Kategori: styrdans

…
Euforin som kom av sig
Man tänker att man kanske skulle känt en strimma eufori,
efter dans igen efter 3 år, men mersmaken uteblev nog lite.
Jag sitter här den förste maj, och äter torftig nyttig gröt
och återhämtar mig fysiskt och mentalt efter första dansen på 3 år.

Kanske det är JAG blivit mer o mer asocial, kanske själva isoleringen under
pandemin delvis gjort mig så. Kanske behandling av mig som ovaccinerad
under ”pandemin” har hjälpt till. Kanske det faktum att inte bara dansfolk,
utan folk i gemen, blivit mer gemen,
egotrippade moneyhunters…Och kanske delvis minnet av hur det gick till
redan innan ”pandemin”, påverkade.

Det började bra… jättebra faktiskt
Till ren början ett smil på fejset när jag kom , men det raderades ut
under kvällen allt eftersom jag mindes, och blev gubb-trött sovtrött

Först blev jag riktigt glad, när C hämtade mig, och hon generöst
bjöd på bensinen, när jag erbjöd mig betala bensin,. i dessa
tider av höga bensinpriser. Resan ner var vacker och trevligt umgänge
sen blev jag glad när jag såg att det var i stort sett samma människor som
var där,många dans-potentialer.

Sen blev jag glad när jag åter kunde ta en/få en Lejonkram.
Och det fantastiska Lejonflockens arbete för dans, inspirerade.
Och de första 10 danserna, kladdade det nog fast ett
fånigt dans-smil på nunan. När mina dansguds-ben, svävade
som apostlahästar över dansgolvet, med smidiga dansälvor
i mina armar.

Sen dalade det en aning
Men sen blev jag allteftersom mer och mer less, när jag såg att det var
samma människor där. Samma gamla jakt, samma gamla danshierarki och
spår av den självförhärligande dansmaffian, som var lite för mer hos vissa
människor. Lite vackrare, lte mer populära, lite finare rent socialt
Visa upp sig bjuda upp efter nån slags hierarki ist för att ha roligt.
Dvs det är inte ens raggning, som jag kanske ändå förstår utifrån
nåt slags fortplantnings-perspektiv i vissa fall. Fast inte när man blivit 50 +
som de flesta av oss där var. De flesta av de som är där har redan
barnbarn, eller har på G. Så sluta … bara sluta!

Jag kanske cyklar
Det var några jag gärna bjuder upp igen, om jag på något vis lyckas
övertala mig själv att åka på dans igen under sommarn. Jag kanske cyklar
till nån dans i sommar. Eller inte. Jag känner inte att jag orkar jaga runt
och få nobb på skjuts längre. ( erfarenheter från INNAN ”pandemin)
I min värld skulle det kunna vara väldigt enkelt.
De som åker från Sollefteå, anmäler sig till grupp,
man delar upp i bilar så alla får åka, och delar på bensin.
Svårare än så borde det inte vara. Men det är säkert nåt jag inte förstår.
Det brukar vara så.

Upp till var och en
Den generella uppfattningen inom danskretsar verkar vara att det inte
är chaufförens uppgift att ringa runt och vara dansresearrangör,
utan folk får väl höra av sig om de ska med. Lite som uppbjudning på dansgolvet faktiskt.
Du bjuder till dans och riskerar bli nobbad. Och har du ingen bil själv, kommer du inte dit.
Och är du inte inte en dansmaffioso, så får du inte dansa?
Och på ett sätt har jag väldig
förståelse för detta med att inte vilja, orka planera för andra hela tiden … för VISSA,
som haft som ett mönster att alltid finnas för andra.
Ja men som för hjärtegoa C som tidigare bränt ut sig lite grann på att ständigt ta
hand om andra och ordna, planera… och eg inte få något för det.
Hur många ggr har inte jag bränt ut mig på ideellt arbete som folk
utnyttjat till max. Så jag förstår … vissa.

Inte inspirerande alls .. faktiskt
Men samtidigt. att t ex åka 4 i en bil, där chauffören anser att det
inte får plats 5, när man som intressent hört av sig och visat intresse,
och får höra att det var ”tråkigt för dig”. Istället för att ta 2 bilar när
det är fyra st med körkort och bil i den bilen, där den som är utan
bil inte få plats … det inspirerar inte … det inspirerar inte alls!

Men – tänker jag fel om jag tänker vän, ist för passagerare?
Men om man inte haft en tanke på att höra av sig … som jag då in min
enfald tänker till en vän… Om man ser på varandra som en vän,
och inte till en passagerare som ”minsann faktiskt själv
får höra av sig om hen vill åka. Men jag tänker väl tokigt där …
så funkar det inte Kai Tomas. Lär dig det och suck it up!

Nå väl på dansgolvet då?
Jag kanske skulle skriva hur dansandet var också. Både rent
dansmässigt och socialt. Jo men det fanns spår av forna
dans-guds-tider, och dansgudinnor. Om bara inte jag varit så trött
och bitter kanske, och ständigt behövt se … avigsidorna.
SURGUBBE!! (Jag alltså). Många danser var en fröjd. Gick som
alltid bra att dansa med H, exakt ett år äldre än MOI t ex.

Gladast
Gladast var tjejen framme vid scenen, som stod och hoppade
ensam i takt till Jannes lir. Hon var nog kvällens hjälte. För egen del nonchalerade
jag porslinsdockor, female-dansmaffiosos, och självutnämnda ”alfahonor”,
och valde för egen del att bjuda upp trevliga dansanta, och därmed i mina ögon vackra
kvinnor. Men jag märker efter ett tag att det där tar energi av mig.
Och jag ser runtomkring mig hur folk nobbar folk, och hur de slokar iväg
i nån hörna och sätter sig med förkrossade Sankt-Bernads-ansikten.
Och sitter kvar där resten av kvällen. Jag ser den lätt korpulente mannen
i röd T-shirt till slut våga sig fram till hon med orange klänning.
Hon som gärna tydligen dansar med mig. Och hur hon pekar upp mot
”läktaren”, och går iväg. Jag hör om H:s kompis som blev nobbad av en man.
Och jag ser allt sånt där, och har alldeles för god förståelse hur det känns.
Alldeles för god förståelse!

Stor och liten
Och i detta ögonblick bjuder en väldigt stor kvinna upp mig. Och jag
tackar ja. Lite utifrån allt det jag ser, och allt det jag upplevt i mitt liv.
Hon och jag dansar liksom inte åt samma håll, om man säger så. Och det blir ännu
lite jobbigare om det är storlek på danspartnern. Och det är nästan ALLTID dessa, som
kniper åt, håller om extra hårt, låter handen fara över rygg och nacke på en.
Och jag känner att det är nåt konstigt med alltihopa. Och där nånstans, efter halva
danskvällen, brister ytterligare nån illusion inom mig, och luften går ur mig.
Nästa dans, är det hon som ger mig kvällens enda stämpling.
Jag kände mig uppgiven och liten

Jag tänkte liksom att det skulle vart en bra grej liksom
Inkluderandet är som bortblåst i tillvaron. Lite som på caféet när man
är vänner men inte riktigt tar hänsyn till varann, om nån blir utanför.
Var man för sig!!! Kanske det är så … eller kanske jag bara är en naiv
gammal gubbe, som går omkring i livet och tänker att omtänksamhet
och vänskap vore en bra grej

Eller så….
Eller också var jag bara trött och grinig.
Och alla var, och är fantastiska människor i en fantastisk problemfri värld
där alla bryr sig om varandra … egentligen!

…
Dansen i Ersboda, har jag delvis redan
skrivit om, men då blev det
mer från ett djupare – nirvana-själsligt perspektiv vilket
var sinnesstämningen jag var i när jag skrev.

Egentligen bara dårar som far så långt för dans, men tre trevliga dårar

Normalt sett är det för långt med 42 mil tur och retur.
Jag menar, jag är ju gammal nu … ju!
Men jag var lite svulten, lite dans-svulten.
Det mina vänner är en glosa att anamma.
För danserna kring Ådalen lyser nu för tiden med sin frånvaro.
Vem minns inte när danserna på Bollsta Bruk drog dubbla golv,
ett ”modernt” och ett ”moget”. Upp till 1000 inlösta kunde
det vara vissa tillfällen. Nu kommer det i bästa fall 150 dit
på en motionsdans.

Delade på rattverksamheten

Så när Rejje Irén undrade om jag skulle haka på, sa jag faktiskt
ja direkt, trots att jag trodde att vi skulle komma tillbaks kl 03.30,
vilket i verkligheten blev 04.00., pga den enerverande, obligatoriska
in-klappningen av bandet för extralåt. blääää 🙂

Rejje körde dit, och jag tog över och körde mesta av sträckan hem,
så han kunde bil-snarka hem. Eva bjöd på god choklad under bilfärden.
Och två stycken pisspauser räckte, även för en prostatagubbe som mig.

Spännande betraktelser av människor

Det finns så mycket spännande betraktelser att göra, när jag kommer ut i den
stora vida världen, utanför min lilla Spartanskt inredda compact living-lägenhet
där jag bor. Egentligen överallt där det finns människor, finns fantastiska
betraktelser att göra. Och på dans finns det gott om dem. Och givetvis är ju jag
själv en av alla konstiga människor, med konstiga beteenden, men det är upp till andra
att betrakta mig.

Mycket har förändrats

Dans-betraktelserna har blivit många genom åren. Med början, när jag skrev ett
långt ganska humoristiskt vinklat inlägg om styrdans-företeelser.
Sedan dess har mycket förändrats inom dansen. Det har blivit färre dansare,
det har blivit färre vino-tinto-dansare. Färre ute-efter-ett-ragg-dansare,
Färre killgänget eller tjejgänget- vi-ska-ut-och-bara-ha-kul-dansare.
och med det har många roliga karaktärer att skriva om
försvunnit, och kvar blev vi litterärt tråkiga vattenflaske-dansare.
Vi som tar seriöst på dansen, kommer minst en kvart innan. Är klädda för
ett kulturellt motionspass, istället för den fina festblåsan med högklackeskor,
eller vita snyggskjortan, skräniga Hawaii-skjortan för att liksom en påfågeln,
visa upp sin vackra ”fjäderdräkt” för honorna, respektive hanarna
i presumtiva ”parningsdanser” !

”Borta är huset där murgrönan klängde”

Borta från dansgolven är karaktärer som den gubbsjuke
Lilla-Fridolf-Travolta, och allt mer sällan hittar Matadoren och stamp-
Ecke ut. Men ändå…ändå är vi alla människor.
Konstiga människor, olika människor, med olika bakgrund, med olika
förutsättningar, med olika mål….och olika tillvägagångssätt för att nå
våra ”mål” !

Med mina fördomar som grund

Och här kommer mina betraktelser och ovetenskapliga fördomar väl till
pass för i bästa fall, smått humoristiska betraktelser.
Jag har själv förändrats rätt mycket som människa, och dansare
under alla dessa dans-år. Och är mer harmonisk, inte
det minsta raggnings-desperat längre. Ej heller är jag intresserad
av att skryta om hur många danser jag varit populär nog
att erhålla under en danskväll, och kleta upp det i ansiktet på de
som inte fått dansa så mycket, eller klarat av att ta för sig.

Men mycket är oxå sig likt

För även om mycket har förändrats, så är det fortfarande starka inslag
av en massa mänskliga påfåglar, som ska visa upp sina fjäderskrudar
på olika vis. Det är fortfarande inslag av ”Jag-är snyggast-i-klassen-syndromet,
som väldigt många inte växt ifrån sedan de började gå på klassfester i 6:e klass,
då de ”snygga” och ”populära” fick pussa, och fick en hög status. Medan andra
som jag, ofrivilligt hamnade i popcorn-och-läsk-gänget.

Antalet ”dansposörer” har iom att vattendrickarna blivit i fåtalig
majoritet…ökat kraftig. Posörer som via dansen poserar inför andra runt om golvet,
som poserar för eventuell ”påfågel-parning” efter dansen. Här är plånbok,
och jobbstatus fortfarande högvaluta för ”påfågelhanarna” på dansgolvet, medan
naturligtvis, naken hud och tajta kläder används flitig av många av ”påfågelhonorna”
ALLA posörer kråmar sig dock, oavsett kön. Alla dansörer, kråmar sig
dock inte nödvändigtvis.

Posör-klassificering

*En posör-klassiker, är när tjejen ”sexigt”, bakåtlutad lägger upp sitt nakna ben,
upp på killens höft i en långsam, pose. Och allt killen gör, är att hålla emot
och se manlig ut medan han gör det.

* En annan är en ren fråga om aura, i synnerhet hos posör-tjejer,
när de äntligen fått tag på den plånboks-attraktive företagaren,
som egentligen är en högst medelmåttig dansör. Och hennes surmulna
ansiktsuttryck där hon tidigare stod och nobbade ”popcorn-och-läsk-drickare”
brister ut i ett nästan demonstrativt leende, över sin erövring.

* På Ersboda i fredags betraktade jag även en tjej, som nog var en variant av den
ovan nämnda gold-diggern. När hennes ögon helt plötsligt började flimra,
och ögonvitorna syntes, i nån blandning mellan demonstrativ extas och
Exorcisten-ögon. Jag bara fasade för att huvudet skulle börja snurra runt oxå.

* Min fördom, och betraktelse är att män ”påfågelposerar” för eventuella
parningar, på ett helt annat vis. mindre av kråmande, mindre yviga
dansrörelser, mindre av visa hud, och slingra som ålar kring
sin kavaljer. Eftersom vi ännu lever kvar i samma könsroller, vilket paradoxalt
nog även, milt uttryck ”könsrollsreformister” både anammar
och uppmuntrar till. Och det handlar fortfarande om Heman-ideal.
En man ska visa mindre känslor, vara hård och oberoende.
han ska ta hand om kvinnan som vore hon omyndigförklarad.
Det är ridderligt och manligt. Självklart ska han inte gråta.
Även ”könsrollsreformister” äcklas ofta fortfarande av känsliga män,
gråtande män…. dubbelmoraliskt nog ! Så nog finns det gott
om poserande posörer bland män oxå, men handlar om plånbok och image,
snarare än utseende och kroppsligt ålande.

* Många ”vet om” att de är vackra, populära, eller eftertraktade. (dvs i sitt
eget huvud är det bilden de har) Och det syns på dem. Dvs de bygger sitt självförtroende
på det, vilket i sin tur påverkar hur de behandlar människor.
Några av dem är där för att bli tittade på, fylla sin kvot
av törstande blickar över något de inte kan få. Ja har personligen sedan länge
avslöjat deras knep, och ignorerar knepen, och matar dem
inte med ytliga bekräftelser. Jag menar jag är ju dansgud,
och behöver det inte.

* Och nu så har det kommit ut. Är då inte jag en form av posör själv,
som drygt och självförmätet tror mig vara
så duktigt, och osvenskt kallar mig Dansgud ?
Det är möjligt, och jag kommer inte protestera om någon hävdar att
jag av den anledningen är någon form av posör.
MEN, på dansgolvet är det faktiskt så, att jag är så upptagen
av att faktiskt dansa, att faktiskt föra min danspartner så
att hon inte får smällar, så att det blir roligt att dansa, hitta
snurrar och tricksteg, att jag inte hinner fundera så mycket
över hur omgivningen ser på mig, eller hur manlig jag uppfattas vara,
av kvinnliga påfåglar på jakt efter tjocka plånböcker och jobbstatus.
Jag har inte tid, och det intresserar mig inte längre.
Jag är inte intresserad av den typen av kvinnor, och de är
i slutändan inte intresserad av popcornätande dansgudar.
För övrigt, till mitt eget försvar ”your honour”, så är det inte jag som
kommit på epitet ”dansgud” om mig själv, vilket borde innebära
förmildrande omständigheter, när jag väl döms för ärelystnad
och allmän osvensk dryghet ? Komma här och komma ?

Falska förhoppningar

Många av dem hoppas ju trots allt, enkom utifrån möjligheten
att få posera att jag bjuder upp dem, utan att för den skull
ens tänka tanken att de skulle bjuda upp en som
inte har tillräcklig status eller Heman-look. Det är under deras värdighet.
Och det är under min värdighet att bjuda upp dem utifrån
att popcornkillen från klassfesten
skulle få bjuda upp ”klassens populärate tjej”.
Jag har slutat mellanstadiet…. de går kvar !

Jag dansar hellre med – jag är hellre med….

Jag är intresserad av att dansa med följsamma dansälvor,
dansprinsessor, dansgudinnor, som uppskattar min dans.
När det kommer till kvinnor rent allmänt, utanför dansen,
är jag intresserad av de som visar mig respekt för den jag är.
De som inte bryr sig om plånbok eller Heman-aparence.
De som inte har för avsikt att ändra mig.
Och det är troligtvis den största orsaken till att jag är singel,
utöver den absolut största orsaken:

Att jag inte längre litar på människor !

Studs och glid

Utöver de mänskliga dansdragen, finns det ju även
en mängd fysiska dansstilar man kan glädjas åt att betrakta.
Tex de som oavsett bugg eller fox, studsar fram i egen takt,
oavsett vad danspartnern gör. Själv är jag en dansglidare
som sparsamt lyfter mina sulor från golvet. Jag snurrar ju en del.
Och då trampar jag heller inte damen jag dansar med på tårna.
I’m a smooth dancer… I think….

De ständigt leende dansarna och dansöserna, finns
givetvis i äkta glädjeformat, och i posörleendeformat.
Och vilka som har roligast på dans ? … jaa ni ??

Over and out for now!

Det finns säkert mer att skriva om detta, men ju har jag ont
pekfingret jag skriver med på tangentbordet,
over and out från ödmjuk, kaxig, raljerande dansgud

…
För en själ som min…

För en själ som letat i hela sitt liv, efter
att få höra till, vara en del av kärlek, och stugvärme
En man som har ett hjärta av bladguld och bly,
så är stunderna av fullkomlig lycka allt jag lever för.

För en själ som undvek min moders sårande ord.
För en själ som ständigt sökte min faders kärlek, och alla
löften han aldrig höll.
De gånger min far var hemma eller jag var med honom,
så spelade han gitarr eller elbas. Visor och dansmusik.
Det var nästan bara då våra själar möttes… genom musik…
genom dansmusik. Det var det enda sättet för honom.

Min faders ande

Jag lyssnar sällan på musiken hemma. Den är inte dålig på
något vis. Jag ser inte ner på modern dansbandsmusik.
Men än idag när jag äntrar ett dansgolv, om än med föga hopp om
att träffa den rätta…. så har jag hittat hem, om än
bara för några timmar. Då möts min pappa och jag igen, genom
dansbandsbasens mullrande toner, och mindre djupa sångtexter.
Magiska danser, och kvinnornas ansikten, med nån form av lyckligt
avunds-leende, som tycks säga att de vill bjuda upp mig,
eller bli uppbjuden.

Min fars röda Ibanez, elbas, med slipade bassträngar, har en
hedersplats i mitt spartanska hem, och ibland spelar jag på den.

Plötsligt så händer det

Så ibland … någon gång då och då händer det fortfarande
att en danskväll blir magisk … och jag själv faktisk
bidrar till magin. Musiken, sången, leendena, dansgudinnorna,
är den andra delen av magin. Och igår skedde det igen, På Ersboda
utanför Umeå, 42 mil tur och retur, svingades danstrollspöet igen.

Maria i Blender sjunger alltid rakt in i mitt törstande danshjärta,
trots ständiga pauser och strul av ”kapellmästaren Lasse.
Det var första gången jag var där, och kände bara fyra stycken.
Risken för att bli stående kan vara stor då. Men vissa danskvällar
är jag osårbar för några timmar. Vissa kvällar är jag ”untouchable”,
ingen och inget kan såra mig… för några timmar.
Detta var en sådan kväll.

De är chanslösa

Störande moment, missunsamma människor, deras kyla och illvilja
studsar bort …och är chanslösa… en sådan kväll. Ingen och inget
kan förstöra. Inte ens den bekante killen som surt fräser åt
mig när ja vänligt hälsar på honom. Ej heller han som försöker
sura ner mig med en knuff i ryggen, och ett surt ansiktsuttryck,
och skakandes, menandes på huvudet åt mig, som om jag hade
gjort något ”otillåtet” på dansbanan. Jag noterar… men det studsar
bort. Jag tillhör nog det övre skiktet av dansförare, på att undvika
krock. Jag var inte i närheten av att krocka med mannen som surt
knuffade mig i ryggen. Jag tror helt enkelt han kände sig hotat
av att jag inte bara dansar, utan blir ett med dansen.
”I become dance”… sån’t kan reta många män.
När jag var ung… kunde de komma åt mig … inte längre.

Fox only

Jag lever upp för några timmar, ”I become dance”,
En som bjöd upp mig, trodde hon skulle få bugga,
det var en snabb låt. När jag är på ”bortaplan” och det är i huvudsak nya
dansprinsessor, och dansgudinnor, vet de inte att jag foxar.
Så jag sa det… Hon undrade varför. Jag sa att jag aldrig
brytt mig om att lära mig bugg. Efter en av två danser ler hon
stort och säger med eftertryck:

– Nu förstår jag varför du inte buggar,
du behöver ju inte, och du skulle lätt kunna
lära dig…om du vill

Jag lagrar orden i mitt hjärta, så som jag lagrad hundratals
liknande kommentarer från dansgudinnor, dansälvor och
dansprinsessor genom åren. Och de orden har gjort mig osårbar på danser,
mot elaka kommentarer och sura knuffar i ryggen.

– Du dansar väldigt fint,

Fick jag också med mig från Ersboda, även hon
en helt ny dansbekantskap.

– Du dansar som en gud

.. gör heller inte ont att höra. …igen och igen.

Så överlever en själ

Så överlever en själ, som blev föräldralös med
ens…. som ständigt törstar efter det den inte kan få tillbaks.
En man som aldrig fick bli den kärleksfulla far han drömde om
Jag ser små vandrande skatter när jag ser barnen
följa sin föräldrar som en svans…och mitt hjärta brister
var gång jag jag hör föräldrarna se ner på sina barn, säga ord som
för alltid kommer vara bly i deras hjärtan.

Men varje barn med blyhjärta, ger jag bladguld att
lägga om. Och hoppas att de, likt mig sedan hittar en plats
där de kan vara osårbara … för några timmar.
Där de är efterlängtade, efterfrågade….

…
Ja den här dagen blev inte alls som jag trott faktiskt.
Jag började med att blogga, kom bara halvvägs,
och lämnades halvfärdigt. Vissa inlägg kräver research
och att man väger orden på våg. Det kräver mer tid
och tankeverksamhet. Sen bjöd jag Rolf på lite hembakt
tunnbröd, och fick kaffe. Och så snackade vi lite skit
om några grannkärringar. Det var oväntat.

Sen blev det att spela gitarr och sjunga till Åsas fiol, mitt på dan.
Det var planerat, men oväntat att hon var så nöjd med
mitt gitarrkomp till polskor (hennes favorit-folkmusik)
Som jag normalt finner svårkompade. Sen blev det Café Petter
på eftermiddagen istället för förmiddagen, det var oväntat.
Och jag höll nästan på att somna på caféet, det var ovanligt

Och det var inte slut för det, för nu sprang jag in på Bokhandeln
och okynnesköpte en till fin burk till överpris. För jag blev
kär i de burkarna. Och på väg ut därifrån såg
jag att han reade ut 1000-bitars pussel för
50 kr styck. DET är oemotståndligt för mig. Det blev 4 st.

Egentligen var jag för trött för nåt mer vid det här laget.
Jag hade ju inte ens sovit middag, som den här 53-åriga
gubben brukar göra varje dag. Men i all hast, efter en Skagen-omelett
och Julmust bar det av på mitt livs första motionsdans, som började så
tidigt som 18.30. och kom hem så tidigt som 23.00. Jag hade inte åkt om
det inte var för att det var ett etablerat dansband, Martinez.
Definitivt hade jag nobbat Ola och jag eller Barrabas, Erik Lims och liknande.

Och nu blev det en hel hög jämnåriga som for.
Jag och Patrik och 7 stycken Sollefteådamer. En av dessa var min spelkompis Åsa,
som jag tror var på sin livs första dans. det mesta var nytt, och hon såg
till och från förvirrad ut. Men var tuff som ett tufftuff-lok. men dansade som
hon inte gjort annat. Däremot fanns det de herrar som dessutom dansade
som lok. Plöjde rakt fram efter uttänkt spår, och var det nån i vägen
så var det otur för dem. Men jag slank ju givet emellan dessa
enkelspåriga herrar, som hade stirrande blick, när de dansade in i andra
danspar.

Dessutom hann jag med att få nyp i baken, och en kvinnlig holländsk hand
på min vänstra skinka, två danser i rad. I bland har man tur !
Men nu gå yga mine i kors, gonatt , gonatt !

Det händer fortfarande att jag blir feg
att bjuda upp vissa tjejer/kvinnor/tanter som
jag aldrig dansat med förut. Det kommer sig av att jag med åren
lärt mig läsa av vilka som är duktiga att dansa + sympatiska,
och även vilka som är duktiga att dansa, men inte utstrålar: ”bjud upp mig”,.
Jag identifierar även de som kommer att förfölja mig i tid och evighet
om jag bjöd upp dem. Samt de som är vackra och urusla på att dansa.

Oftast, hur drygt och malligt det än låter, så kan jag fortsätta vara
bekväm och feg, när det kommer till uppbjudningar, eftersom
det alltid är ett överskott på damor, och det innebär att jag inte hinner bjuda upp
innan jag blivit uppbjuden, även på herrarnas dans. Men nu frågade Eva mig
om jag ville fara till Östersund och dansa. Och där är det större delen
för mig okända dansälvor och kylskåp. Så då tänkte jag i mitt
stilla sinne, med acceptans, att jag nog kan bli sittande
om jag inte tuffar till mig lite.

Hanne stod precis vid entrén till dansgolvet när jag kom dit,
och en första bra dans var bärgad. Och kommer man upp på dansgolvet,
och är relativt duktig på att dansa, vilket jag ändå vill påstå att jag är,
då ser de detta, och då kan uppbjudningarna begynna.

Men det är åtminstone någon tjej/kvinna/tant per kväll som jag fegar ur på,
även om jag utan problem, ignorerar näsan-i-vädret-tjejer och
självutnämnda ”alfahonor”. Och denna kväll var det en mycket tjusig och dansant
tjej som jag inte klarade att åldersbestämma, annat än att hon var rejält mycket
yngre än mig. En glittrig showblus, och en aura av integritet… nej.. nej
jag törs inte.

Men inte en enda kylskåpsdans i Östersund, till Blender och Mickeys.
Och ett par stycken danspoesi. Och så hade vi bestämt att åka hem vid
midnatt, istället för 02.00 då det slutar. Vilket passade mig bra.
För då slutade jag medan jag fortfarande hade ben att stå på.

Ja happ, då ska jag amatörforska lite i
vilka underverk en kopp kaffe kan göra
för en lätt hjärnskakning, eller huvudvärk som
känns så efter ett Maratonlopp !?
Eller var det en maratondans ?
Ja det var det visst !

Än så länge går det bra

Och ”än så länge går det bra” sa han som hoppade
från ett 30-våningshus. I likhet med min Nipledsvandring på 27 km,
för några veckor sen , så var förutsättningarna rätt så mediokra,
Då liksom nu, värkte det i ben, höft och rygg INNAN vandring
och INNAN dans. BRA ! tänkte jag det ordnar sig nog.
Eller som en ny dansälva fick höra av förbipasserande
kompis, när dansälvan, vid kl 00.30, efter 5 ½ timmars dans,
att hennes kropp inte ville röra på sig längre:

– ”Ähh …lyssna inte på den !! ”(kroppen alltså)

Första dansdemensen, O-skodd gubbe

Dans-demensen slog till redan när vi skulle åka, och jag inte
hittade mina dansskor. Och fick panik, om jag kanske glömt dem
i Patriks bil, sist jag dansade. Vid det tillfället stod redan danschauffören
utanför och väntade. Som tur i oturen, så är den vi hämtade efter,
alltid lite sen… are ! Jo jag hittade dem efter bara 2 minuters sökande
under en TIDNINGSHÖG ! Och hon som var …. ”-are” i meningen innan,
brukar vara den mest talföre av oss.

Men nu märktes det att hon var lite ”nåk”
En långvarig bihåleinflammation. Men som sagt var:
– Ähh …lyssna inte på den !! (kroppen alltså).
Nä men hon har ju rätt, en bihåleinflammation, smittar ju inte.
Men annars kan dessa danstillställningar vara rena partyt, rena julafton,
för virus.
”JJAAAA !!!! det är dans igen, och folk kommer gå dit förkyyylda”
…ropar alla virus och baciller.
”Va till och med DAAAANSMARATON ? …. ’ hurrrraaaaa!”

Det slår ändå inte riskfaktorn, i att umgås med barnfamiljer, med snoriga,
vandrande bakteriehärdar, som inte ännu har lärt sig att man inte ska
kleta snor i vuxnas ansikten, nysa rött på deras munnar, och inte lärt sig
vad ett handfat är ! Men dansen borde va på god andraplats, i virus
delning ! Så det är väl bara att vänta och se, om min kropp
har ”fått besök” av dessa små osynliga invaderande otyg.

Den ekonomiske slösaren

Nu ska ni få höra (läsa) om den lilla motivations-kicken som fick
Kai Tomas att fara på dans trots värk i kroppen INNAN dans.
Och det är lite demens över det beslutet också. Några av er har kanske följt
mina umbäranden, och problematisering av ett slangbyte på en cykel,
samt orsaken till varför det oftast blir punktering. VA ? INTE ?
Läser ni inte mina inlägg !!?? vafalls !!
Nåja… jag förlåter er, för den här gången. Men en otillbörligt kort
sammanfattning i cykel-slangs-reparations-debaclet, är att marknaden
och företagare gör allt i sin makt för att kunna ta så mycket av mina
pengar som möjligt. Och ett steg i detta led, är att se till att folk inte ska
laga sina slangar själva.
(”Har jag närt en kommunist vid min barm ?, utbrast den fryntlige Tyko Jonsson” )

Att gå över ån efter vatten

Så jag hade sett till att via dansälva från Sundsvall köpa 5 st cykelslangs-
reparations-kit. Och betalt i förskott via Svisch, som då profiterade någon
krona på detta misstänker jag. Dock !!… så har jag blivit förvarnad av, hör
och häpna, just de som säljer cykelslangar, att kvalitén på på nutida slangar är av den
kalibern att det är nästan omöjligt att få lagningslapparna att fästa.
Skulle så vara fallet, när jag väl testat att laga, så har jag gjort en något så när
urusel affär. Då står jag med utgifter för ockerpriset på den slang jag trots allt
köpte på orten, och svor att jag aldrig mer skulle handla cykelslang där.
(99 kr, ett påslag i pris på ca 250 % jämfört med konkurrerande i andra städer,
där konkurrens fortfarande råder.) Sedan får jag då lägga på priset för 5 st
reparations-askar, vilket var 75 riksdaler.

Priset för inträdesbiljetten till maran, som jag då exempelvis hävdar
att jag for på, pga att kunna erhålla askarna som jag redan betalt min
goda Sundsvalls-vän för (350 kr inträde) Och så bränsle …
ja bränsle för kroppen dvs, som vi dansare kallar för fika. Som nu för tiden
kostar 80 kronor, istället för 50 kronor för några år sedan. ”Fint ska re va”
Hmm få se nu, det blev många siffror. Jag får ihop det till 604 fyra devalverade
svenska kron-jävlar, för en sketen cykelslang !!!!!
Och då har jag dessutom pga av ytterligare dans-demens inte betalt för
bensin som är brukligt. Så priset på slangen kan komma att stiga ytterligare !
Om nån undrar varför jag inte har ett eget företag så….

Iaf, ni som fraktat demente gubben Kai-Tomas, får väl skicka en
bensinfaktura….. till hemtjänsten !

Min månadsbudget står på spel

Så ni förstår ? … för att detta skall bli ekonomiskt försvarbart,
är det bäst att jag ser till att ha jävligt kul under danskvällen.
För då kan jag i min personliga bokföring lägga det under kolumnen
Underhåll-NING, istället för under-HÅLL, och reparationer.
så hela min månadsbudget hängde på att jag för bövelen såg till att ha
roligt under det självplågeri som vi kallar ”maran” !

Och det hade jag givetvis, kul alltså, trots att kroppen värkte sista timmarna,
till den grad att jag föll ihop på några stolar i cafeterian kl 01.00 ca.
I vitögat såg jag hur tidigare fikasällskap, på tre hurtiga, smärt-
patienter från Österåsen, såg ut att ha fått nog av dans. Och tiggde
skjuts av dessa, som för övrigt förgyllt min kväll med skratt och dans.
Anna, Maggan och Maria.

Ja ha … nästa demensattack

DÅ, kom nästa dans-demens. Jag kutade för att få tag på bilnyckeln till
de jag liftade TILL Härnösand med. Hämtade filt, matproviant, extra kläder,
extra dansskor, etc etc. Kutade tillbaka med bilnyckeln, sprang med kassar
och diverse till hemskjutsen, Sätter mig i bilen. Bilen påbörjar hemfärd
i ca 50 meter då jag hör mig själv halvskrika:

– NEEEJ … du måste stanna! Jag har mina hemnycklar kvar i andra bilen.

Jag gissar att det leende jag fick av danschauffören, när jag efter ytterligare
en procedur att hämta bilnycklar, springa tillbaka med dem, och kuta
till hemskjutsen, möjligtvis, med rätta isf, skulle kunna föregåtts lite
muttrande över min dans-demens.

Men själva dansen då ? kanske nån undrar över?

Jo de var jättekul såklart , jag måste ha slagit rekord i att dansa
med nya dansbekantskaper igår kväll. Och det är inte min förtjänst,
utan deras. Jag var uppbjudnings-feg som vanligt. Eller hade nog VARIT
uppbjudnings-feg, om jag hade haft en chans att börja gruva mig.
men jag är ändå något av en skrytsam dans-riddare på dansgolvet.
Två ggr plockade jag upp tappade handdukar på dansgolvet, under dans,
så ingen skulle halka på dem. En gång lämnade jag in en upphittad mobil,
med kreditkort o hela faderullan till Lejonet själv (Lars- Erik Jonsson)

Och jag är ytterst noga med att skydda den jag dansar med, eftersom det
är JAG som styr ekipaget. På vänsterflanken (från min färdriktning) så
har jag en hand beredd för att skydda från smällar. Höger hand håller i
kvinnan runt midjan. Höger sida är något av en ”blind fläck” om hon är lika
lång som jag. Men jag letar mig in i luckor på dansgolvet, och kommer ”hot”
från höger där jag inte kan skydda hennes huvud, och vi inte hinner undan
från ”attacken” från högerflank, samt är utan flyktväg, dvs att det finns
typ 5-7 danspar omkring oss i vår omedelbara omgivning. Då vänder jag
ryggen åt höger, och tar upp smällen med ryggen, och skyddar på så sätt min
danspartner.

Koll !

En tjej jinxade mig fullständigt, när hon efter en av två danser
fascinerat berömde mig, över min dans-navigationsförmåga, när hon berömde
mig och sa:

– Vilken koll du har !!!

…vilket jag skämtsamt sa till henne. Och mycket riktigt så blev vi i slutet av dansen
attackerade av ett snubbelben, snett bakifrån, och blev fångade i en *”dansgolvsfälla”
vilket tog glansen av min dansgloria och ”hur mycket koll jag har” !

Det blev två lyriska dröm-danser, en kylskåps-dans, och resten mycket väl godkända.
Även om jag misstänker att de som dansade med mig sista halvtimmen, efter 5½
timmes dans nonstop, nästan när min kropp och knopp inträtt Zombie-stadiet,
inte fick nån lyrisk dansupplevelse av mig. Men väl en väl genomförd dans.

Mina sista staplande steg

Hur som helst, staplade jag i vanlig ordning ut ur bilen mitt i natten, 02.30,
med ond böjd rygg, haltandes och stel, och värk överallt,
till och med i underarmarna som håller emot G-kraften i snurrarna.
Och ännu i Zombie-stadiet, bestämmer jag mig för att ta en snabb dusch,
och leta åt sängen, i min enorma 35-kvadrats-lägenhet. Och då kommer
kronan på verket i en kavalkad av dans-demens, när jag ställer mig i duschen
för duschmunstycket över håret, och inser att jag ännu hade glasögonen på.
Men det var nog lika bra, de behövde ändå tvättas !

…
Nej det va inte så stökigt på själva
dansgolvet igår på Hanssons Loge i Långsele.
Lite mer slutkörd Kai-Tomas, både huvud och kropp,*
då både huvudet och kroppen varit djupt engagerade
under helgen. Lite mer engagerade än vad de egentligen
mäktade med. Då verkar det vara en bra idé att gå på nonstop-dans
mellan 20.00 – 01.00. Det VERKADE va en bra ide.

Nåja … vad är det de brukar säga, ”är huvet dumt får kroppen…..”
Nä det var orättvist mot mig själv.
Jag hade ju goda avsikter, jag kanske , låt oss säga,
övervärderade mina krafter en aning.

Nå så med stökigt huvud, och slutkörd kropp äntrar
jag klassiska Hanssons Logen i Långsele.
Det ser tunnsått ut till en början, med dansälvor.
Ja det såg tunnsått ut till en början, över huvud taget.
Men det bättrades på efter nån timme.
Iofs tunnades det ut igen sista timmen. så det jämnar ut sig

Njä… jag tänkte att det var sista logdansen för i sommar,
så jag får väl bita ihop, och tvinga mig själv att
ha roligt. Många bra danser blev det. Fördelen med tunnsått,
är ju dansutrymmet, och då kommer
jag ner till min rätt som dansör-charmör, när jag förvandlas till
Foxens Travolta , och tar ut mina svängar, med Hambo-snurrar i
både långsam ballad eller fartigare dansbandsrock’nroll !

Inga dåliga danser den kvällen. Och ”Stoscha” från Jämtland,
och jag fick till några riktigt konstnärliga snurrar på dansgolvet

På riktigt haltade jag ut ur bilen när jag kom hem,
med krökt rygg. Men idag är det bra igen, fast urlakat.
Nu en ny dag… en vilodag, börjar jag med en
promenad. En KORT promenad,
i långsamt tempo, UTAN snurrar, kläm och kladd !

…
Hängmatta genom hängande ögonlock

Men vem har hällt grus i mina ögon ??
Och det första jag ser på morgonen,
är det samma som jag såg innan jag for på dansen
igår kväll. En tunnhårig, mörkhårig lätt korpulent herre
som med en cig i munnen, hänger sina Persiska mattor
på balkongräcket för vädring. Och sedan tycks hans uppgift
vara att hänga över den Persiska mattan så den hänger kvar.
En Persisk hängmatta ????
Problemet är att mattan måste lukta cigarettrök efter.
Och med tanke på hur ofta han hänger på den mattan,
misstänker jag att det är den enda uppgiften han tycks ha
i det hushållet.

Förrymt tamt Lejon

Ändå har jag sovit omkring 7 timmar, och
kropp och knopp vill ha mer sömn ändå.
Jo just det, jag var på dans igår…igen !
Och Arrangören, Lejonet (Lejonsson/L-E-Jonsson) hade rymt.
Det var en sedan länge planerad rymning så som
lejonhanar då och då gör. Men detta lejonet är lite
udda, och kan krama lejon-dansare helt ohämmad.

Lejoninnor tar över tillfälligt

Så flocken., lejonflocken lämnades att ledas av de två
unga ”lejonhonorna” Saara och Tilda. Och utan att veta om
några detaljer, hur de själva upplevt det hela, så upplevde
jag att de klarade av det hela galant. Lejonflocken intakt,
Lejondansarna glada och nöjda ….och många !
Jag tycker att de är oerhört trevliga de där lejoninnorna.
Nu fick jag ju iofs ingen lejonkram igår…
Men ganska mycket ”kramande” på dansgolvet.
Men lejonet måste ha Kramkurs, i Kramfors med flocken.

Blues-fox

Med en lätt oro över 3 st av bandet Expanders upptempolåtar,
som är i super-smurf-tempo, så äntrade jag det något charmigt
ojämna dansgolvet på Ärsta. En Sundsvallstjej hann fram innan jag
han utse något ”byte” (danspartner). Trevlig, dansant, yes !
Men de ser ut att ha kul på Scenen, di där Expanders-pöjkera.
Blueslåtarna i mellantempo, är deras styrka, och erbjuder
möjligheter till kreativ fox, vilket nog är lite av my-cup-of-tea.

Buffelhjordar ?

LBHJ … skulle Egon Edmark, den gamle hedersmedlemmen av
Lejonets flock uttryckt sig. Det betydde lätta buffelhjordar.
Men ja hade väl tur igår, och lite skicklighet, som fått på mig
gasell-skorna, och skuttade omkring, gasell-likt mellan några bufflar.
Nå … i ärlighetens namn var de faktiskt ändå i minoritet, bufflarna.
Men de är ju så stor… eh tar så stor plats bufflarna.
Och turen låg i att dansa med gaseller de tok-snabba låtarna.

30 år av styrdans

Jag har ju genom åren, dans-åren, lärt mig mycket om styrdanskulturen,
och sett mycket, både roligt, och mysigt, och lite minst sagt
annorlunda beteenden. Dansstilar, uppbjudningstekniker,
passiva uppbjudningstekniker, dvs konsten att bli uppbjuden.
Grupperingar, nobbande, klädsel, dans-mummel
(konversation under dansen), hänsynsfyllhet, hänsynslöshet.
Dans-snobbar, panelhönor, paneltuppar, alfahanar, porslinsdockor,
självutnämnd danselit, dansmaffiiosos. I’ve seen it all.
Och sist, o verkligen inte minst: bufflar !

Uppbjudningstekniker – tillåtna och mindre tillåtna

Jag har ju själv uppfunnit en passiv ”uppbjudningsteknik”,
som jag kallar ”armkroken”. Nå ta nu inte detta som allvarligt
menad taktik för alla lägen, utan mer som en humoristisk metod, för
de du troligtvis redan vet kommer nappa. Det kommer INTE funka
på snobbiga porslinsdockor eller alfahannar, de bryr sig inte
om sånt tjafs, utan har en egen regelbok. Med en regel och en enda
värdering: ”Jag är bäst, och ni ska själva vara felfria
om ni ska få dansa med mig)”. Men hur som helst går ”Armkroken” ut
på att om det är damernas uppbjudning (vilket man iofs faktiskt
nu för tiden kan strunta i om man vill) … och jag ser en ”dam”
jag vill dansa med, så ställer jag mig omedelbart snett framför
henne med ryggen emot. Ett stort illmarigt leende (viktigt)
och sätter knogarna i midjan och formar en ögla av armen.
Som damen ifråga då, helt frivilligt då, mycket lätt kan trä in
sin arm i. Eller gå förbi.

För att hinna i tid

Jag har oxå tidigare berättat om hur man, om man fastnat
vid panelen, och inte liksom kommit in i uppbjudnings-flowet.
Att man då alldeles innan dansen tar slut, snirkla sig ut på dansgolvet,
och närma sig panelen från dansgolvet. Då är du på det ställe
de flesta uppbjudningar sker. I stundens ingivelse, snabbt, innan
henom blivit fångad av nån annan dans-glupsk chinona, eller
farbror lagt beslag på nästa dans med henom.

Bokning och dubbel-danser

Mindre begeistrad är jag nog över ”dubbeldanser” och ”bokningar”
Dubbeldanser är när de efter de två danserna som ligger
inom ramen för danskulturens praxis, står kvar, och håller i sitt
”byte” för ytterligare två danser. Det är gult eller rött kort
på sånt beteende i en före detta ”dansguds” regelbok.
”Bokning”, är nästan än värre. Och tillhör ett snobberiet.
Det innebär att en dansare kan ha ”bokat upp sig” för flera danser
framöver. Vilket i sin tur innebär
att hon/han (oftast hon gissar jag, pga överskott på damor)
ser ut att vara tillgänglig för dans, men nekar de som kommer
och bjuder upp henne, för hon är ju ”minsann bokad”.
Det rött kort direkt i en före detta dansguds
regelbok. Ty det avskräcker i synnerhet nybörjare och blyga med
dåligt självförtroende att våga bjuda upp igen.

Partnerbyten/människohandel

Nu … igår fick jag uppleva en ny variant av ”uppbjudning”
Byteshandel, eller ”partnerbytet”. Vilket tydligen gick ut
på att jag redan inför nästa dans blivit uppfångad /uppbjuden,
och då innan dansen börjar, så honan från ett annat danspar
chansen att se till att få dansa med mig nästa dans.
Så hon föreslår att vi ska byta danspartners till nästa dans.
Och övriga tre nickar instämmande, så jag ger efter för grupptrycket,
och nickar jag också. Vid närmare eftertanke så är väl partnerbyte
nästan lite kinky…. men på dansgolvet kan allt hända.

Och byteshandel, låter ju inte mycket bättre, vilket snuddar
vid människohandel….

Oooooppps !!!

Och så här i efterhand insåg jag att det faktiskt var en
slug variant av ”bokning”, som jag alldeles nyss skrev var
”rött kort” på. Det skulle innebära att jag måste ge mig själv rött
kort ????? Så jag kan alltså inte åka på nästa dans ?
Nja … jag måste prata med styrdans-domarförbundet !!!!

Välj ut din Zebra

Jag har ”utbildat” (gett rådet) till alla mina dansharem-flickor/tanter,
att inte stå och vänta om de vill dansa med mig, med nån specifik.
Utan att istället likt ett rovdjur inför en Zebraflock, välja
ut ett byte i tid. Dvs INNAN slutet på förra dansen. Och så fort
de släppt varandra hugga den de vill dansa med.
Sen är det nämligen för sent. Särskilt när det är överskott
på ”följare, dvs damor. Viket det allt som oftast är.

Den som fikar efter fika, kan gå vilse

Det måste ha varit rätt mycket folk, för trevliga Malin,
som satt och fikade med mig, Gunilla och Carola, hann
inte äta upp sin goda rabarberpaj innan pöjkera i Expanders
snört på sig instrumenten och börjat spela blues igen.
Så större delen av fikat stod vi i kö. Själv hittade jag ingen
smörgås utan kött. Så det blev bara söt-fika till en söt gubbe.
Jag hann med att spilla ut mitt kaffe, ropa på trasa,
och tappa blicken från de det var tänkt jag skulle fika med.
Och de var försvunna ur mitt synfält i ett hav av babblande
gaseller/zebror/dansfolk, på ”savannen”.
Till slut ropades mitt namn från bortre delen av savannen,
och jag galopperade lydigt dit, utan att spilla mer kaffe.
Fröken Stenmark , som stod med oss i kön,
var dock borttappad.

På’t igen

Sen var det fullt ös igen. Tyvärr hann jag aldrig dansa med Malin
från Nyland, såg inte röken av na’. Och fröken Stenmark var en
trevlig bekantskap det också. Världens bästa Carola,
var inte jätteinspirerad inför kvällen, och var väl inte på hugget
antar jag. Men hur det än är med detta, så är hon
fortfarande världens bästa Carola. Så det så !!!
Och jag fick 2 kanondanser ned na’ …..Bzzzzt

Färg-glada drömmar

I vanlig ordning var undertecknad, utsliten fd dansgud
oerhört trött och stel, när han kastades ut ur bilen,
och haltade över gården, ramlade in i duschen och
somnade utslagen bara på några minuter. Nu kan man ju tänka sig
efter en sån härlig danskväll, att man ska drömma vackra tankar
om lätta dans-gaseller, och varma älv-leenden, på efterkommande
natt. Nää rå … jag drömmer om att allt går åt skogen
när jag ska köpa akrylfärger för konstnärsmålning.
Asså…. min dröm-sortering är trasig !

…
Det är så klart så att dessa två på varandra
följande danskvällar under Lejonssons regi,
varit obestridbart underbara, trots att kroppen
lidit av trötthet, stelhet och uttömd på energi.
Blicken ständigt sökande efter den jag inte hunnit
dansa med. Och danserna räcker inte till, jag räcker inte till.
Men meningen med livet, är ju som sagt, INTE att
leva upp till andras förväntningar.

Någonstans i dansvimlet
letar jag efter vad JAG vill. Ja bortsett från det självklara
i att dansa och ha kul. Så många vackra själar,
somliga vackrare än andra. Och några så vackra själar
att jag måste blunda. Men säkrast är att bara dansa,
inte blotta sig, inte känna, inte blotta hjärtat.
Dansa är jag ju bra på… säger dom, det är säkert kort.
Och att lägga fokus på andra… är lättare än
att behöva riskera nåt själv.

Men jag älskar ändå dansen i sig, jag älskar när det
blir till poesi, och jag flyter fram på golvet med en
kvinna i mina armar. När jag tar en hambosnurr, mitt i
foxtrotballaden, när leendet på den jag dansar med, känns
utan att jag ser hennes ansikte. Jag älskar det,
boost eller inte, kärlek eller ej, jag älskar poesin
i en lyckad styrdans.

Det är klart att självförtroendet får sig
en rejäl boost av att känna sig eftertraktad,
om än det enkom gäller uppbjudning på styrdans.
Och om dessutom grundligt, genuint arbete med
mig själv, min självkänsla, som är långt viktigare
än självförtroendet, om det gör att det går stadigt
uppåt…. så är jag vaksam. För, what goes up, must
come down. Det verkar vara en slags universell sanning.
Det gäller civilisationer, styrelseskick, så väl som
individer och trender och människors liv.

Och efter den bekymmersfria kärleksfulla sommaren,
kommer hösten med mörker, och vintern med kyla.
Och då gäller det att inte stå med shortsen på, utan
att köpt varma byxor. Det gäller att ha åtminstone en fot
i marken. Det gäller att inte överge sig själv, sina
mindre glamorösa sidor, sina områden som alltid och
för alltid kommer pröva en, och ge dig en kamp.
Livet är inte enkom en dans på rosor. Men medan jag kan,
dansar jag, och slickar i mig av den boost det ger mig.

Och i livet, så som i dansen, strävar jag efter balans,
för det kommer alltid någon och knuffar till dig, det kommer
alltid stormar och ”oväder” i livet. I de lugnaste laguner
dyker svekfullhet upp, och vänder upp och ned på livet
som du litade på.

Jag rycks lätt med av den varma hoppingivande sunnanvinden,
i tider av medgång, och ”står sedan naken” med en metaforisk
kniv i ryggen, och letar skydd och värme. Jag skämtar nu, skrattar,
hjälper alla, ler och är vänlig. Men jag måste sätta ner en fot
i marken när sommardansen yr sorglös omkring,
så att jag kan falla mjukt när jag faller, eller få
stötar som jag klara av. Det är så lätt, men oklokt att försöka klamra sig
fast vid lyckan, klamra sig fast vid sommaren. Men lyckan är alltid flyktig,
för alla, men den kommer alltid tillbaka. Sommaren tar alltid slut,
men den kommer alltid tillbaka… för alla.I dansen som i livet skyddar jag
den ömtåliga, eller den utsatte…. men ibland är
det jag som är den som är ömtålig, den som behöver
nån som mildrar krocken, fallet. Jag är bara människa,
jag är bara en välmenande, bräcklig bra man,
och räcker inte alltid till.

Livet är en dans, och i dansen krävs balans, annars faller
jag hårt… faller du hårt.

Så hur skyddar man sig utan att stänga alla dörrar ?
Hur kan man leva utan att bli sårbar ? Hur
förblir jag mig själv ? Hur litar man på människor,
efter så många svek från förr ? Klarar nån ett fall till
ner i skärselden ? Mitt spontana svar har alltid blivit:
”Nej” Men ändå har jag rest mig igen.

Jag vet allt om att älska, men ingenting om kärlek,
Jag vet allt om att resa mig, men ingenting om tillit.
Jag vet allt om dans, men inget efter sista dansen.

Mest behöver jag tilliten till mig själv.
Tron på mig själv. Då kan jag börja lita på
andra,,, någon annan….. kanske.
Och det är inte konsten att aldrig falla,
utan konsten att alltid resa sig igen, som är
viktigt. Det är väl så man lär sig gå.

…
Det få bli en kort en idag.
Laddar om batterierna !

Efter många om och många men, befann jag mig
åter på anrika danslogen Ärstaparken i Kyrkdal, mellan
Kramfors och Sollefteå. Dans-samåkningslogistiken var
inte 100 % synkad för aftonen. För några kom livet emellan,
och andra var väl bara mänskligt kvinnl…. eh veliga.

Casanovas går rent musikaliskt från klarhet till klarhet,
ett band som förtjänar mer publik än de fick ikväll.
Kanske var det därför basisten tappat sin dansbandsleende.
Han såg ut att vara nån annanstans. Jag tror och hoppas
att Lejonet (Lars-Erik-Jonsson) fick det att gå ihop
i båda ändor. Från början rätt glest, men fylldes på ganska bra.
Så pass att åtminstone ett par tre st andra danspar lyckades
dansa in i mitt ekipage., och DET är officiellt ALDRIG mitt fel.

Och om det blir väldigt många sammanstötningar,
är det oftast en garant för Lejonets pung. Ja ..penning-pung alltså !
Sluta fantisera nu !!!!!

Jag kände direkt att det skulle bli en tuff kväll rent fysiskt,
då nästan hela mitt ”dansharem” eftersom smög in på det väl
nötta dansgolvet. Och jag visste inte huuur jag skulle få mig att
räcka till. Och för ovanlighetens skull var det fler tjejer, eller som
jag kallar dem, ”tanter i min ålder” än det var gubbar.

De va a Karin, a Eva-Linda, a Helena, a Krisina, a Helen, a Maria, a Anette,
a Siv, o dotra hennes, a Linda-Marie, a Gunilla a Ann, och a Anne, och ännu fler
osså några utan namnbrickor. Jag gjorde mitt bästa, och kulerskan
Linda-Marie fick dansa med en sliten gammal gubbe på slutet,
dvs jag. Lejonen stod och log med sin man, och hoppade in o dansade
pga av underskottet av karlar/män/gubbar, killar/karlslokar.
Ja .. jo… jag ironiserade när jag skrev att det för en gångs skull
var fler damor än gubar. Det är alltid så!
Va håller övriga gubbar på med eg en sån kväll. Det är ju serverat
ett smärre paradis av vackra tante… eh brudar. som bar står
o inte vill nåt hellre än att hålla ikring er. För faaan gubbar,
släpp kastspöt en enda kväll ! fisken finns kvar i sjön !

Oj oj oj… bar 10 minuter till att skriva på, innan jag
är på andra uppdrag.

a’Ann undrade hur vi killar tänkte vid uppbjudning,
om det var efter hur de såg ut att dansa, eller utseende.
Jag kan ju inte ljuga en dam rätt i ansiktet, för att det ska ske
måste hon vänne rögge te.

Så jag sa som det va, att när jag var yngre, och testosteronet flödade,
så gick jag på fel kriterier, något som jag utvecklade i en dansblogg nyligt.
Men om man dansar väldigt mycket, med väldigt många, under lång tid, så
behöver man oftast inte bekymra sig så mycket, inte på hemmaplan iaf .
Dock är även min ”spaning” att generellt tittar kvinnor på fötterna,
och männen högre upp när de står och väljer danspartners.

Det ja orkade igår, orkade jag egentligen inte,
de gick på rene tjurda !

väl mött danskamrater !