Kategori: Känslor

…
Dricker Arvid Nordqvists te, ”Äppellund”,
nu när mörkret redan har lagt sig. ”Skynda dig älskade,
skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut”.
.. lättare sagt än gjort… faktiskt. Jävla ökenråttor,
som strör optimism och kärleks-skryt in i mitt redan såriga
ensamma gubb-hjärta! Håll eran jävla kärlek för er själva!
Och fånga för helvete inte dagen hela tiden, eller låt åtminstone
bli att uppmana vanligt hederligt, bittert folk att göra det!!!

Tvvivlarbloggen, blev jag iaf nöjd med. Både val av namn,
layout och att jag fick till länkarna så bra. Samt att Ulf Palmer och jag
gemensamt lyckades föra över alla blogginlägg från luddeskamera,
som går i graven den 5 oktober, tillsammans med hemsidan för Sollefteå
bangolf. Tänka sig att jag har bloggat sen okt 2009.
Och nu kan man klicka på en månad på valfritt år, och läsa dem.
Längst ner under blogginläggen.

Det där teet var bättre än ”Lakritstäppa” (oxå Arvid), som var sött utan socker.
Ja påstått utan socker iaf. Jag tvivlar… eftersom jag är…. TT
Hur som helst. är ju inte så mycket för sött nu för tiden, varken i det jag
äter o dricker, eller de jävla kattbilderna. Kanske därför jag tycker
Lakritstäppan är för söt?

Det är skönt ändå att man kan lita på att jordens undergång finns
varje dag på löpsedlarna, för att trycka ner oss o göra oss rädda,
så vi går att kontrollera. Metoo, Covid, Apkoppor, Putin och kärnvapen,
och skräck-ödlan Ebba-Bush, som ger vissa vuxna män likt mig mardrömmar,
och andra män, tydligen våta drömmar. Huvva va nåkt!
Kusin fick kallelse att ta ”höstdosen” av Covidvaccin, som lovar att ge dig
”förstärkt skydd mot svår sjukdom i Covid”
Jag kan väl lägga till att ni bör ta den i samband med viagra och Stig Strands
”mirakrel-kur” Vitaepro. Jösses Amalia… så dumt!

Själv skickade jag som svar till kusin, en bild på min middag. En Omelett, ’
med broccoli och grönkål, ost, och skrev – höstdos, mot covid 19.
Den kommentaren är jag nöjd med.



Men ska vi vara rädd för Putin?
Ja, kanske det, men på ett personligt plan, påverkar knappast rädsla
för kärnvapenkrig, ett krigsutbrott med kärnvapen. Det blir nog som det
blir med det, oavsett om jag är rädd för det. Jag försöker vara rädd för lite
mer konstruktiva saker istället, där rädslan kan hjälpa mig till försiktighet
och undvika fara. Så som att tappa Adams stora speglar på tårna, när vi
åkte på soptippen med dem. En klart mer relevant rädsla.
Och vad gäller världen och dess eventuella undergång,
eller vår civilisations undergång, är det inte bara Putin
och öst vi bör se upp med. Vi jobbar på rätt bra åt det hållet vi oxå.
Bara lite bättre på att blunda åt det hållet.

Jo, jag köpte ett par nya jeans igår också. nedsatt 30%,
på Dressman. Summa 350 kr för inköp. Stl 32/34, dvs
smalis-jeans/optimist-jeans. Jag kan ju bli en 34/34 igen.
Speciellt som jag blir så duktig på att laga god mat.
Tur jag bjuder lite oxå:




Min sura, bittra kärlekstörstande stämning kom av sig mitt under bloggandet,
när Jonas ringde, och gjorde mig glad. Men jag ska nog hitta tillbaka
till den. Jag lever mitt ju liv utan huvudlös passion, torrt, ointressant,
harmoniskt och jordnära… utan hopp om passion. Inte ens i läsk-format,
passionsfrukt, eftersom jag slutat med socker. Men o andra sidan är risken för
såna som mig mindre, att behöva stoppa i sig en massa kemikalier och hoppas
att de ska göra en friskare… för att jag skippar sockret.
Men jag skippar tydligen även passionerad kärlek.
Jag får väl ta mig en kopp espresso istället
och inbilla mig att jag har det lika bra ensam.. eller bättre.
Den inbillningskampanjen går … så där!

Så där ja ! Nu är den glada stämningen tagen ner på jorden igen.
Har massor av mat fortfarande att ta rätt på från lotterna.
Stackars mig! Har ”obegränsat med giftfria grönsaker, och får äta det varje dag!
Usch ! Det kanske slår ut verkan på ett ev vaccin? Tur jag inte tog nåt.

Hur det än slutar med rysk cowboy till diktator,
så kommer mer blod spillas. Det bästa man kan hoppas på, är att
ryska folket tar bort honom från makten, och att ingen värre efterträder.
Men det är rätt mycket att hoppas på. ……


….precis som kärlek för en tvivlare.

…
Jag sitter ensam i min, vad städning anbelangar,
något stökiga lägenhet. Orken har inte riktigt räckt till.
Jag har en längre period, prioriterat odling, mat och motion,
i den följden också. Men det är inte i kroppen orken tagit slut, utan i sinne och själ,
även om kroppen stundvis är något sliten likväl.

Ingen kommer någonsin fullt ut ifrån sitt förflutna. Vi kan låtsas,
Det finns med oss hela tiden, även om vi väljer
nya liv, nya vänner, nya yrken, nya levnadssätt, nya sätt att tänka och agera.
Dessa nya sätt, påverkar också, men jag bär alltid med
mig mitt förflutna. Det gör du oxå. Det är bara en fråga om hur mycket det
påverkar. En fråga om hur mycket vi förnekar, och en fråga om hur
nära vi är våra känslor. Vissa av oss är bättre än andra på att låtsas,
och ljuga för sig själva.

Ju mer jag åtar mig, desto mer jag fyller mina dagar med
göromål, tillflykter, förströelser eller förpliktelser, desto snabbare
kommer mitt förflutna ikapp min själ. Ju hälsosammare jag lever,
desto klokare jag blir, desto närmre kommer känslor från det
förflutna fram, som även tillhör nuet. Jag förnekar dem inte när de kommer,
Jag låter dem komma. De är en del av mig, och kommer för alltid vara.

Min känsla över vem jag är, mitt värde, har förändrats
under åren, genom hårt arbete med mig själv,
men bottnar ändå i det övergivna barnet, det för evigt övergivna barnet
inuti mig. Jag kan inte fly, det är meningslöst att försöka.

Mor och far är borta, och har aldrig funnits. Mina bröder är jag luft för,
och de är en påminnelse för mig var dag om att jag är och har alltid
varit utan familj, utan ett hem, utanför mitt hem. Mina bröder har aldrig funnits,
fast de har en adress nånstans söderut, i en annan värld. Jag saknar inte Niklas och Daniel,
som de heter. Men jag saknar mina bröder, som de kunde ha varit.

Alla är borta, Mormor, Morfar, Farmor, Farfar, Far, mor, Moster Maggan,
Morbror Rolf. Här sitter jag i min lägenhet, i utkanten av samhället
i utkanten av livet, , i utkanten av familjen, och har just fångats
in av mitt förflutna, som jag inte kan, vill eller bör
ens försöka fly från. Jag kommer lämna det igen… och fångas igen.
Saknaden av en familj, en grund i livet, ett hem bortom
mina lilla, lilla lägenhet… är ständigt närvarande,
vare sig jag tänker på det eller ej. Jag känner det … i bakgrunden
Även i de stunder jag kallar för lyckliga.

Än finns det o-gråtna tårar, och o-levda dagar.

…
Jag känner mig lessen.
Jag tycker ändå kanske att jag på nåt vis är en rätt bra människa,
en ganska bra vän, men jag kan ha fel. Jag försöker iaf vara det.
Jag kanske inte är så bra på det som jag tror.

Jag slutar höra av mig till slut, om responsen inte finns.
Jag slutar föreslå saker, om jag är den ende som gör det,
eller den som gör det oproportionerligt mest.
Sen går jag med högt huvud, och ledsna ögon, och låtsas
som att jag är okej.

Är det så här världen är?
Kanske det är konstigt av mig att vilja vara efterlängtad,
att vara nån som man mår så bra att va med så man faktiskt
hör av sig och ser till att det blir av. Just nu är det i princip en
person som gör det … och kanske efter att ha läst min
lipiga, sentimentala, självömkande blogg, och fått dåligt samvete.

Eller är det bara så att folk har varandra liksom,
o inte behöver nå andra, liksom. Jag har hört av vän/bekant att det kan vara så.
När vi pratade om en kompis som jag känt i 35 år, då sa min min vän/bekant.
– ”Nä han kanske inte har nåt behov av att träffa dig”
Varpå jag nämnde att så kan det ju vara, men då är det väl kanske inte längre vänskap,
om man bara ser till egna behov? – tänker jag.
Men jag kan ha fel.

Det är inte det att jag är ensam, jag träffar folk ofta, jag är utåtriktad,
och jag klarar dessutom av rätt bra nu för tiden att vara fysiskt ensam,
jag tycker till och med om det, ofta. Men inte alltid. Och
inte månadsvis, årsvis av icke-kontakt. Det får mig att fundera,
över om jag är en så pass bra vän som jag borde vara, eller om jag kanske valt fel vänner,
o de bara är nöjda och glada med icke-kontakt. De kanske har varandra,
och är rätt nöjda med sin pokerhand i livet – Men vad vet jag.
Egentligen ingenting, när allt kommer omkring.

Men vänskap… höra av sig …. att vilja höra av sig.
Jag har väl nån bokstavskombination då kanske,
eftersom jag känner sådana här konstiga behov som att bli efterlängtad, eller
att vänner ska vilja höra av sig till mig nästan lika mycket som jag vill höra
av mig till dem. Jag kanske har fått det här om bakfoten med vänskap och vänner.
Man kanske inte hör av sig helt enkelt, sköter sitt bara, man kanske inte går
omkring och känner sig sårad över nåt så banalt som känslor.
Man biter väl ihop antar jag, och är vuxen. Man går väl inte omkring och
har förväntningar troligtvis. Man håller väl käften och är en bra vän själv,
eller iaf försöker vara det. Folk har väl inte tid helt enkelt. Det är väl så.
Jag får nog acceptera att det är på det viset.

De e ju så mycket nu på sommarn. Så mycket som ska hinnas med.
O sen kommer ju hösten, då semestern är slut, och då ska ju hela
maskineriet igång igen liksom.. Och Julen !! Sen kommer Julen …
och den börjar som alla vet i oktober, med förberedelser.
Och alla vet ju hur hektisk våren är. Nä men
jag får nog förstå hur det är. Man kan inte gå omkring och vilja
umgås, och bli efterfrågad då faktiskt. Man kan inte gå omkring
och känna och ha känslor. Det är faktiskt inte bra för ekonomin
och livsbygget.

Jag gillar ju att göra saker ihop med vänner,
även om det är arbete, eller tom bara för kuls skull.
Men jag har väl nån slags bokstavskombination kanske

Hursomhelst
Jag känner mig iaf lessen, ifall det är nån som har tid att uppfatta det.
Jag tycker ändå kanske fortfarande, att jag på nåt vis är en rätt bra människa,
en ganska bra vän, men jag kan ha fel.

Jag försöker iaf vara det.
Jag kanske inte är så bra på det som jag tror.