Kategori: Att resa sig upp

…
Den som själv är utan synd ….

Jag är en syndande man, och människa,
än vilken måttstock du använder nästan.
Det är att vara människa, att vara allt utom gudomlig.
Och det är just det, dagens lagar speglar samtidens moraliska kompasser. Och de lagarna återspeglar och visar på vilka kameler vi sväljer, och vilka mygg vi silar…. för just den period och del av världen VI råkar leva i.

Appropå ”Gudomlighet”så har jag under perioder själv oxå skojat om/peppat mig genom att utnämna mig själv till ”dansgud”. Ja fast …egentligen inte det heller, utan blivit utnämnd till det av kvinnor som tyckt jag varit duktig att dansa, och sedan har jag i själv-boostingens och humorns tecken mer kanske anammat det. Det ångrar jag egentligen inte … annat än att det var så långt ifrån hur jag kände mig innerst inne, och hur det på ett vis lämnade mig allt annat än homogen och harmonisk.

Men det är ingen synd enligt Kai-Tomas-bibeln att boosta sig själv ibland. Och om lusten fanns, passionen och glöden, glädjen och sprittet i benen, skulle jag vara lika duktig att dansa än idag.
Det är bara det att jag behöver boosta annat än kropp och danssteg nu, för att ens våga lita på vänliga ord, lita på människor, lita på min förmåga och mitt värde, våga dansa, våga njuta, våga bli älskad….om än bara lite.

Men apropå att ”synda”. Vem bestämmer vad ”synd” är.
Religiösa hävdar att det gör Gud, men Gud är inte domare på jorden,
och Gud, om han finns, avrättar inte syndare på jorden.
Och gud, om han finns skrev inte bibeln. Det gjorde människor, det GÖR människor, och det kommer människor att fortsätta göra. Förslagsvis människor som redan har makt, eller människor som på olika plan skaffar sig makt, och utövar makt….MOT andra människor.

Det innebär ju att om det stämmer det Jesus lär ska ha sagt, att:
”Den som själv är utan skuld kastar första stenen” så är alla människor och alla lagar som är skapta av människor…. syndare som straffar andra syndare.
Och det kan jag tycka är väl ändå synd !

De flesta av oss, om inte alla, lever under sådan otrolig dubbelmoral att det inte ens är möjligt att just börja nysta i något absolut ”rätt och fel”. Men ändå lever vi ju under, och måste ha nån form av lagar för att ett samhälle ska fungera någorlunda bra, och vi inte tar till kniven så fort nån vill ha något.

Men utöver lagarna som alltid kommer vara bristfälliga och orättvisa mot vissa, så finns det ju även moraliska lagar sammanflätade med lagar från den tid och kultur vi lever i. Till exempel så hyllar vår tid och vår kultur våld, kapitalism och sex. Sex inom marknadsföring och reklam matas vi med varje timme, våld matas vi med varje timme varje dag, och hela vår vakna tid går åt till att konsumera mera, och låta lågavlönade, producera mera. (det missvisande ordet ”tillväxt) Det är kanske ”synd” att vi gör det.

Och apropå sila mygg och svälja kameler, så gör vi nog det ”big time” när vi ser till underhållningsvåld kontra pornografi. En TV-hallåa kan på tidig kvällssändning ”påa” film eller serie med intränad sexig, glad intensiv röst:

”Och nu över till CSI där de hittar ett makabert fynd, en död kvinna på stranden”

Ingen … och jag menar INGEN reagerar längre över det, och få hindrar sina barn från att se på detta våldsamma, groteska, lemlestande på bästa sändningstid.
Få reagerar över att mördande nät-casinoreklam fullkomligen bombarderas ut i varje reklampaus, eller att kvinnokroppar och manskroppar exponeras i sexuell pose, gärna i samma sekvens som det mest beroendeframkallande knarket (socker) i modern tid visas upp i olika produkter. Helt i sin ordning tycker vi,,, för vi har vant oss, och gjort det till vår tids norm.

Samtidigt i lönndom är pornografin, ytterligare ett av vår tids droger, enligt gällande normerna undangömt till internet och skamvrån bakom neddragna gardiner, och på så vis mycket mera skamligt och ”fel” än våld mord och förnedrings-TV. Jag bara tänker mig Jesus landa i en rymdraket rakt ner i vårt moderna kapitalistiska samhälle och undrar vad han skulle sagt om det ?

”Den som själv är utan synd, kastar första stenen” ?

eller: ”Sila mygg och svälja kameler” kanske ?

…när syndare fördömer syndare, och syndare lagför syndare

…
VARNING

För er enminutersmänniskor 😉 … hoppa över detta inlägg, det tar säkert upp till 5 minuter eller mer att läsa, och är inte lättsmält Like-material, innehåller inga söta katter eller bebisar, ej heller positiva-livet-uppmaningar/förmaningar. Dock innehåller det spår av kvittrande småfåglar. Och det kan hända att det innehåller saker som ”uppviglar” till eftertänksamhet och snudd på kreativt tänkande.

Var det solen som tittade fram där bakom ett moln ?
Jo tametusingen, hipp hipp hurra ! Och där satte sig en talgoxe på mitt ”fågelbord”
och kvittrade på Talgoxe-språk: ”kusten är klar, den stora varelsen i kalsonger, sitter och knappar på den svarta brädan igen” För även om talgoxar är smarta fåglar, så förstår de inte konceptet fönsterglas helt ut. Kvittrande småfåglar som skvallrar gör en glad. Och som jag skrev nyligt, möten med människor, riktiga människor, gör en glad.

Jag har gjort mitt kaffe vilket eventuellt, i bästa fall utöver att ha kittlat smaklökarna, kanske även piggat upp hjärnan för en stund. Och hemkokta Blåbärssylten som jag tog till råg-havre-gröten, om än med reducerat andel socker i sylten, kanske ger ett sockerrus i en halvtimme. Och innan det bör blogginlägget vara färdigt, eftersom då vill huvud och kropp pga av socker-dipp gå in i Zombie-läge, och titta på hjärndöda komediserier, eller lajka 50 söta katter på FB.

Jag skannade av nyheterna på DN, ETC, Metro idag. Fann mycket som har potential att göra Kai-Tomas högröd i ansiktet, ända upp till hårfästet. Sållar bort det dummaste och värsta. Och står ändå kvar med ett par saker som eg oxå det är för dumt för att bry sig i. Men slutar man bry sig, ja då har man ju slutat bry sig … och det är ju inhumant.

Jag börjar mer och mer förstå att folk är ointresserade av politik, eller röstar på grunder som inte alls har med politiska förslag att göra. Utan mer har att göra med upp-piskade stämningar, mediedrev, personliga sympatier och imaginär trovärdighet*, brist på tid, och brist på ork.

*imaginär trovärdighet = (huruvida tex en partiledare VERKAR veta vad hon pratar om, och är tillräckligt övertygande i röstläge och kroppsspråk Jag nämner givetvis inga namn som ex i likhet med ”Annie Lööf”, nä så skulle jag ju inte göra.)

Och hur ”vinner” man en TV-debatt egentligen ?
Det är ju inte frågan om flest gjorda mål direkt.
Har man mest rätt i faktauttalande, ljuger man bäst ?
Trycker man till motståndaren bäst ? avbryter man den ande oftast ?

Jag börjar som sagt va förstå detta mer och mer, för de få kvarvarande politiker och politiska strömningar som fortfarande har nån form av ideologi och kanske till och med nån form av visioner, blir snabbt bortkollrade i en på-minuten-debatt, där enbart siffror som ingen med säkerhet kan bekräfta eller dementera blir bas för vem som ”vinner debatten”. För mig är det uppenbart vilka politiska krafter som vinner på detta mediala debattkoncept. Men det är upp till var och en att grunna på.

Men ”som tur är” Efter TV-debatten, eftersom vi vanliga dödliga väljare inte kan, inte vill, inte orkar bestämma sig själva för vad vi tycker, tänker och vill med våra liv, vilket ju egentligen är eller borde vara kärnan och ändamålet med politik, så talar ”experter” om för oss ”hur debatten gick, och vem som vann den”.

Och denna gång fick vi veta att Annie Lööf ”vann debatten”
Innebär det att vi tycker som Annie Lööf och tror att hon och hennes parti kommer arbeta för och driva frågor som gynnar mig och dig ? Nej givetvis inte. Hon kommer givetvis driva på frågor som gynnar henne… det är detta teatern går ut på. Vi måste nog själva tänka, läsa, och bilda oss uppfattningar om politiska förslag och hur de påverkar oss, våra barn och våra gamla…. vilken värld vi vill ha. Vad som sägs och skrivs som är sant. Men det är ju och andra sidan omöjligt för den absoluta majoritet svenskar som blivit
ledda in i en fålla och bli en-minuters-människor. Det är planen makten har, och den fungerar uppenbarligen. … för dom !

Vidare i agendas sk ”Debatt” som lät mer som måsflocken utanför fönstret en tidig morgon som slåss över nåt lite kadaver av nån sort, eller rester från hamburgare och pommes frites som någon cynisk person lämnat på backen tillsammans med lite krossade ölflaskor (en mänsklig rättighet i Sollefteå och stora delar av Sverige att krossa flaskor i fyllan) … vidare så attackerade Isabella Lövin Jimmie Åkessons invandringskritiska lag-och-ordning-politik som ihålig utifrån det faktum att SDs egna riksdagsledamöter har själva högre brottsstatistik än de invandringsgrupper som Åkesson hellre vill fokusera på.

– Ska vi föra debatten på den här nivån, då vet jag inte om jag vill vara med, sade Åkesson.

Att sedan Jimmie Åkesson inte vill låtsas om att om man som han pratar om invandring som problem som skapar brottslighet, så serveras jämförelsen och kommentaren med hans brottsdömda riksdagsledamöter på silverfat. Jag tror att Jimmie tycker, jag är inte säker, det kan ingen vara med ett parti som bara är konsekvent i en fråga… men jag tror att han på något sätt tycker det är orättvist mot de Sverigedemokratiska ledamöter som INTE begår brott

Man skulle …återigen kunna göra jämförelsen med Åkessons syn på invandrare och brott, och tycka att det är lika orättvist att döma invandrare utifrån vad några enstaka individer företar sig utanför lagens ramar. Men om man resonerar så, på den nivån, kanske Jimmie Åkesson ”inte vill vara med längre” ”Ett-två-tre-ja-e-inte-me” (Som barnen i min barndom sa när de inte fick som de ville i lekarna)

Det märkliga sedan är, att trots att Åkesson inte klarar av att bemöta att han just råkat ut för sin egen fördomsfulla taktik, så blir ” resultatet” (om man sen får tror de som bestämmer för oss vilka som vunnit debatten) att Jimmie får långt bättre ”betyg” än Lövin. ”Änte könschtigt hörrni” ? 🙂

Sen i förbifarten så ansåg sig Ebba Buske Thor, att hennes argument i vårddebatten var bättre för att hon fött sitt andra barn. Märkligt kan tyckas

Oj … nu har termometern stigit till 21 grader… jo plusgrader. Och talgoxarna kvittrar helt rättmätigt:

”Nu har den stora varelsen i kalsonger fått socker-koma, kom igen grabbar, fritt fram”

…
”När man skjuter arbetare” är på en roman, som erinrar om en tid då det var tillåtet att skjuta arbetare.
Ådalen 31, då militären gick in och sköt skarpt mot demonstrationståget i Lunde.
5 personer miste livet, bland annat en ung kvinna som inte ens demonstrerade.
Det fanns olika rapporteringar av händelserna i Ådalen. Det fanns gott om borgerliga som försvarade skjutningarna … det var en annan tid.
De som sköt gick fria, de som demonstrerade hölls ansvariga och fick straff.

Eller var det verkligen en annan tid ?

Jo det var det, men det finns gott om liknelser om hur historien upprepar sig, och makten trycker ner och negligerar folket som gett politikerna deras politiska uppdrag, Negligerar människorna som i praktiken arbetat in pengarna åt storföretagarna, åt Stockholmsregionen, och åt träpatronerna på den tiden när det begav sig. På den punkten har dock inget förändrats, hånfullheten från maktens herrar.Det finns kulturer som högaktar sina äldre för deras kunskap, och erfarenheter. Våran kultur är inte en av dessa. det finns kulturer som hyllar den barnafödande kvinnan, hyllar fertilitet, det är dock inte vår kultur: det blir tydligt iom nedläggningen av vård för framförallt utsatta grupper som är beroende av vård, men inte alltid längre lyssnas på.

Nu skjuter Bofors vapen inte längre svenska arbetare, nu skjuter dessa vapnen barn i Mellanöstern, och vapnen är i händerna på diktatorns mördare. Här hemma i trygga Sverige, eller det som en gång var ”trygga Sverige” skjuter man inte längre arbetare, man låter dem däremot dö om det gynnar det egna kapitalet. Eller rättare sagt de som inte förmår arbeta låter man i första hand dö. Dessa fall är ju helt säkert inte ett mål ens för cyniska landstingspolitiker eller riksdagspolitiker, utan snarare en ”olycklig bieffekt” i jakten på maktkoncentration och urbanisering.
…ja och nationalekonomisk gör det kanske inget för dem om icke produktiva långtidssjukskrivna, gamla uttjänta pensionärer och barnaföderskor i Norrland trillar bort…. en liten ekonomisk bonus för maktens herrar och damer kanske ?
Det är iaf helt uppenbart att dessa grupper inte är värda att slåss för, enl Erik Löfgren & co…. och det kan i förlängningen oxå innebära, att leva låta dö.

Och man gör det finurligt, så att ingen står till ansvars för nedrustningen av vården, för nedrustningen av hela norrländska inlandet. Man kallar försämring för ”förändring”. Och man står i svensk TV-debatt och praktiskt taget dumförklarar människor och hånar människor som lidit av deras politiska beslut. De har tiotusentals som bland de normalt sett kuvade tysta, fogliga svenskarna, går ut gång efter annan och demonstrerar, folk ockuperar, folk reser sig, men blir nedslagna igen, ”Beslutet är fattat” säger man, ”era protester kommer inte att ändra detta” säger en blå vänsterpartist och en mörkblå socialdemokrat i landstingspolitikernas korrupta korridorer.

Och ni förvånas och ondgör er över att folk blir förbannade, och använde den ilskan som slagträ mot oss, och pratar om att ”man ska kunna ha olika åsikter och prata med varann” Men för att ni ska kunna åberopa den rättigheten, måste ni landstingspolitiker lära er lyssna, för det är den viktigaste delen i ett samtal. Och på den punkten skulle betyget ”icke godkänt” vara en underdrift av historiska mått.

”Det är lite synd om människor att de inte kan titta framåt,
det här beslutet är fattat, och de inget som kommer tas tillbaka pga att de o
ockuperar” säger Annika Burma och skrattar. En sån kommentar med den hånfullheten kan ju få den mest fogliga ”hemma-vid-köksbordet-kritiker” att bli revolutionär.

För egen del så har jag i större utsträckning slutat söka vård på vårdcentralen över huvud taget. Förr, innan avvecklingen av Sollefteå sjukhus och hela vår bygd, kunde jag få ett misstänkt födelsemärke borttaget och skickat på prov för cancer. Nu går inte det. Förr, innan avvecklingen av Sollefteå sjukhus och hela vår bygd, kunde jag ringa vårdcentralen vid oro över att ha hostat och kräkts i 3 månader. Nu är ”samtalskvoten” fylld kl 08.00, när telefonslussen öppnar 08.00. Jag är uppgiven, och uppriven.

Det är ju centrala beslut som orsakat detta, inte personal i första hand i
Sollefteå som felat. Deras arbetsförhållanden har ju blivit ohållbara, trots att nån sjukhuschef eller nåt vid nedskärning av underskötersketjänster dyrt och heligt på vanlig cynisk maner, lovade att ”kvaliteten skulle bibehållas” genom ”omorganisation” Det vet alla normalbegåvade att det inte går. Det går inte att ersätta mänsklig arbetskraft genom omorganisation, det går inte att ersätta ett leende och en beröring från med omorganisation, det går inte att skapa bra vård genom nedskärningar. De går inte att hävda att vården ska fungera om man inte återger resurser dit de behövs, svarar i telefon och undersöker patientens hälsa. Det vet alla… eh ja jo de flesta uppenbarligen.

Det landstinget i Västernorrland gjort på senare tid, är ju som att ha ett fotbollslag som vinner matcher, sparka hälften av spelarna. Sätta in en tränare vars mål är att grannklubben i storstans lag ska gå bättre, och sedan när man börjar förlora matcher till grund av det, hävda att vi ska lägga ner laget för att det går för dåligt för dem.

S i Västernorrland har lagt upp bollen på straffpunkten, och sagt åt sin
målvakt att blunda när straffen kommer.

…
Jag tittar ut genom fönstret och ser stora lapphandskar snö falla mot backen, och till skillnad från större delen av vad jag kunde läsa om på FB tex, så förundrades jag över hur vackert det var. Genast tog jag på mig kängorna och gick ut bland de vackra bomulls-lika snökristallerna som föll mot mitt hår och asfalten och smälte på en gång.
Det tog en liten stund till för snön att smälta bort på gräsmattorna. Men det var näst intill paniktillstånd bland inläggen på FB. Det var alldeles som om folk inte visste att snön smälter med ens. Eller så visste man, men en svensk försitter inte en chans att beklaga sig över vädret. 🙂

Sedan väljer jag en kopp kaffe på Lilla Caféet, på gågatan i Sollefteå, pratar lite med ägaren/kompisen Adam om livet, företagande och hans favoritämne ”kvinnor”. Han får ofta springa emellan, då det kommer kunder, och återvända till sitt kallnande kaffe när kunden fått sitt. Nu spricker solen fram igen, utan att FB goes bananas över det.

För ett bra tag sedan, ur ett rent humoristiskt perspektiv, medan han ännu fann det tilltalande att fika på stan, ägnade jag och min kompis G oss åt en slags fördomsprofilering över människor som gick förbi caféet. Men det var en humoristisk nivå, och inte genuint elakt, utan mer vad de sysslade med, vilket politiskt parti de tillhörde, vad de körde för bil tex.
Ett exempel skulle kunna vara när en högdragen man i kostym och slips gick förbi:

”Tveksamt om den mannen röstar på Vänsterpartiet”

Man kan säga att vi gjorde en approximativ bedömning om folks leverne och åsikter utifrån klädsel och kroppsspråk. Och nu återuppväcktes den färdigheten och instinkten hos mig när det först kommer in en medelålders man, och sedan en äldre man. Varav åtminstone den senare jag gjorde bedömningen, ”någon form av översittarpolitiker” eller dylikt. Ett yvigt kroppsspråk, fötterna markerat utåt, en nonchalant blick, och ett befallande, överlägset sätt att tala. Jag råkar höra några ord i konversationen vid fikabordet:

”Ja då ska vi ta han i örat, båda öronen tom”

…sa den drygaste, mest pompösa och nonchalanta av dem.
Det handlade om någon med avvikande åsikt, skulle jag tro.

Jag berättade för min vän om min iakttagelse och gissning. Och i samma stund slog det mig vad det var för folk, och det som nyss varit en fördomsprofilering, visade sig vara sant. För jag erinrade mig i den stunden vad som skulle äga rum på Hullsta Gård denna kväll, och sänds i SVTs ’Sverige idag’ imorgon Torsdag kl 20.00. En debatt om ”vården utanför storstäderna”.

Min vän sa att han oxå kände igen beteenden som kännetecknar maktmänniskor. De kräver oftast kvitto (det ska väl dras av på skatt, räknas som representation, så skattebetalarna i slutändan betalar för fikat de nu tar). De klagar oftare än medelsvensson över hur dyrt det är. Betjäning skall ha skett nyss, och samtidigt med övriga maktkamrater.

Jag ska ovilligt erkänna att jag blivit ganska uppgiven inför sjukhuskampen, trots att min fasta övertygelse är att det är en demokratifråga att få ha kvar närheten till sjukhuset och en fråga om mänskliga rättigheter, samt pågående avveckling av landsbygden. Jag har till mitt försvar varit upptagen med att överleva nu nåt år.
Jag gick med i en demonstration, men insåg att de kommer lägga ned oavsett… i ”demokratins namn”. ”Demokrati tycks med allt större tydlighet inte vara , som jag lärde mig i skolan, att föra folkets talan, att ha ett folkstyre.

Det verkar allt mer, i skenet av behandlingen av inlandets barnaföderskor och sjuka vara så att om man tilldelas makt så utövar man den makten till egen vinning oavsett vad folket på plats tycker och behöver. Även den politiska frågan kring vinster i välfärden, vilket enligt opinionsundersökningar 80 % av befolkningen är emot, så argumenterar borgerligheten att det inte finns någon ”riksdagsmajoritet” för begränsningar av vinster i välfärden. Så jag vet inte jag … demokrati = folkstyre ? … på papperet möjligtvis.

Reaktionerna har varit starka i Sollefteå med omnejd, med rätta. De tar vår arbetskraft, de tar våra naturtillgångar…. och de tar ifrån oss vår sjukvård, och uppmanar oss att skaffa arbete. Det är klart att vi blir rosenrasande. Och det är inte konstigt att det rinner över i sånt som om vederbörande cyniska politiker vill, kan uppfattas som hotfull stämning. Men va f-n väntar de sig när de så dramatiskt försämrar våden lokalt, för egen vinnings skull?
Och sen verkar det oxå aningen oklart om vad som hände Annika Burman vid ett möte, som enligt henne själv ska ha gjort att hon ”inte vågar vistas i Sollefteå pga av den hotfulla stämningen där”. Kan det vara så att det snarare beror på att hon inte har några sunda svar på sitt eget politiska agerande, och inte verbalt vill försätta sig i en situation där hon behöver stå till svars för eget agerande ?
Jag tror faktiskt mer på det, än den hotbild hon målar upp. Ingenstans har jag sett vad A. Burman motiverar sitt beslut att vilja lägga ner Sollefteå sjukhus. Det närmaste hon kommit är: Jag har rätt och Jonas Sjöstedt har fel”
Det är helt enkelt för dåligt A. Burman !

Det märkliga är inte att folk blir förbannade när politiker leker med människoliv genom nedläggningar av lokala sjukhus. Det märkliga är att makthavare likt Erik Lövgren och Ewa Back, och Burman ”blir förvånade” när de agerar så oansvarigt och tvärsemot folkets vilja, och ”känner sig hotade”
De är tamefan bedrövligt !

Vid det här laget har väl de pompösa cafe-gästerna som skulle på mötet, avklarat och avfärdat all kritik, och tagit folk i öronen, och håller fast vid sin ´centraliserande avfolkande lokalpolitik, med egen vinning som enda agendan, och glider hemåt Medelpad igen, med resa och fika betalt av skattebetalarna som de svikit.
Och jag tvivlar inte en sekund över att de ändå sover gott om nätterna.

Jag hade önskat att jag haft fel när det kom till min tro att de skiter i våra demonstrationer och ockupationer… men inte det inte.
Jag hade önskat att mina fördomar kom på skam ang cafe-gästerna… men inte det inte.

…
Aldrig mer ska jag säga ”aldrig mer”….

Jag har sett på sista avsnittet av programmet ”30 liv i veckan”
Bara att jag kan se programmet, är bra. För bara ett tag sen har jag inte orkat med ett milligram av elände, inte en tesked romantisk komedi, och inte ens en centiliter konflikt eller ansvar.

Jag tyckte orden polisen i programmet sa var kloka och fina. Att fara på den typen av uppdrag var en av de vanligare. Han sa det var viktigare att lyssna än att prata, upprepa, tydliggöra det personen säger. Inte komma med tusen råd, men kanske med lite hopp om det går. Det verkade vara en bra människa och därför en bra polis.

Jag har vid nåt tillfälle i min ungdom varit stenhård, när någon bekant
eller vän slängt ur sig att de ”kanske skulle ta livet av sig”. Något
som grundade sig i att min mor vid upprepade tillfällen inför mig från
att jag var liten pojke hotade just med att ta livet av sig. Och lagt
ansvaret över sitt liv på mina små barnaxlar. Det ville jag aldrig mer
uppleva.

Jag har kunnat sagt att ”gör det då” (Det skulle jag aldrig säga idag)
”Om
du verkligen vill ta livet av dig kan jag ändå inte hindra dig, Det där
kommer du inte med till mig, jag kan lyssna på ditt gråt när du vill,
du får ringa när du vill, men för mig talar du inte om att du ska ta
livet av dig”
Jag skulle aldrig uttrycka mig så idag. Om jag
själv inte skulle orka lyssna, skulle jag hänvisa, eller upplysa någon
nära om hur det är…kanske.

Det är ett och ett halvt år sedan jag åkte rakt ner i mörkret nu.
Jag känner fortfarande av sviter av det. Kämpar fortfarande med vissa saker som gått lätt förut. Jag har iofs fortfarande svårt med tillit men…. Det här är en sån här sak som bekanta, anhöriga om man har några, och vänner vill höra att ”nu är det bra” …. ”åh va skönt, nu är det gamla vanliga Tomas igen” Det tycker jag inte om att höra. Jag var Tomas då, innan deppet, och jag är Tomas nu. Och jag hade hoppats att jag skulle vara lika omtyckt och eftertraktad då som nu. Kanske naivt ?
Och jag tycker inte om att höra det för att det förstärker bilden att jag måste vara glad för att vara omtyckt. några få vänner i synnerhet har varit stöd ofta, efter bästa förmåga, telefon, sms och telefon och mera sms. De har varit viktiga för mig. Och under perioden har jag varit livrädd att de skulle överge mig. LIVRÄDD.

Nu är kontakten med dessa få mer utspridd. De har oxå egna bekymmer och glädjeämnen som måste levas igenom. Men jag har uppriktigt sagt känt mig besviken på ganska många …och likt tilliten har väl det inte gått över än. Jag har känt mig besviken över det faktum att människor ”inte har tid” … när det egentligen handlar om att ta sig tid. Förväntningar gör dig besviken, men utan några som helst förväntningar är du inte mänsklig. Nu har jag slutat förvänta mig telefonsamtal av några stycken jag trodde var några som brydde sig om mig.
Det bryter bara ner mig annars. Men det är inte lätt att konstatera mitt i det svartaste. Då klarar du dig inte själv… inte helt själv.

Hur som helst, självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15-45 år. 70 % av alla självmord begås av män. Och när det presenteras så läggs det ofta på männens oförmåga att uttrycka sig, inte lika ofta på omgivningens förmåga att lyssna. Många som poängterar att det är viktigt att kunna prata om saker, är paradoxalt nog inte nödvändigtvis villiga att lyssna.

Feministiskt initiativ som påstår sig sträva efter jämställdhet mellan könen har visst utelämnat det faktum att det är kraftigt överrepresenterat med självmord bland män. Ist fokuserar de att kvinnor får mer mediciner utskrivna och är oftare sjukskrivna. inte ett ord om att män mycket oftare tar självmord. Det kanske inte stämmer med den blid av ojämställdheten som de vill måla upp ? vad vet jag ?

Länk: feministisktinitiativ.se/politik/halsa-och-sjukvard/psykisk-hals

En person i programmet sa att om inte han hade haft familj som stöttat honom och funnits, så hade han fortfarande gått omkring som en apatisk heroinmissbrukare, med en tom stirrande blick. Det är intressant… för ingen klarar av att överhuvudtaget leva helt ensam, och än mindre sådana svarta livsperioder.
Jag är, och har varit noga med att inte hota med självmord, själv lägga det ultimata ansvaret för mitt liv på nån annan, för jag inte vill att någon ska känna som jag gjorde som barn. Och för att jag vet att det stöter bort människor. Det stöter bort människor bara att man är förtvivlad vid tillfälle.

Men där menar jag att förtvivlan kan vara viktigt att få uttrycka någonstans, och bara tas emot av den som lyssnar. Och i det läget inte komma med råd, i det läget inte komma med ”positivt tänkande” Utan bara tillåta förtvivlan en stund… sen kan man ta en kaffe, sen kan man kanske ingjuta hopp, sen kan man kanske skratta… men tillåt förtvivlan att få komma ut, annars kan den kväva människor, leda dem in i mörkret, och i vissa fall… 30 fall i veckan leda till nåt än värre, där de aldrig mer hittar ut ur mörkret.

…

SVT PLAY

Se denna, det var bara 100 år sedan det var lika för oss.
Den kan ses i ett halvår från April 2017

…. så ordnar det sig igen, så som mot PSG.
*metafor för de filmande ”stjärnorna” Suarez och Neymar i Barca

Det här är
mitt liv,
Det här är min kropp.
Min kropp, mitt tempel, där de tidigt bröt sig in utan lov,
och vanhelgade mitt tempel.
Både den som byggde templet, och den som var på besök,
Alla objudna, för att de kunde.
Mitt tempel, där de krympte min själ,
tog ifrån mig min självrespekt.

I mitt tempel bor en liten skrämd, undernärd pojke,
Han bor där livet ut, och han är min vän, han är jag, jag är han.
Här bor också en våldtagen ung man,
Han bor där livet ut, och han är min vän, han är jag, jag är han.
Här bor en vis medelålders man,
Han bor där livet ut, och han är min vän, han är jag, jag är han.
Här bor en furiöst arg misshandlad pojke.
Han bor där livet ut, och han är min vän, han är jag, jag är han.
Här bor kanske en dansgud och humorist
Han bor där livet ut, och han är min vän, han är jag, jag är han.
Här bor en empatisk, kärleksfull man.

Det här är mitt tempel,
Där porten inte är låst,
Men där jag står på vakt, och skyddar
mina väggar, mitt tak, min källare,
och mig som bor där.
Endast de som visar vördnad,
och respekt släpps in i mitt liv.

Så småningom hoppas jag att en äldre harmonisk man,
som kan uppleva att få ta emot kärlek flyttar in,
och att jag är han, han är jag.
Och att han bor där livet ut.

…
Man får glädjas åt det lilla så ofta det går.
Jag älskar optimism och positivt tänkande,
så länge den inte kommer ovanifrån.
Dvs till människor i kris, från människor som för tillfället mår bra.
Och så länge det inte framställs som att man är ”duktig” och mer värd för att man är positivt tänkande. Så länge man inte förmanande säger åt folk att ”tänka positivt” som en universallösning på bekymmer.

Men ibland är det ändå bra när jag förmår sig glädjas åt det lilla.
Igår spelade jag boule bland trevliga människor, ja dvs de var trevliga innan jag vann mina matcher …

.. Nej då, skojar bara, de var trevliga hela tiden.
Det är oxå kull att vinna ibland, för alla som tävlar vill nog vinna lite grann.
Nytvättade kläder, litet klirr i kassan, nån hundring.
Nytvättat i gömslen i vrår. Men ännu O-diske …

…
Det har funnits stunder då jag känt mig så trasig,
att jag tvivlat på, om jag vet vad mänsklig kärlek är, hur det känns.
Och ibland har jag förväxlat kärlek, med självuppoffring.
Men jag vet, jag vet verkligen hur det känns,
och jag vet vad kärlek är.

Jag kanske bara av förklarliga skäl,
haft svårt att lita på att den även finns för mig.
Svårt att finna mig själv.
Jag har haft svårt att tro att jag har samma rättigheter,
som andra människor, haft svårt att tro att jag är värd något.
Men det är jag, jag är värd något,
och jag har rättigheter.

Så många gånger jag har varit uträknad av ringdomaren,
publiken har lämnat och lamporna slocknat,
och jag har kravlat mig upp på alla fyra,
utan att se, utan att höra, utan att känna,
tills plötsligt det gjort så ont inuti att jag har förstått,
varför människor inte orkar fortsätta leva.
Men jag har alltid fortsatt, även när hoppet varit ute,
och mörkret tagit mig, så har jag fortsatt.
Långt efter att ”publiken” lämnat, och ljuset släckts.

Jag är ingen firad hjälte, ingen stabil familjefar.
Jag är ingen förvärvsarbetare, eller dansgud.
Men jag har fler ärr inuti än Börje Salming och
ice-racingföraren Posa Serenius har på sina kroppar.
Men inga som syns. Jag är dock glad att jag är den jag är,
med alla osynliga ärr. Ibland har det gjort så ont,
att jag önskat jag vore nån annan.
Men jag är glad att jag inte växt upp med silversked.
Jag tänker nu att jag ska bli mer Tomas,
inte bli som någon annan.

Ikväll såg jag på Brittiska ”Akuten”,
vilket är mitt absoluta favoritprogram för närvarande.
Inte för spänningen, inte pga intresse för det helande
yrket eller nån slags action-nerv i mig.
Men för all kärlek som strålar mellan människor,
personal, familjemedlemmar.
Jag har aldrig upplevt sådan känsla av kärlek i kärleksfilmer,
kärlekskomedier, vilka ofta är fyllda med svek, otrohet,
Fotomodeller, orimliga förväntningar,
Amerikansk highscool-popularitet, eller the love of wealth.

På ”Akuten” såg jag ikväll sonens kärlek till sin alkoholiserade pappa,
när han kom in för blodförgiftning. Och hur barnbarnen till den alkoholiserade mannen fick veta att deras pappa måste ta hand om farfar nu, och den lilla pojken säger:
”Men du ska väl ta hand om oss oxå, osså ska vi ta hand om dig sen”.
Den lilla tjejen som hade fraktur i axeln, men var så otroligt modig, och hur hennes pappa … var så mycket pappa, att jag bara ville gråta tårar av guld.
Den gamla damen som hade frakturer i bägge handlederna, och när sjuksystern skulle ta av hennes ring innan händerna svullnar, så gjorde det så onty så hon skrek, ochsjuksystern sa ”sorry”

”It’s not your fault is it”

svarar hon då mitt i all smärta.

I saw love, Jag såg kärlek.
Och jag tankar mina sinnen.

Jag har nog några ronder kvar i mig ännu.