes där”
sa hon om detta med införskaffning av mat med mera.
Mycket trevliga grannar.