Kategori: styrdans

…
Men dra åt H-vete va kul de kan va mä dans !!!

Om man börjar dagen med två pann-knack,(huvudvärk) en på förmiddan, och en på eftermiddan, och blir dyngsur under regnskur på väg till överbelastad frisör, med krossat skyltfönster. Ja då är förutsättningarna på topp för en kanondanskväll. Eller som danskungen Egon Edmark skulle uttryckt sig:

– ”SKDL på noret, 251v ee” vilket betyder: ”Superkanondansläge på Gussjönoret 251 inlösta (visitors) Egon Edmark”

Två st Jörgen i bilen och en stycken Kai-Tomas grundlade för rolig bilresa.

Perikles är återigen ett toppband, trots att trummisen sjöng sha-la-la-la väldigt surt i en låt. Deras egen ”Fredag i blodet” är otroligt medryckande. ABBAs ”Does your mother know” blev jag vansinnigt glad av att dansa till. ”Highway to hell” med riktig metal-röst är oemotståndligt roligt. Men gladast blev jag av Perikles egen ”Härligt” som fick mig att känna sommardansglädje långt in i hjärtat, ända ut till tårna och upp till den nyfriserade hårtofsen. Så glad att jag nästan kunnat dansa med Annie Lööf om hon stått bredvid när de börja spela, … men bara nästan.

I fiket stod Lina och log åt oss dansare när vi beställde fika vid pausen.
Lejonsson och Danskungen tog inträdet, och sååå otroligt många dansade och log denna kväll. Saknades väl bara en halvgalen ko från näs, och en dansprinsessa med Helgumsursprung för att kvällen skulle fått 10 plus. Men när jag tänker efter kunde många fler favoriter fått komma, och ändå får kvällen ikväll 9 plus.

”Då blir det härligt Härligt att vara med dig
Detta ska bli vårt äventyr å ingenting hindrar oss nu
Då är det härligt Härligt att bara leva
Hoppas det varar länge nu för här kan vi stanna om vi vill”

(Refr från Perikles ”Härligt”)

…
Bollstabruks folkets hus, Highlights.
Arrangemanget var Lejonsson-klass på. ’
Påtår bjöds på vid bordet av duktig, snäll, fin personal.
Jag gav en tjuga i dricks till ung trevlig fin tjej i bardisken
En riktig BrAilce 😉

Jag frågade även en annan fin tant i min ålder om man fick
nypa personalen i rumpan, och det fick man 😉
… i alla fall henne, i alla fall jag (jo jag känner henne,
ni behöver inte ringa JämO, eller Marianne Ny)

Med tanke på att jag närmar mig ett halvt sekel inom
ett och ett halvt år, så tycker jag att det är rätt bra fart
i gubben. Nä vet ni va, jag är för blygsam. Ikväll var jag
”on fire”, het, sprallig, som en tjur på kosläpp, eller tjursläpp
då kanske. Rapp, smidig, rolig, stark, lycklig och ”on fire”

Inte en dålig låt, inte en dåligt genomförd låt, fullt med
vackra dansgudinnor som under dansens gång tittar
mest på mina fötter istoppade ett par rejält sönderdansade
Adidasskor. och konstaterade ”honom ska vi haaaa” och slet
upp mig på dansgolvet.

Jag undrar om till och med danskungen Egon tittade lite
stolt, beundrande på mig ikväll:

– ”Du e på gång ser jag”

Tack alla dansgudinnor, och tack Highlights för fantastisk
dansinspirerande dansant musik, och arrangörerna för
jättebra bemötande och service !

…
Egentligen är jag alldeles för trött för att skriva nåt nu. Men jag har så många ord i mig som måste ut. När jag vandrar hemåt under stjärnklar himmel, kan jag med fullständigt urlakad kropp konstatera att kvällen varit fantastisk. Sista timmen gick på rene tjurda.

Blev uppbjuden av vacker, dansant, pigg, glad, ung tjej det första som hände. Och en sådan start bådar ju gott. Sedan tror jag varenda favoritdanstjej var där i kväll. Med tanke på att jag varit förkyld och hostig i princip sedan nyår, så måste jag säga att orken räckte rätt bra….trots allt.

Jag försökte efter bästa förmåga spana runt och se till att jag inte missade nån, som jag brukar dansa med, och som förväntar sig dans med gammal dansant skrytsam gubbe med Gösta Gigolo-image. Jag vet att åtminstone två st av dem hann jag inte med. Men men, sånt e livet.

Jag måste tillstå att jag faktiskt blev ut för något jag aldrig tidigare blivit ut för vad uppbjudning anbelangar. Jag blev faktiskt uppbjuden alldeles utan för toaletten, på nedervåningen, på väg upp till dansgolvet. Jag vet inte om det är en merit, eller om det bara är ovanligt.

Den lilla korta, äldre gubben, med tangopose, och snedkammad lugg av de få fjun som ännu överlevt på hans hjässa, var där. Dansade tango med en tant 3 ggr så stor som honom. Med ett antal deciliter förfriskningar innanför västen. Han krockade mer än han lyckades undvika. Men glad i hatten var han, även utan hatt, och med vattenkammade fjun.

Sedan har jag äntligen kommit på en definition på en dansstil, som jag iofs sedan länge iakttagit. Ni vet det finns ju Alfahannar, det finns wannabe-alfahannar, och det finns en tredje grupp av de balla tuffa killarna på ett dansgolv: nämligen dom balla killarna i klassen från högstadiet, som mentalt fortfarande lever kvar i villfarelsen att de är tuffast, snyggast och bäst i lokalen. Och de har ju förvisso ett till inkomst, charm, snygghet och danskunskaper rätt så oproportionerligt stort självförtroende. Och det sk självförtroendet kan säkert locka en del honor till sitt näste, även med en medioker parningsdans. Det var 2-3 st stycken denna kväll som dansade denna statiska, tuppaktiga, machoaktiga parningsdans. Och några tjejer som förmodligen var 9e-klassens populäraste tjejer, och ville synas med den populäraste killen… föll säkert som käglor för dessa ”tuffingar.

Jag har härmed döpt dansstilen de idkar för ”Hunk-lunk”. Ty det är en väl inövad oinspirerande, lunk med lite gungningar och skak, ett sterilt vandrande framåt, utan snurr, utan skratt, utan att känna av musiken, utan att falla utanför dansstilens ram. Men ack så ”tuff och stilig han är”

Energin var näst intill slut efter 2 timmar, och hon jag fikade med trodde inte sina ögon när jag lastade på fikabrickan med, Skinksmörgås, räksmörgås, och kaffe. och jordgubbscheesecake. Men det behövdes, jag brände nog varenda kalori … vill jag inbilla mig.

Hollstens trio m Angelica vs Jannez. Det är klart att det ena bandet var aningen mer amatör. Men det som skiljde mest var nog ljudkvalitet och ljudbild. Att dansa till dem gick lika bra. Även om en tjej jag dansade med höll på att bryta ihop över textraden: ” tänk att få ha en man i byrån”

…
Vilket dilemma hörrni !

Fredagskväll……Jannez, Blender och Zlips på vinterdansmaran i Ö-vik. och närmare 1000 besökande. Dessutom är det Sveriges bästa dansarrangör, Lejonsson som håller i trådarna. Oftast är det enkom danskunnigt folk där oxå, och gott om dansöser i min ålder även om medelåldern är betydligt under min.

Nå ? … det är väl inget dilemma ? Jo för en lokalpatriot som jag är det ett dilemma, eftersom jag av helt egoistiska skäl vill behålla dansställen i min närhet. Och vill man det, så bör man nog gynna lokala arrangörer. Det var ju nämligen Drifters på Hullsta Gård i Sollefteå samma kväll. 300 meter ifrån där jag bor.

Men jag hade riktigt roligt på fredagen, ett tiotal bra danserskor, i armarna på en ”dansgud” som mig. Gott fika och dansbandsvärldens mest energiska sångerska Erika i Drifters. Tom min kvällströtte vän G spelade i första halvlek innan han blev ”utbytt” pga kvällströtthet. En bra mycket äldre (än mig) och tillika spritindränkt dam blev väldigt ”gosig, kramig och ålande” när hon dansade med mig. Synd på alkoholen där…. det är ju ofta den som får några att hångla på dansgolvet oavsett om danspartnern är med på det eller ej
Men en av Ångermanlands bästa dansers-kor var där och följde som en gasell, trots att hon va en ko … så det var ju bra

Nå skulle jag åka till Ö-vik på maran på lördag då istället. Jag tvekade, funderade, och gruvade. jag väntade ända tills kl 19, då dansen började och jag hade 1½ timmes resa framför mig. Men kröp sakta iväg över Gålsjöskogen i 60-80 km/h, på en spårig, isig väg med snörök vinandes och skymde sikt. Jag tänkte det skulle bli kul o dansa med LiMa, det var faktiskt det som var tungan på vågen och fick mig att åka iväg. Laddade med att under resans gång hälla i mig 1 liter yoghurt/sommarbär, och jag toppade det med Pollys choklad till efterrätt.

Lika samma som när jag åkte till maran i höstas, så hade jag inga större förväntningar. Jag tänkte att jag dansar med hon som sporrade mig att åka och får nån dans till, som är bra, sen kan jag sitta och njuta och åka hem när jag känner för det. Och samma lika som förra gången behövde jag inte vänta många sekunder förrän jag blev släpad ut på dansgolvet. Och sedan var det igång. Med orange funktionströja som reklampelare för min danskonst, dansade jag nonstop i nära på 3½ timme. Sen börjar kroppen, men framförallt ögonlocken säga ifrån. Eller åtminstone bli lite mindre angelägna. Och med vetskapen om att jag har 1½ – 2 timmars bilkörning framför mig mitt i natten….. OCH dessutom misslyckats få dans med inspektorn, så började jag hemfärden så jag kom hem innan 02. 30. Då inträffar det roliga att JAG som har en helt fantastisk danskväll för en sekund rent intuitivt, reflexmässigt hängde läpp över den enda uteblivna dansen….
Detta trots att jag vart eftertraktad på dansgolvet som glass i 30-graders värme. Så då klappa jag till mig på kinden rent mentalt, och sa åt mig att skärpa mig. Tänk bara på alla stackare som inte fick dansa med MIG denna kväll.

Men hon som kular , får nog kula efter mig nästa gång, så jag inte springer vilse i dansskogen. 🙂

…
I fredags övergav jag Tv:n och Hjältegalan för dans på Hullsta Gård till Kindbergs. Ett lätt val för mig, Tv:n går faktiskt aldrig före att leva livet. Och att dansa om något, är att leva livet. Men jag hann gråta lite till Hjältegalan innan det var dags att gå.

Badhusets flytt upp till I21-området, för mycket småkakor i Tomas mage, samt att promenad-polarn bara har möjlighet att motionera mig en gång i veckan, har gjort att det inte är samma uthållighet på undertecknad fd danskung längre. Kvaliteten på utförd dans är nog av samma grad som förut, fast inte lika ofta och inte lika länge. Därav har jag kommit till slutsats att undertecknad måste sättas på diet och köpa motionskort. Givetvis började jag inte då, utan tänker börja ”på måndag”.

Men jag orkade i alla fall gå den långa promenadsträckan (300m) från Djupövägen till Hullsta Gård där dans till Kindbergs nu bjöds av myziga danz-arrangören Majzan. Och det utan att bli andfådd… bara iskall om fingrarna. Ja det sa Åtminstone Pernilla när jag lade händerna på hennes axlar i första dansen för kvällen.

Dansgolvet var halt, var det nån som sa. Det brukar oftast betyda att det är perfekt för mig som ofta glider och snurrar. Mina knän var mycket glada över detta.
Kindbergs ena lead singer har tyvärr förbrukat sin röst för gott, verkar det som. Det skar sig ordentligt flera gånger varje låt. Men jag misstänker att en majoritet dansarna inte märkte det eller brydde sig om det. Men det var bra låtar och instrumenten funkade bättre än rösten. Så dansen blev inte lidande, men musikörat blev lidande för några av de icke tondöva, nyktra dansgästerna.

Danspar diskuterar transpirationens förhållande till tyngdmassan

Till min stora humoristiska glädje, kom det till min kännedom vad 2 av mina kompisar sagt till varann, när de dansade. Till att börja med ska jag klargöra att de är mycket goda vänner med varann, och även mig, innan någon börjar ta fram kränkthets-blocket och anteckna. Och att humorn är hjärtlig innerst inne.

Han – Jag måste tillstå att du svettas väldigt lite när du dansar, för att va så tjock

Hon – ha-ha-ha-ha

Och nej hon är inte ”tjock”. Inte tjockare än mig i alla fall. 🙂

Anpassning till rådande kapacitet

Nu när orken tryter aningen för mig på dansgolvet, så får man väl ta till små knep.
Många är fortfarande fast i detta att bli lätt eller stort malliga över att få dansa varje dans under kvällen. Som om det vore en merit och att man på nåt sätt skulle vara värd mer då. Jo jag har oxå varit så, när jag var yngre. Och det är klart, att om det är första gången det sker i ens liv att man dansar varje dans, så kan jag väl förstå att man gläds åt detta, men ….

Men jag har kommit dit hän i danslivet, att jag skryter över om jag lyckats komma undan dansgolvet nån enstaka dans, utan att nån hugger tag i en 🙂 (Nej, ingen behöver ta fram kränkthets-blocket och anteckna nu heller, ty det är skrivet med självdistans och humor) 🙂 Så man smiter väl iväg på toan nån gång, och till ”vattenhålet” och dricker lite.

Ett annat sätt att underlätta ens fysiska vedermödor på dansgolvet, när en gammal gube som jag, svettas som en medelålders klimakterietant, är att styra kosan på dansgolvet till par som buggar, där tjejen/kvinnan har knälång, vid 50-tals-klänning – Det fläktar enormt skönt när kjolen/klänningen snurrar snabbt i buggningen, om man är tillräckligt nära 🙂 Men man måste va på sin vakt när man dansar så nära en bugg-snurr, så man inte får utsträckta balanserade armar i nyllet, och golvas av en späd lite tant i ens egen ålder. 🙂

Nå nu när jag spottat ur mig komiska spydigheter, så kanske jag lite tafatt kan släta över dem, genom att belysa att jag inte rakt igenom är en vedervärdigt elak person. Jag tryckte ut dansaffisch på egen skrivare åt Lejonsson och Lina, och satte upp till dansen på Hullsta. Och efter tidigare överenskommelse med ”danslejonet”, så möttes vi och jag tog på mig uppdraget att sätta upp några affischer. Mötet var kort men trevligt. Lejon och Lina är 2 oerhört sympatiska människor.

…
Kl 21.00 när dansen började, låg jag fortfarande i mitt skummande badkar och funderade på om jag verkligen skulle gå på dans eller inte. Donnez stod för dansmusiken. Jag var väldigt nära att ligga kvar i badet och göra ”hemgjord Jacuzzi” på inmundigad havregrynsgröt. Men jag tänkte att jag vid flera tillfällen låtit folk veta hur danssugen jag varit under en tid. Och är danslokalen 300 meter hemifrån, då måste man väl gå på dans till band som klassificeras som gränsfall ?

Lätt omotiverad, och aningen skeptisk till både dansbandets förmåga att överstiga promenadtempo på låtarna, samt dansklientelet, travar jag iväg i mina oranga Converse.
Väl på framme, och inlöst så blev åtminstone farhågorna över Donnez danstempo verklighet. På dansgolvet promenerar stela airbag-gubbar fram med missnöjda dansanta tanter som sköld. Dansar man saktigare än så där då ramlar man omkull, tänkte jag och funderade varför jag gick dit.

Men nu hade jag ju betalat, så jag tänkte försöka hitta danspartners så det räckte fram till fika åtminstone. En efter en ramlade det ju dock in bra danstjejer… ja eller damer då kanske. Men musiken hade fastnat i en sirapsburk, så till den milda grad att jag funderade på att be den jag dansade med, väcka mig när jag skulle ta nästa danssteg.
Nä – sluta sura nu gubbstrutt, klistra på ett leende och gilla läget, tänkte jag. Och gjorde jag. Jag försökte dessutom visualisera Majsans cheesecake med jordgubbar på till pausen, och ”Trocka”. Nu var ju inte the dancing cow där denna kväll, men 5-6 st högklassiga dök upp.

En tjej som är lite yngre än mig, men ändå hunnit med att skaffa tre små ankungar tex. Dansar fantastiskt bra, och har en midja som man kan lägga armen två varv runtom om man skulle behöva. Hon gav mig en så fin ”monklipang” efter slutförd dans, när vi surrat och snurrat två danser.

– ”Det är lätt att tycka om dig Tomas”
Hur glad blir man då ?

Vi pratade under danserna bland annat om de promenerande danshindren med expanderade kalaskulor, som gång på gång, blundande gjorde sitt bästa för att dansa in i andra dansekipage. När hon jag dansade med blev skallad bakifrån skämdes jag lite över att jag inte lyckades parera det stolpskott som dansade i fel riktning.

Jag tittade henne i ögonen och sa:
T: – ”J …..Du är ju betydligt yngre än jag. Om med tiden du märker att jag får en airbag för långtradare, och promenerar fram på dansgolvet med en tant som sköld……”

J: – Då ska jag säga till ? (avbröt hon)

T: – ”SÄGA TILL ??”… Du ska hämta vakten och kasta ut mig från dansgolvet, och sedan portförbjuda mig !!!

Jag höll ut till cheesecaken, men den sövande musiken gjorde att jag var färdigvaggad redan vid 00.20… så jag bangade resten.

Natt natt nu !

…
Nu spelar grannarna igen, nån ungdomlig musik.
Jag är utan någon som helst ironi, så glad att det nu bor grannar omkring mig som lever om med hög musik, genomträngande bas. Så glad att det klapprar i trappen. Livfullt, ungdomligt och glatt.

Livet ska låta, livet ska synas, livet ska kännas !!

Varje barn som växer upp, skulle i likhet med mig få lära sig sova till Thin Lizzy och Iron Maiden. Jag är praktiskt taget omöjlig att störa som granne idag. Detta innebär inte att jag vänder mig mot folk som vill ha något så när tyst på nätterna. Jag pratar om förmiddag till kväll. Vill man bo väldigt tyst, kanske bredvid en gravplats skulle funka. Eller Svalbard, eller på månen kanske.

Igår var det det nyöppnande av klassiska dansstället Bollsta Bruk.
På den tiden…. när jag var ung och fräsch, på 90-talet, så var Bollsta hela Norrlands dansmetropol, med två dansgolv, ett band på vardera scen. Och det var ändå trångt både på båda dansgolven, och i gångarna mellan dem. Juldagen och trettondagsafton var säkra publiksuccéer.

Nu har alltså Dansbandsarrangemangens nya stjärnskott Lejonsson öppnat upp Bollstas dansportar ännu en gång. Och vi dansfantaster ber med knäppta händer att satsningen skall lyckas. Och jag tror vi är många som vill hjälpa till och få det att fungera. Jag blev upphämtad i en röd bil från 1900-talet, av en ung underskön dansprinsessa från Helgum. Marschaller nere vid vägen ända upp till entrén i ett mörkt och mysigt höstregn. Gott fika, trevligt bemötande. Danskungen Egon Edmark 70+ tog emot entréavgifter.

Fötterna hade jag ”optimistiskt nog” (pga gummisulan) stoppat ned i ett par orangea Converse sneakers, och överkroppen en orange nytvättad funktionströja a la fotbollsmodell. Denna färg till trots, började ingen av mina danspartners prata nederländska med mig, för vilket jag är glad. Dansgolvet var perfekt för en glidare, vridare, studsguttaperka till dansör som jag. Och även om Zlips helt klart är duktiga, och bättre än någon tidigare upplaga av bandet, så når de inte upp till Highlights höjder.
Scenenergi och bra låtval, och en fantastiks sångare.

Man kan nog uppleva en och samma danskväll på fundamentalt olika sätt. Det är ju klart. Om det är många i ens ålderskategori, om det är många man brukar dansa med, om man är trött och sliten när man kommer etc etc. Själv hade jag nog fruktansvärt roligt, eftersom jag hade dansat så mycket och intensivt att jag knappt tog mig ur den röda bilen från 1900-talet som även stod för transporten hemöver. Dansprinsessan hade stött på några unga danssnobbar som tydligen tror att det är de som är guds gåva till dansen ??!! Så befängt !!! Det är ju JAG som är det 😉
En av dessa unga sprätthökar hade tydligen sagt åt Ångermanlands mest följsamma dansprinsessa att ”dansa lite smidigare tack”
Min initiala reaktion var att jag på ett urmanligt machovis skulle velat sparka ynglingen på smalbenen och lipa åt honom. Så hon var inte jättenöjd med dansklientelet i hennes egen ålder, Hon hade dock tur att hinna med två danser med guds gåva till dansen.

Många av tjejerna i dansprinsessan från Helgums ålder dansade förbi, och såg under stundom ut som Madame Tussaudes vaxdockor i anletet. När de till slut hittat killen de var intresserade av och fick EN dans av honom, så log vaxdockorna. Men vaxdockorna kändes ovan vid att le tycktes det.

Mina egna danspartners var utan kritik, helt underbara hela kvällen. Inte ett kylskåp under hela kvällen.

Livet ska låta, livet ska synas, livet ska kännas, livet ska dansas igenom !!

…
Tvekan

Länge tvekade jag över att åka till dansmaran i Ö-vik. Då den förut om åren kunnat husera övervägande yngre buggare, vilket i sin tur kunnat reducera antalet potentiella danspartnes för egen del. Detta i kombination med tillfälligt ansträngd ekonomi, och det faktum att jag inte hittade någon samåkare som inte övernattade i Ö-vik…. gjorde mig aningen fundersam.

Men o andra sidan tänkte jag….. att på så vis om jag nu åker ensam, behöver jag ju inte vara kvar till tre, halv-fyra på natten, och komma hem halv-fem, fem på morgonen. Och det visade sig vara ett klokt beslut av mig, vilket jag ämnar återkomma till.

Nu tänkte jag ju att jag inte behöver stå och knacka på porten vid öppningsdags, när det är nonstop dans och varar så länge jag orkar och vill, så jag visste att jag inte skulle vara där till kl 19, då det börjar. Men någon stans i trakterna av Multrå, stod en ansamling bilar efter vägkanten i motsatt körriktning, och en Mercedes med aktern ner i ett brant dike, och grillen pekandes nästan rakt upp i det blå.

Och farbrorn log, och hade nog viss förståelse för detta.

Så jag stannade och vevade ner rutan med en frågande min, som uppenbarligen gjorde sig förstådd. En min som undrade om allt gått bra, och om de behövde hjälp utöver de som var där. Eva som stannat för att hjälpa till, undrade om jag hade bogserlina, vilket jag kollade om det fanns i bagaget. Ännu en medtrafikant stannade och plockade fram bogserlina. Jag blev ombedd att sätta mig i den vertikalt dikespositionerad Mercedesen, istället för den åldrige man som backat ner Mercedesen i diket. Så fick det bli…..

Men den ålderstigne mannens rörelseschema var ju i ultrarapid, så när bogserlinan var på plats, och jag satt i Märsan, redo att vrida om hjulen, så försökte den gamle ännu att ta sig upp ur det branta diket, vinglandes och stödjandes på Märsan som nu började röra på sig. Det höll på gå åt skogen… ja eller diket … för Guben. Men en ung dam viftade och avvärjde potentiellt olycksförfarande med brutna åldringsben som följd.

När väl bilen var uppe ur diket, såg den gamle glad och nöjd ut, och undrade hur mycket han var skyldig mig. Och jag svarade givetvis att han inte var skyldig mig något. Sedan sade han glatt att:

– Ja nu är ju bilen uppe ur diket, och på vägen igen, så nu kan jag ju skjutsa nån av er om ni vill,

Jag log åt farbrorn, lade armen ikring honom, och sade med humor och kärleksinlindad röst:

– Hörrudu… det är nog ingen här som vågar åka med dig nu 🙂

Och farbrorn log, och hade nog viss förståelse för detta.

Parkeringsbryderier

Nåja, glad i hågen efter att fått tillfället att hjälpa en medmänniska, puttrade jag vidare mot Ö-vik, och ovisst dansläge. Perkeringen var fullbelagd, och jag ställde mig på snedden vid infarten i utförslut och sidolutning, och var väldigt noga med att dra åt handbroms och lägga i backen. Om en parkeringsvakt fått gått lös på detta område, denna kväll, hade denne nog blivit överansträngd, och kunnat hamna i skadeglad eufori. Men jag tror en viss förståelse rådde över situationen. Eller så var parkvakten på Teneriffa denna lördag.

För låga förväntningar ?

Jag hann bara in, så var det någon som ”kliade mig på ryggen” vilket i detta fall var det samma som: ”ska vi dansa”, eller den ålderdomliga versionen: ”får jag lov”.
Efter det, högg en till dam mig med omgående, och efter det ännu en. NU tänkte jag, nu har jag dansat med de tre ladies jag känner, så nu får jag väl sätta mig och titta på de unga snygga buggarna stila omkring på dansgolvet, leendes och virila, uthålliga spänstiga. Och det kan jag väl göra tänkte jag. Några … i synnerhet de som är duktiga och dansar för att ha roligt, är sevärda. Och de övriga show-offarna, kan jag ju le åt överseende av en annan anledning.

Men då fortsatte det… jag blev uppbjuden gång på, gång, på gång. Jag försökte emellanåt smita iväg till vattenhålet (Där det för övrigt inte fanns några lätta buffelhjordar denna dans) för att få återställa vätskebalansen. Två ggr kom jag halvvägs dit, innan någon ryckte mig i armen, släpade mig ut på dansgolvet igen, med sandpapper i munnen på grund av vattenbrist, och slokande dansben.
Nästa gång kom jag ända fram till vattenhålet (Vattenbehållare och plastmuggar) Avancerade i kön, men blev ryckt i armen igen, och det vara bara att foga sig och finna sig i detta, man säger ju inte gärna ”nej” när man blir uppbjuden… eller hur var det med det 😉

Till slut kom jag ju ändå fram till ”vattenhålet”, genom att jag smet ut via sidotrappan, och vaktade så ingen kom från flanken eller bakifrån, som kidnappade mig ut på dansgolvet. Jag tom lyckades smita undan i ett mörkt hörn för att få i mig en Salamimacka lite senare på kvällen.

Nånting nytt nånting gammalt

Utöver många fantastiska danser, med fina ladies, hade jag även turen att få dansa med Mellersta Norrlands bästa foxerska (flerdelad förstaplats)
Jag såg i ögonvrån, att några av de hon dansade med, i sin egen ålder, trots allt inte var i samma fantastiska danskaliber som mig, eller för den delen Danskungen Egon. Detta faktum rättfärdigade aningen att jag stal EN dans av denna dansanta älva… Tror kanske tom det uppskattades. Kuuuulerskan L-M och jag tog 3 st meditativa, snirklande fox på en gång,
tur det, för sen vare hon borta med vinden. Men det var ett härligt
svettutbyte det oxå.

”Linedance” och en kylskåpsdans”

På en hel danskväll, fylld med danser och uppbjudningar, får man ändå vara nöjd med det faktum att det endast var en ”Linedance” och en kylskåpsdans”
Kylskåpsdansen förstår ni väl vad det innebär…. tungt svårtstyrt, och taktlöst,kyligt.
”Linedans” brukar jag kalla det som uppstår när ena danspartnern har beröringsskräck, eller svettfobi. Detta skapar inte bra förutsättningar för bra dans, då G-kraften och snurrningarna inte har en chans pga att kroppskommunikationen blir fördröjd pga en halvmeters avstånd. Ett litet tpis till folk med svettfobi: spela bingo istället ! garanterat svettningsfritt !

För att dansa, är enligt mig en sorts kommunikation. Man måste vara tillräckligt nära för att höra vad den andre säger. Man måste lyssna till varandra. Man bör lyssna med känsla och intresse för att den andre skall kunna följa med i ”samtalet” Annars ingen SAMtal. Annars ingen SAMdans.

Gick inte så fort för alla

Till danskaraktärskartan, kan nu även tilläggas ytterligare en sort, nämligen de som ”växt fast på dansgolvet”, står på samma fläck i en minut minst, och gungar sensuellt med överkroppen, utan att röra fötterna en millimeter. Normalt utgör ju detta inget hinder, bara man fått in dem på dans/navigationsradarn i sin splitt vision, innan väghindret uppenbarar sig. Men när 900 dansande samsas om samma begränsade dansgolv. Speciellt som några av de andra är mer koncentrerade på att stirra in i ögonen på sin kvinna/tjej. Då kan svårigheter uppstå för en sån som mig som snurrar, stampar, svänger, trippar och studsar fram på dansgolvet, och till och med har lite kul medan jag gör det. Det kan bli aningen svårt att ta sig förbi 🙂

Mer beröm till Lejonsson och Lina mfl

Ännu en gång har Lejonsson, Lina & co lyckats ut i minsta detalj. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad de hur de gör det. Det är något magiskt över deras sätt att arrangera dans. Jag stoppade Lejonsson själv, och uttryckte min nöjdhet. Lina var dock mer svårfångad…. Jag är dessutom skyldig henne en dans. Men det blir svårt så länge hon är medarrangör gissar jag. Nåja … jag fick ju stor kram på finalen på Gussjö, och den räcker än … men inte hur länge som helst 🙂

Refrängen mitt i natten, men inte på morgonen

Ja då var det detta med att jag åkte själv. Vid midnatt drygt, kände jag mig aningen trött i kroppen, och knoppen, och visste att det var en dryg timmes resa hem.
Och jag visste inte om jag klarade av att dansa utan vatten längre (vattenhålet, och armryckningar) Så jag pös iväg lite diskret, uti till bilen, som var fredad från parkeringsvakter, släppte på handbromsen och började rulla hemåt. Inga gamla farbröder med Märsor låg i diket på vägen hem. Men för att inte själv, för kvällen bli en ”gammal gubbe i diket”, så vart jag tvungen att köra mella 50-90 km/h i långa sträckor, pga av dimma som gjorde att sikten var kraftigt begränsad.
Väl hemma tog det 10 minuter att somna framför TV:n

….
Det var några som jag inte hann med, som jag gärna dansat med.
Och jag är väl lite konstig på det viset antar jag som kan gå ifrån ett dansgolv med dåligt samvete. Och konstig på det viset att jag får lätt känslan att jag gjort nå’t fel, sagt nåt fel. Och om jag som ikväll är helt utmattad, så trillar jag lättare dit på sånt.
Om jag bildligt trampat nån på tårna, så var det inte meningen. Bokstavligen lyckades jag nog undvika tå-trampning.

I 3½ timme höll jag måttet, sen var varenda kilojoule bränd. Det fanns ingenting kvar.
Men jag sparar iofs inte på krutet heller, utan kör det jag har, tills orken är slut.
Men f-n så roligt det var, så länge orken räckte.

Nä nu orkar jag inte tänka längre, gonatt

….
Dans när den är som bäst. Livet när det är som bäst.
Oslagbart arrangemang, av fantastiskt duktiga, och trevliga L-E Jonsson och Lina Nilsson. Läget för dans är Sveriges i särklass vackraste. Och ikväll spelade Sveriges bästa dansband: Voyage. Samt ett otal duktiga danstjejer på plats.
Alla Bag-in-box-dansare, och klassfestsdansare lyste tacknämligt nog, med sin frånvaro. Inte en stämpling på hela kvällen.

Till paus hade det lagt sig ett stillsamt mörker över en spegelblank liten sjö, Korgeldar, marsaller och elslingor gjorde allt det vackra, ännu vackrare.
Liten onödigt söt dvärgschnauzer tittade fram under luggen, med uppnosigt ”skägg” i bilen hos dansstjej. Danser som blev som meditation, danser i glädjens och busighetens tecken. Min nyinköpta orange-svarta funktionströja fungerade bra som identifieringsobjekt.

När sedan kvällen led mot sitt slut, kände jag bara en enorm lycka, inget vemod över att sommaren är slut, eller att det var sista gången på Gussjönoret för i sommar. Jag kände bara ren lycka för stunden. På vägen ut sålde Lina och en tjej fika.
Och jag fick björnkram av Lina och andra tjejen, som tack för sommaren. Underbara människor finns.

På väg upp till bilen och parkeringen, tittade jag upp mot en stjärnklar himmel, medan Liv i Voyage, sjöng ”bed of roses”.

Livet blir inte bättre än så. Tack Lejon och Lina !