Kategori: de va då de

…
En piggelin kostade 50 öre, en liten gräddkola kostade 5 öre.
Det var sladd på telefonerna, och det gick inte att skicka meddelanden på dem. datorer var inte tillgängliga för gemene man, vi visste knappt att de fanns. Det fanns enkom två TV-kanaler i Sverige, då för 45 år sedan. De sista 1 och 2-öringarna fasades ut och blev värdelösa. Det var bättre förr !
Ja … nej, eller var det bättre förr ?

Ja givetvis fanns det saker som var bättre förr, rent allmänt, men mycket var oxå sämre förr. Det beror på vad man väljer att minnas, och hur man väljer att minnas det. Och det beror på hur mycket av eländet i världen som når fram till våra ögon och öron, i den lillas orten, i det lilla landet.

Jag är pojken som aldrig blev vuxen.
Jag är mannen som aldrig fick vara ett barn.
Ändå lever jag än, ändå bultar mitt hjärta,
ändå tänker jag, ändå andas jag…ännu.

Då, när man var liten, visste man inte av politik, och bekymrade sig inte över det.
Allt som betydde något var ens nära, och de var långt borta. Så det blev gården, det blev skogen och det blev miltals hemifrån. Det var ändå ingen som saknade en faktiskt. Det var faktiskt så då, för mig och många av oss förortsungar, i 70-talets ”fria uppfostran” vilket egentligen betydde: ”ingen uppfostran”. Så jag och mina kompisar var faktiskt rätt ”ouppfostrade” … om man ser det så.

Bensinen kostade 3,50 tror att jag minns, trots att jag naturligtvis aldrig tankade då.
Coola killen i klassen, Hasse, var lite av en översittare, vilket inte var konstigt om man fick träffa hans föräldrar. Vår skolfröken i 4-6an hade svaga nerver, och grät ofta i klassrummet inför oss barn. Mig tyckte hon inte om tror jag, hon skuldbelade mig ofta verbalt när jag blev frånvarande från skolan. Men hon visste ju inget om hur det var hemma hos mig.

så när man ser i backspegeln, kan saker o ting te sig mer okomplicerade förr, dels för att man var barn, och dels för att världen inte hade så bråttom då. Men det var inte bättre nödvändigtvis. Vi blev bara inte lika hårt matade med reklam och nyhets-elände då. Det förekom våld i samhället då oxå, även innan vi ökade invandringen till Sverige. Men det handlar som sagt om vad man väljer att minnas, och hur man väljer att minnas det.

…

– ”Här är jag!”

….ropade den lilla vattenkammade pojken
med ett förväntansfullt leende.
Men inget leende speglades åter till honom.

Hennes blick var mörk och förtvivlad,
så hon såg honom inte, inte alls.
I mörkret var hon fast, och hon såg ingenting,
ingenting alls. Den lilla pojken bönade och bad,
till himlen ovanför honom, men ingen tycktes höra honom.

Den lilla pojken, med guldbruna ögon,
höll tillbaka sina tårar, för att ge henne tröst,
för att hjälpa henne tillbaka till den här världen…..
Hon gick in i mörkret, och den lille pojken följde henne dit.
Han var utan lykta, och utan skor.
Han svalde sina hundratusen tårar i femtusen dagar,
för att världen som han kände den inte skulle gå under.
Vart än det fanns ljus gick han mot det,
som en nattfjäril om natten flyger mot ljuskällor.

Sedan brast dammen, muren föll.
Huden som skyddade det bräckliga hjärtat fanns ej längre där.
Nu gick han ensam. När han med sina pojkögon såg i spegeln,
stod där en man, och grät hejdlöst som en pojke.
Han sprang, kröp och grät sina hundratusen tårar,
i femtusen dagar, tills pojken hunnit ifatt mannen.

Den lille pojken som gick utan lykta in i mörkret,
fick bära även hennes bittra tårar.
Men när han hittade ut i ljuset igen,
var han fri, och ensam, bortglömd,
men ute ur mörkret.
Och inuti honom bultade en pojkes hjärta,
i en mans kropp, med ögon och hjärta,
för alla som lider i tysthet.

– ”Här är jag !”….

…ropade mannen, till friheten och ensamheten !

…
Sjön ligger helt stilla, som om den höll andan, och Storön avbildas på den vilande vattenytan. Storlommen som skrek innan regnet, har tystnat. Svalorna har slutat jaga insekter för kvällen. Min blick vilar mot den helande utsikten, som ger mig själaro.

Från öppenspisen sprakar det till och tystnar med en värmande glödbädd.
Ibland sitter jag och tittar in i elden som om den med sina dansande flammor, hypnotiserade dem som är dess åskådare. I skogsbrynet dansar älvor och skogsrån insvepta i transparent mantel och döljande kvällsdimma. Innan jag lägger mig till sängs, går jag ut ur stugan och tittar upp mot en ljusblå sommarnattshimmel, och andas in den friska svala luften. Myggorna missar sin chans till ett kvällsmål, när jag åter går in i stugan, och drar täcket upp till hakan.

I rummet bredvid ligger morfar på rygg med slutna ögon och inväntar tålmodigt sömnen, tills den behagar komma. Snart nog kommer dova snarkningar från hans lilla sovalkov. Själv ligger jag och tittar på träribborna till botten på våningssängens överslaf. Jag synar dess kvistar och ådringar och finner dem naturligt vackra.
Trots all ro och harmoni omkring mig, snurrar tankarna kring i mig som osaligt rastlösa knott. Och en aning av rädsla för det okända och den mystiska skogen utanför gör att jag ängsligt tittar ut genom fönstret ibland.

Istället för att räkna får, fantiserar jag om hur mycket fisk vi ska få imorgon när vi vittjar mjärdarna, och jag känner mig lycklig vid den tanken och fantasin.

Halvt i dvala, halvt vaken hör jag att en ny dag har påbörjats innan jag vaknade, när morfar tassar omkring i sina bruna morfarstofflor. Mellan varje morgonsyssla, så som morgontoalett, göra upp eld, kaffekokning, grötkokning och lite smått och gott, så höjer morfar radion en anings aning i syftet att få upp sjusovarna i stugan. För nu finns det gott om sysslor, en ny dag har grytt i Stordegersjön, och morfar ler stort och triumferande när volymen på radion nått sådana höjder att inte ens ungdomar klarar av att sova till den…och säger med en lurig blick i ögonen:

– Jasså är du vaken nu ???

…
Jag och min bror var inte lika som personer då, och nu är vi än mer olika. Men som små, var vi ju faktiskt bröder, och bodde under samma tak i 6 år, i en betongförort utanför Stockholm.

På julloven, och sommarloven blev vi ivägskickade till Ångermanland, till mormor och morfar. Mormor kunde vara väldigt svartvit och dömande många gånger. Men det var en någorlunda trygg tillvaro, och uppfostrande och framför allt lärorik. Hemma i förorten lärde jag mig om ensamhet, väntan och förtvivlan. I Kramfors och Stordegersjön lärde jag mig om naturen, fiske, snickeri, trädgårdsarbete, hjälpa till, och något så exotiskt för mig och min bror som gemensamma, näringsriktiga, goda måltider.

Mormor var en hälsofantast, läste och lärde sig allt om näringsriktighet i kombination med smak. Och morfar en konstnärlig praktiker, som kunde göra vad som helst med materialet trä. Och så ofta det var möjligt åkte vi till sommarstugan i Stordegersjön. Och varje gång var vi i extas över detta min bror och jag. Vi kände till varenda hus och kyrka efter vägen, hur vägens skick var på varje vägsträcka, ju längre ut i skogen vi kom, på väg till stugan. Den stuga som Morfar byggde, med hantlangning av vår far vintern 1969.

Resan till stugan

Vi åkte från Gumåsvägen 67 i Kramfors, mitt emot gamla Skarpåkersskolan tidigt på morgonen. Lukten av Veja Sulfitfabrik genomborrade våra näsor, men det var bara ett positivt kännetecken. Stannade ibland och tankade på GULF tror jag det var, i Bollsta Bruk. Förbi Ytterlännäs Nya och gamla kyrka. I Nyland köptes den sista provianten utöver det mormor redan packat ner i kylväska och röd matkorg. Mattfabriken i Nyland, den smala, smala Hammarsbron, efter Ångermanälven till Lo, vidare mot Styrnäs vackert belägna kyrka. Till höger efter butiken i Undrom, mot Offer, och Gålsjö Bruk där en kyrka en gång brunnit.

Men efter det var det bara skog och enstaka stugor kvar, innan vi lämnade asfalterad väg och tog av vid en gulröd skylt som det stod Bjällsta på. Vi tog sedan av på ytterligare en mindre grusväg, eljest hade vi fortsatt till Sidensjö, på den större grusvägen. Denna den mindre grusvägen, var egentligen till för timmerbilar. Det var inget egentligt sommarstugeområde vi var på väg till, utan en egen timrad skogsstuga, mitt ibland skogsägare och avverkningsområden. Det var närmare en fjällsjö i klimat och natur, än ett område nära kusten som man skulle kunnat tro.
Denna grusväg fick man ta det varligt på, annars kunde en stor sten riva upp underredet på morfars gamla ljusblå Volvo PV, eller punktera dess däck. Nu visade ju morfar oss iofs hur man gjorde om man hade punktering, och var utan domkraft i bilen. Tog med sig yxan (som han alltid hade med sig) högg några slanor av björk, och använde som hävkraft för att lyfta ena hörnet av bilen.

Färden över sjön

Väl framme vid Sjön, väntade en kortare färd med roddbåt, över till stugan. Jag och bror ivriga att bära och hjälpa till. Oftast fick bror äran att ro, eftersom han var större än jag. Åtminstone tills jag blev 7 år eller nåt. Stoltheten den gången jag först rodde över oss alla till stugan var sprickfärdig. Däremot fick jag tidigt vara hopp-i-land-kalle, och förtöja morfars hemsnickrade eka, vid en speciell sten vid bryggan, som även den Morfar gjort.

Lärorikt nöje

Vi fick lära oss hur man gjorde upp eld i vedspisen och öppenspisen. Öppna spjället och få till ett drag som gjorde att elden fick syre. Vi hade bark, och tidningspapper till vår hjälp. Det fanns alltid något att göra vid stugan, och det kändes aldrig som arbete när vi hjälpte till, bara nöje och lärdom. All nytta blev som en nyttig lek. Vi hämtade vatten i brunn, vi hämtade, sågade, klöv, staplade och bar in ved. Vi gjorde utbyggnader till stugan, vi anordnade manuell vattenpump till ett badkar, för vattning av trädgårdsland, vi plockade blåbär, hallon, lingon och hjortron. vi lade nät för fisk, vi fiskade gädda med drag och utombordare, vi metade abborre. Vi eldade ris medan det regnade, klädd i riktiga regnjackor och sydväst. Vi bröt tjärstubbar, vi tjärade ekor, vi rensade fisk, och vittjade mjärdar, vi lade ut sorkfällor, stekte kolbullar… … och vi badade sena sommarkvällar vid bryggan trots gyttjig botten.

Men favoritsysselsättningen på jorden var:


Men några av de mest magiska stunderna vid stugan, var att fiska med Morfarn. Ture Hansson. När morfarn satt vid rodret på utombordaren på väg till något bra fiskeställe i skymningen, och man kröp ihop i fören iklädd varm grön anorak, och hörde vågorna slå mot fören i otakt. Det fanns inget bättre på denna jord. Utom då möjligen Mormors Sluring, eller hennes nybakta grahamsskorpor med smör och ost på till en kopp varm choklad, framför öppenspisen sprakande och gnistrande, efter utförd fisketur.

…..
Uppspärrade ögon..
Gröna tapeter…..Heltäckningsmatta, rislampa.
Ensamhet….
Röd ihoplimmad bordslampa….Djungelboken, Blå bokhylla…
Skuld, tårar….. sorg, vrede…..
Vinter, meterdjup snö….. ensam, väntan…

Höga hus, smutsiga fasader….
Fullgubbar, Nyponrosor……mat hos farmor, sprit.
Löften brutna….. osynlig…..
Feber, yrar….. köpt kärlek, längtan till jul….
Hot, självmord…… övergivenhet …..
Blå gabardinbyxor rosa strumpor, sandaler, sidbena.

ABBA, Boppers…. Klassfest, springer, rymmer, slåss
Tystnad, fantasier…..död, rädsla….
Lek vid järnväg, lek på is, gårdskrig…..
Ångest på övervåning, mörker…..
Pannkakor, jordnötsgryta, stekt limpa med ägg….

Bråk, hot, tystnad…..
Bad, skog, flykt, kojor….
Hot, överge, skuld….
Sökande….. längtan

…..
Ett svagt ljus från lampan på väggen, är det enda som lyser upp lägenheten.
Tvätten hänger lite här och var, har precis torkat färdigt…..
Och i soffan ligger en hög med rena, men ostrukna kläder.

Här är bara jag…..

För ett ögonblick, som från ingenstans dök en minnesbild upp i mitt inre.
Och jag förflyttas tillbaka.
En bild, och den känsla den bilden förde med sig. De hör ihop. Bilden utan känslan, är ingen bild, och känslan utan bild är inte den känslan.

Platsen är Kramfors….. vägen jag gick på är Bergomsvägen, alldeles i backen där Åsa Åsanders bageri låg… ett hembageri, med mycket sött och gott för ett barn…
För jag var barn vid denna bild…..
Sockerbullar kallade vi dem… med sliskigt söt vaniljkräm inuti….

Men nu i denna bild är det vinter, och mörkret ligger tungt över staden. Vägarna är vita, och det är sparkföre mitt inne i staden…..
Jag går ensam ner för Bergomsvägen, mot Ådalshallen. Där badvakterna Marco och Thomas jobbar.

Det finns ingen känsla i form av glädje, sorg eller ilska….
Det fanns sällan det hos mig när jag växte upp….
Mera en slags ödesmättad, melankolisk tomhet, fast jag levde i fantasin.
Den var min bubbla, min trygghet…. som många barn liksom jag haft.

Vandrar hem till mormor och morfar igen. Där vi fick mat, och fika på regelbundna tider…. något som inte var alltför vanligt hemma i Stockholm.
Detta var en trygghet, en viloplats… trots många spöken som följde med på köpet.

Hembakt hälsobröd, med smör gjort på solrosolja. Och varm choklad.
Vid köksbordet i köket på Gumåsvägen 67, i huset som morfar byggt själv.
Ett gult trähus, med stort trädgårdsland, som jag och bror fick hjälpa till med på somrarna….
Men nu låg där snö, , nära på en meter djup. Och jag hade gjort ett spår runtom tomten, ett skidspår, där jag åkte med mina Miniskidor, och jag var Thomas Wassberg, och Thomas Magnusson om vart annat,… varv efter varv, i vintermörkret.

Jag ligger på övervåningen med min bror, och vi har som vanligt hamnat i bråk angående nåt…..
Men till slut somnar bror…. men inte jag. Jag ligger vaken länge och är mörkrädd.
Rädd för spöken, för mördare och allt möjligt, och omöjligt som kan tänkas dyka upp i mörkret.

Den som kliver upp först sav oss brukade få beröm, och jämföras med den andre, som då inte var lika duktig. Det var inte ovanligt att vi spelades ut mot varann på detta sätt av Mormor. Och ofta blev det upphov till osämja oss emellan.

Ända tills en dag då vi blivit något äldre barn, då vi gick emot henne, lurade henne att tro att min bror slog mig, och hon kom springandes, beredd att ge min bror skulden, bara för att se att han slog handen i golvet och jag låg bredvid och skrek.
Sen den dagen blev det mindre av att spela ut mig och min bror mot varandra.

Jag klev jallafall upp först den morgonen, och fick mig en skopa beröm, som jag sög åt mig av, svulten på den varan hemifrån som jag var.
Där fanns Müsli, med vetekli och Tätmjölk och nybakt hälsobröd.

Sen satte jag mig vid TV.n på morgonen och tittade på klockan i tv:n som var nedräkning till Jullovsmorgon

Nu måste jag återvända hem igen till Sollefteå, och 2010,. mina ögon håller på att gå i kors