Kategori: Roliga funderingar

…
Jag började min kleptoman-brottskarriär på ett tidigt stadium. Redan vid 5 års ålder började jag hamna i fel gäng.

Jag blev medlurad att snatta godis på Konsum i Flemingsberg. Mina två ”kompisar” smet iväg med nåt godis lite kvickt och obemärkt. Och kvar stod jag en närsynt osäker 5-åring, med ett ansikte vars alla typer av känsloyttringar gick att läsa som en öppen bok. Och trots att jag var helt utan erfarenhet inom branschen, tyckte jag att det var en bra idé att grabba en 100-grams chokladkaka, som förmodligen var lika bred som mina taniga lår, och liksom pressa den mot det beniga låret i en lätt haltande stil förbi kassörskan. Givetvis blev 5-åringen haffad och berövad på sitt stöldgods. Men straffskalan för en tanig 5-åring ser annorlunda ut än i stora världen, utanför Flemingsberg. Så straffet bestod i skammen jag kände.

Det dröjde 10 år innan kleptomanen i mig skulle väckas till liv igen. Det skulle den inte gjort. Brottsplatsen denna gång var OBS i Fittja. Där fick jag den mindre lyckade idén att återuppta min dittills fullständigt misslyckade snatterikarriär. Två stycken kassettband… ni ungdomar slå på Google och Wiki, så ni förstår vad de användes till.

Nu var jag ju som sagt ingen naturbegåvning på detta området. Och dessutom hade jag inte hållit mig uppdaterad, med hur snatteribekämpningen utvecklats. Vakter tex fanns ju inte ens på Konsum i Flemingsberg. Och än mindre kunde jag föreställa mig att de skulle ha kameror till sin hjälp. Jag kände mig nog rätt trygg med att jag hade kommit undan, när ingen sett mig stoppa ner kassettbanden inne på butiken. Men förmodligen, utöver att de sett mig på kamera, så såg jag troligtvis lika skyldig ut i trynet som jag gjorde 10 år tidigare.

Med alla dessa faktorer emot mig, stod givetvis en vakt alldeles utanför kassan, tog mig rutinmässigt i armen, samtidigt som han pratade i telefon och sade:

– ”Jag det är inte en lugn stund, vi tar dom på löpande band”

Även om det var oerhört nesligt att återigen misslyckats, så log jag lite inombords för att jag inte var den enda omoraliska klantskallen, utan att många fler åkt fast. Nu var det en klen tröst eftersom jag blev tvungen att följa med morsan till Polisen dagen efter och hålla ett trovärdigt ånger-tal. Men nu var det väl ändå slut på snatteriet och tjuveriet skulle väl ni kära läsare tänka och tro ????

Nja … men det skulle dröja en förfärlig massa år tills nästa incident. Ja faktiskt ändå tills bara för någon vecka sedan. Jag var nämligen och handlade med 83-årig Moster. Jag har under en längre tid varit chaufför åt henne, tillika matkassebärare. Det innebär att när hon ställer sig i matkön går jag och börjar packa varor.
Jag packade varorna i vanlig ordning, gick och hämtade bilen och körde fram åt moster medan hon gick till nikotin-maskinen och plockade ut 2 pkt cigaretter.

När vi kommer hem till moster plockar jag upp varorna på diskbänken under mosters överinseende. Då hon förvånat utbrister:

– En Gurka ???? Jag har inte köpt nån gurka. Var kommer den ifrån ?

Det visade sig att jag i god tro plockat ned i kassen det som låg på rullbandet. Och där låg en gurka bland de andra varorna, som någon disträ kund glömt där. Så vi åt stöldgods i några dagar, min moster och jag. Och nej, jag tyckte inte att det var nån mening att gå tillbaks med den, då jag inte ens visste vem som glömt den.

Bara några dagar senare var det dags igen. Handlade av kassörska, tre artiklar, lade upp dem på rullbandet. Men frågade henne ang en av de tre artiklarna, nämligen en grön postpåse, om måtten på den. Om den skulle räcka till det tänkta innehållet. Hon tog påsen, läste och vänder på postpåsen många gånger, tills hon läste högt måtten för mig.

Sedan när jag kom hem, och funderade över slutsumman över det jag handlat, som kändes för liten. Då ser jag att hon inte slagit in postpåsen. Och eftersom jag nu sedan länge inte längre sysslar med tvuveri. Ja så när som på en gurka, utan min vetskap då… så gick jag tillbaka och betalade påsen några dagar efteråt, när jag träffade just den kassörskan igen

Undrar hur många som gör så ? … egentligen ?

..
Klok tant

Min moster är en klok gammal tant, för det mesta. Ja bortsett från att hon röker då möjligtvis. Men hon är en av de äldre människor jag känner till som ändå är relativt bra på att anpassa sig till reducerad kraft och energi, samt smidighet och balans.

Upprinnelsen till utfärdade förbud

En gång i tiden, för 5-7 år sedan, medan den urgamla damen ännu bodde i eget hus, med sin man, så fick maken till sin stora besvikelse ”tak-förbud” av sin hustru. Dvs han skulle inte med sin dåliga balans, försämrade reaktionsförmåga samt allmänt försämrade fysik, klättra upp på hustak för att skotta snö mm. Så jag fick telefonsamtal med förfrågan om denna syssla då, och accepterade villigt. Maken muttrade besviket några dagar över de inhemska restriktionerna, men var nog i slutändan glad när det blev gjort.

Vid ett annat tillfälle ”bråkade” moster med lika gammal väninna om att få ta disken efter inmundigad måltid. När den till fysiken, och rygghälsan, något sämre väninnan utan mosters tillåtelse ställde sig vid diskbaljan och började diska. Då gick moster resolut dit och drog ur diskproppen, framför ögonen på en mycket förvånad diskerska.

– Vet ni vad hon gjooorde ?… hon drog ur proppen !!

..sade väninnan med en högst förvånad och lätt förnärmad röst.

Det är lite utifrån denna hemfridens despotiska förbudskultur, jag hämtat min inspiration till att i all välmening, tillika med hennes tillåtelse och medhåll, själv börjat utfärda olika förbud och ”frihetsberövningar”. Nu när tanten själv är relativt långsam, vinglig, och klen i fysiken.

Steglöst

Det började lite oskyldigt med att jag gav kära tant ett ”klättra-på-stege-och-pall-förbud”. Eftersom hon tom och med vinglar lätt ibland på plan markyta, i spiknyktert tillstånd. Om man utfärdar sådana förbud, är det brukligt och nödvändigt att erbjuda ”stegklättrings-jour” när den som erhållit restriktionerna finner det nödvändigt. Och det blev den som utförde förbudet som ställer upp på det.

Utegångsförbud för tanten

Under sommarens långvariga värmebölja, fick ärade tant, trots duktigt intagande av vätskeersättning, en gång hämtas på stan med bil av undertecknad chaufför. Och en annan gång medan jag gick med henne höll hon inte på att ta sig hem i upprätt hållning. Så under resten av den värmeböljan fick hon utegångsförbud av mig, på dagtid. Skulle hon ha nåt handlat, fick ringa hon sin privatchaufför Kai Tomas, eller promenera iväg på kvällskvisten. Detta var ju givetvis inget permanent utegångsförbud, utan ett väderberoende temporärt sådant.

Husarrest för tanten och stöld av hennes matvaror

Jo och så låser jag kontinuerligt in tanten oxå. Man funderar ju vad grannarna i trappen tänker, när jag högt och ljudligt säger:

– Jag låser in dig nu Maggan !

– Ja tack, det blir bra det !

…svarar moster då 🙂

Men ni måste ju förstå att jag är rädd att annars kan det komma elaka människor och råna tant. Det är inte för mig ett acceptabelt scenario. Vidare så händer det relativt ofta att jag skjutsar tant vart än hon har ärenden. Bland annat Konsum. Och när det inhandlas extra tunga matvaror, ställer jag mig och packar varorna, medan hon betalar, och säger högt och ljudligt:

– Ja men då stjäl jag dina matvaror då !

så att kassörskan/kassören hör. De flesta vet hur det ligger till. Men vid nåt enstaka tillfälle har det hänt att den i kassan tittat oroligt upp, beredd att sätta efter mig i fullt språng, eller ringa polisen… kan jag tänka:)

Ost-krokig tant – Ge och ta

Nu är det ju så, att utöver ynnesten att få hjälpa en så varmhjärtad människa på ålderns höst, så är det oxå så att även jag åtnjuter vissa servicerelaterade glädjeämnen från gammal tant. Tex stickar hon ju tröjor åt mig, men framförallt fyller min mage med mat och kakor med jämna mellanrum. Och Ja, jag är vuxen, och KAN laga mat själv. Men varför sitta och äta själv på varsitt håll, få i sig sämre mat och mer oregelbundet, när båda två vinner näringsmässigt på det. Och så länge tanten orkar och vill, så tar jag tacksamt emot, plus att kära moster har något att planera upp tillvaron kring.

Men att hon en gång drog ur diskproppen för sin väninna, har hon nu fått igen av samma mynt. För de gånger hon överansträngt sin rygg, så ser mitt vana öga detta med en gång, eftersom hon ser ut som en ostkrok i ryggen, och ett russin (av smärtan) i ansiktet. Då får hon helt sonika diskningsförbud. Och accepterar hon inte det… ja då drar jag ur proppen 🙂

och vad gäller rökandet som jag i början sa var en av de saker som inte var så klokt, så har jag förbjudit henne att sluta, för att sluta vid 82 års ålder, klarar nog inte kroppen av gissar jag.

Min mage tackar henne, och hennes rygg tackar mig

..
Moster släpar ut MIG

Normalt sett är det jag som får släpa ut min charmanta 82-åriga moster, som jag skämtsamt och MYCKET kärleksfullt ibland kallar för ”rundnings-konan”, med anledning av hennes rörelsehastighet i köksområdet. Ty allt som oftast är hon lite för bekväm för att ta sig ut bland folk. Men se denna afton var det tvärtom.

Jag är ju jourhavande frivillig privatchaufför åt tanten, och nekar henne näst intill aldrig önskade resmål. Min klarsynta, kloka, hjärtliga samt antika moster hade någon dag tidigare läst annons om föredrag på sockenstugan vid Boteå Kyrka. En kyrka som är byggd 1662. Föredraget – fick jag lära när vi kom fram – handlade om Maria (Hildas trädgård) Norgrens resa till Israel och Palestina.

Mer om själva föredraget som var mycket intressant, och om situationen för Palestinier där nere återkommer jag med i nytt blogginlägg senare.

25 själar

I runda tal 25 stycken själar hade på olika vis lockats till att närvara. Större delen äldre människor med lokal anknytning. De enda som var under 60, var privatchauffören (dvs jag själv), en Präst och en prästpraktikant. Praktikanten, som efter föredraget och fikat skulle avsluta kvällen med andakt, var riktigt trevlig och hade verkligen ”the-kristet-utseende” tom glasögonbågarna skvallrade om hans tro.

Han som sa det han va det

Jag hade tagit med mig en liten manick att spela in ljud på, för att vid senare tillfälle själv kunna lyssna på det hon berättade, och på så sätt lära något utöver det mitt magra närminne registrerar. Lite orolig var jag för att någon eller några i åhörarskaran skulle tappa tålamodet och börja småprata mitt under föredraget, eller ännu värre, få ett hostanfall, som störde inspelningen till den grad att man inte skulle höra vad Maria pratade om.

Och mina farhågor slog ju givetvis in….

Men det var bara det att det inte alls var någon av de respektabla pensionärerna som lät och förstörde inspelningen med hostanfall. Det var pinsamt nog, en privatchaufför åt en tant, som började hosta o leva om. Dessutom lyckades jag ju missa att trycka på rätt knapp vid nåt tillfälle…. ”klommer” som vi säg e hänne.

Föredraget om Palestina, och sidodiskussioner kring fikabordet

Maria som höll föredraget, berättade passionerat och informativt om sina upplevelser i Jerusalem, och Betlehem, Palestina och Israel. Och tiden till fika hade kommit samtidigt som frågor fick ställas om resan. Det serverades smörgåsar och kaffe, och en liten köpekaka med chokladbitar i. Diskussionerna kring fikabordet om föredragsämnet, blev efter några debattriktningsändringar till debatt om Banker och Public service TV med präst och prästpraktikant, där jag bland annat argumenterade för vikten av att bibehålla public service TV ur en informativ demokrati och inlärningssynpunkt, samt att inte ALL TV ska handla om billiga matlagningsprogram, desperata hemmafruar, och verklighetsfrånvarande hollywoodfruar.

Andakt, kollekt och lotterier

Och ett andaktsmöte på sockenstugan i en liten Ångermanländsk by, är inte fulländat utan ett lotteri och en kort andakt. Det kan vara gott med andakt för en ”syndare” som jag, som dessutom har ”Du skall alltid tvivla” som första budord, i min egen 11 budordstavla. Dessutom såg moster till att jag klarade mig undan ytterligare skam och späkelse för att inte kunnat lägga nåt i kollekten, genom att lägga en Selma lagerlöv i kollekten. (glömde min plånka i bilen, då jag får ont i asch… e förlåt gumpen, av att sitta på den medan jag kör)

Ja hon köpte till och med fyra lotter, och gav mig två min moster. Jag brukar ändå inte vinna nånting så det spelar väl ingen roll. Iofs kan det bero till stor del på att jag nästan aldrig köper lotter men….

– ”NUMMER 11 !!!!

Ropade kvinnan som arbetade ideellt på sockenstugan, och sedermera skulle ta hand om disken efter oss. Jag satt just och lyssnade på en dam i 70-årsåldern som var från Hufvudstaden precis som jag, så hon fick ropa flera gånger (jag vinner ju aldrig nånting ändå) Men tittade ner till slut och där stod det 11 på lotten. Väl framme vid lotteribordet döär man fick välja pris, fick jag syn på denna:

Vilket gjorde att jag inte ens tittade på övrigt på prisbordet
Nu kommer ju ändå vinsten hamna hemma hos min moster i morgon som ni kanske förstår. En grönsakskorg från Hildas trädgård, skänkt av föreläsaren Maria Norgren, bördig i Örnsköldsvik.

Pissigt val av psalm

Prästpraktikanten gav oss guds ord lagom till kvällningen, läste ur bibeln för gudstrogna och tvivlare, och även en psalm på kvällskvisten. När min moster var ung för några sekel sedan, så ingick det i skolundervisningen att lära sig psalmer, samt rabbla svenska städer och floder i ramsor. Med den följden att moster kan en hel del sådant…Också ! Min kära kloka moster har alltid haft lätt klaustrofobi, och när hon satt på den nedre
toaletten, i sitt forna hem i Boteå, som var som ca 2 kvadratmeter, sjöng hon högt och ljudligt
texten från psalmen ”här en källa rinner” medan hon gjorde det som ibland kallas för ”nr 1” vid toalettbesök.

Och det var nu precis denna psalm som praktikanten ber oss att slå upp i psalmboken och sjunga. Jag ser på mosters ansiktsuttryck att hon får anstränga sig till det yttersta för att inte brista ut i fnitteranfall… eller var det för att inte göra det hon brukade göra till den sångtexten ? .. jag är inte säker. Men hon sjunger i alla fall inte med i en text hon kan utantill.

Gamlingarnas ”slutord”

Sedan är det slut på kvällens begivenheter och en äldre kvinna som arbetade ideellt kom med tom serveringsvagn för att duka av. Då undrade en äldre herre med käpp om det var på denna hon skulle åka hem.

– ”Ja vill du åke tå mä”? flinade hon

Väl på trappen ute sa gubben med käppen:

– Ja nu är det bara att borsta tanden och knoppa. Och nu sover vi gott när vi fått guds ord, och en kaffetår.

…
Jag kallar det ”Hotell Milton” efter den yngste av min kusin Carolas 5 barn, Milton 4 år. Men egentligen är det bara ett vanligt radhus i Stockholms förort, med en materiell hög standard, och ett hus full med liv, kärlek och generositet.

Sorgen efter Min farbror Kjell var på ett värdigt sätt närvarande i Kusin Carolas hem, utan att för den skull ta över. Det fanns gott om plats för kärlek och skratt, trots det tragiska. Och en stor del kan tillskrivas barnens inverkan på ett hem.
När man möts av fem barn med stora leenden, och artigt sätt, varav av den minste Milton 4 år, med stora smilgropar och busiga ögon vid min ankomst säger:

– Tom vill du se mitt jum ? (Kom vill du se mitt rum ?)

….så är det lätt att inse, att sorgen får vänta en stund, åtminstone tills begravningsceremonin i kyrkan. Milton charmar alla nyanlända släktingar. Från norr kom jag och en Kusin med sin familj, dagen före. Ytterligare en kusin, Jenny kom på besök för torsdagskvällen, då hon var upptagen med vänner under helgen. Vi pratade och log, skämtade om Norrland och Stockholms skillnader. Och kvällen led mot sitt slut. Åtminstone för minstingen Milton 4 år. Mamma Carola sa att det var läggdags för honom.

Då går Milton upp två trappsteg först och vänder sig om och sticker fram huvudet med smilgroparna och busleendet, och säger, trots att vi är 12-13tycken där:

– Ja gonatt då Tomas ! …och försvinner upp på sitt ”jum”

Och så var min lycka gjord för ett halvår framöver. Jag blev utvald 🙂

I Miltons värld, var väl jag en som kom och hälsade på lite hastigt och åkte hem till sitt sedan. För morgonen därpå hann jag upp bland de första av gästerna och familjemedlemmarna. Satt i soffan och väntade på att bli uppassad av den 5-stjärniga värdinnan Carola, med en kopp chai-The, då 4-årige Milton tassar ner för trapporna från hans ”jum”, och får syn på mig och utbrister förvånat men glatt:

– ”E du tval än ?” (Är du kvar än?)

Så var det dags för sorg och farväl

På fredagen väntar begravningen. Några är uppstressade över det kommande, bla Carola själv, vilket är naturligt. Jag och övriga Norrlänningar var först på plats, och jag var vägvisare till Huddinge kyrka, jag som bott i dessa trakter som barn och ung. Ljud till spelade musikstycken skulle testas. Under följande timme kom släkten, en efter en. Även vänner till Farbror Kjell, som ville visa sin respekt. Jag hälsade på, och pratade med de flesta, kramade om när det kändes rätt, vilket var oftast.

Prästen var en ung kvinna. Hennes tal, utifrån intervjuer var jättefint och empatiskt.
En psalm 256 ”Var inte rädd” gick rakt in i hjärtat på mig.

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,

ett namn som skyddar dig nu när du går.

Din ensamhet har stränder in mot ljuset.

Var inte rädd, i sanden finns det spår.

Han älskar dig, han väntar dig i kväll,

en kväll när du förstår hans hemlöshet

och hur han längtar efter dina steg.

Från evighet har han stämt möte här.

Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn.

Du ser den inte nu, men färdas dit.

En dag skall du bekänna högt hans namn,

hans kärleks frid som ingenting begär.

Du är på väg. En dag blir natten vit.

En dag och stjärnor växer ur hans famn.

Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn.

Du ser den inte nu, men färdas dit.

Kjell var stor fan av Jerry Williams. Och följaktligen spelades ”Did I tell you” på kyrkorgel. Och jag hörde orden inom mig: ”Did I tell you that I love you ?, did I tell you that I need you so” och det kändes så rätt under omständigheterna. Modos och Hammarbys IFs flaggor låg på kistan, Kjelles lag i Hockey och fotboll.
När det var dags för ett sista farväl, gick alla fram, en och en till kistan, och lade blommor och tog farväl på sitt vis. Kjells fru/änka i förtvivlan och sorg, och barnen, släkten och vännerna. Barnen var med, vilket jag tyckte om, så de inte är främmande för sorg och död. Lille Milton hade säkert tusen frågor, och de flesta värker väl fram långt efter begravningen. Men nu, något kort i rocken, halvt om halvt kastade han upp sin ros, på sin morfars kista, så de andra höll på att falla ned. Men jag stod så till att jag kunde fånga dem. Emelie, barnbarn till Kjell sjöng imponerande vackert i kyrkan, och felfritt.

Sedan på träffen efter kyrkceremonin, hemma hos anhöriga, inträffar det märkliga och paradoxala, att det blandas sorg, med kärlek, kram och skratt. Min erfarenhet är att det ofta är så. Människor utspridda över vårt långa land, som har en historia, och släktkärlek, återses nu. När det aldrig tycks finnas tid över i vardagen.
Vi stoppar alla i oss smörgåstårta, korv och kaffe, och socialiserar med släktingar vi nästan aldrig ser. Foton på Farbror Kjell och flaggorna står i vardagsrummet hemma hos kusin Carola, där släkten träffas för några timmar, många kramas och tröstar.
Själv känner jag för visso sorg, om än inte i de proportioner de närmaste gör, men framförallt saknad av dig Farbror Kjell. Jag lade handen på kistan i kyrkan det sista jag gjorde, och sade”Hejdå Kjell” !

Tvära kast

På lördagen hade jag bestämt träff med faster Karin o ingift farbror Birger och samt deras dotter, kusin Sara på stan. Jag tar tunnelbanan från Fruängen, efter att köpt färska aprikoser på torghandeln där, intill Zinkensdamm. Hittar omgående adressen där de övernattar i sin tillfälliga vistelse i Stockholm. Men i Stockholm är det inte bara att kliva in i portuppgångar hur som helst, det krävs portkod. Vilket jag inte hade fått än. Och ingen svarade i telefon. Så där stod jag i 30 minuter, alldeles utanför utan att kunna ta mig in. 🙂

Nu är det på detta viset, att jag i mitt stilla sinne tänkt mig kravlös samvaro med dem, möjligtvis över nån kopp kaffe. Och inget annat var bestämt. Men det dröjde bara 10 minuter innan faster och Kusin Saras shoppingnerv tog skruv, när de hittade en skoaffär på Hornsgatan.

Det provades gröna, svarta, röda, beiga, oranga, med foder, utan foder, stövlar som de redan hade, men som ändå måste provas. Det provades igen, och igen och igen. Birger och jag väntade tålmodigt, log att svarade artigt på smakrådsfrågor från damerna. Svaren brydde sig ju givetvis inte damerna om, men vi visade intresse, vilket jag lärt mig är huvudsaken för shoppande kvinnor.

I 45-50 minuter höll de på. När det plötsligt kom in två kvinnor i 25-årsålern, skulle jag tippa. Den ena vackrare än den andra. Mycket välsvarvade ben, och ställde sig mitt framför mig med extremt vackra ben, och till och med fötter, i nylonstrumpor. Om och om igen kom de tillbaks mitt framför mig där jag helt oskyldigt satt och väntade på att shoppingplågan skulle ta slut. Så nu vaknade jag ju till ur min dvala, och fick visuell poserande som jag aldrig någonsin skulle fått i Sollefteå. De var fullt medvetna om att de fick blickar på sig, och tog stolthet i detta.

DÅ… mina kära vänner, DÅ av någon outgrundlig anledning, blev både faster och kusin klara med sitt provande, och sin shopping, som en blixt från klar himmel, och jag slets motvilligt från modeshowen jag blivit exponerad för…

Timing ? Murphys lag ?

Faster bjöd sedermera på fiskgryta på café Mariahissen, i strålande höstsol, samt tjeckiskt öl. en vacker stadspromenad på det, utefter Mariaberget. Och allt var förlåtet.

På kvällen senare, blev jag och näst yngste sonen till Carola kvar hemma, när det var fotbollsmatch för äldsten Max. Melvin som tidigare kläckt ur sig en underbar kommentar. Carola dyrkar ju Zlatan, och jag tycker han har en del sköna grejer för sig oxå. Men inte Melvin, han tyckte Zlatan var dålig, med eftertryck. Och när jag frågade om vem som var hans idol, svarade han att han inte hade nån.

– Men är inte jag din idol då Melvin ?

– Nä du tillhör en av mina halvidoler !!

svarade han utan att blinka

Jag påpekade för min faster och kusin att det var så fint hemma hos Carola, och att det är så fina barn osv osv, det nästan såg ut att vara helt felfritt och perfekt.
Men, reflekterade jag…. även dom med fem underbara barn i fint radhusområde i Stockholm, har ju säkert problem ibland….

…men finns det kärlek så ryms problemen !

…
Det är skördetider för bär och frukt.
Och jag och min moster skördar gärna frukt. Plockar, rensar syltar, saftar, fryser in.

Idag kläckte jag ur mig en kommentar om positivt leverne, mitt under rensandet, som uppenbarligen roade min 82-åriga moster:

– Det här är livet, att rensa lingon och lyssna på finsk melodiradio!!!

Men visst är det lite så ? 😉

– ”Å Kâr va ja gnöt !
Sprile vâ tårna, så stromphäla sprack”

….
En så’n här regnig dag som gått i renoveringens tecken, helt uppåt väggarna i Hammar/Nyland, funderar man helt osökt på vad Lennart gö’ ?
Under ett antal renoveringstillfällen som hjälpande hand åt en ko som ”är klok och förståndig … trots att hon är en ko”,(Min vän ’Mamma Mu’) så har jag letat olika förevändningar för att få åka på Ehrssons färghandel i Nyland. Jag har slösat med spacklet, lämnat små snuttar framme, så de ska torka och bli obrukbara, lämnat färgpenslar framme, begärt ett antal onödiga verktyg, för den hjälp jag tillhandahåller för att motivera besök hos mellersta Norrlands mest gemytliga färghandel.

Att kliva in i den lilla färgbutiken, som även tillhandahåller parfymer, och har gamla kameror som utställningsobjekt, är som att kliva tillbaka i tiden, på den tid då handlarna hade tid för sina kunder, och man inte kände hur handlar’n slet tag i ens plånbok så fort man kom innanför dörren. Som från nått skrymsle i butiken som även fungerar som parets bostad, kliver Lennart som egentlig uppnått pensionsålder fram, och sätter sig ledigt på butiksdisken, och flinar opp ett mysgubbeleende av det forna slaget, och undrar vad för ärende man kan ha hos honom. Små härliga ordvitsar duggar tätt mellan den smidiga försäljningen… och man känner sig nästan som man varit o hälsat på Mormor och morfar och fått saft och kakor.

Själva renoveringen då…. jo den lullar på i trivsam fart, ibland med väl tilltagna fikaraster. Men nu sitter tapeterna uppe, mönstertapeter i ett krokigt hus, och ändå ser det rakt ut. Känns som ett gediget arbete av alla inblandade. Fönster blev putsade så att man numera kan se hästar springa i hagen utanför fönstret. Och åt andra hållet vetter Ångermanälven i sin fulla prakt.

Att sedan hos Moster få ärtsoppa, med senap, och Leksandsknäckemacka med ost på. Kaffe, rabarberpaj och grädde till efterrätt, och att på det få Zzzzzova några minuter till VM-matchen mellan Belgien och Algeriet får lov att klassificeras som en god dag på det hela taget.
Vi säger alla gonatt till Lennart och hans hustru BNV…..och hoppas på att behovet för inköp uppstår snart igen … nå’n liten pensel bara kanske, eller Lacknafta… är alltid bra att ha.

…

Efterlängtad kramförfrågan på glaskrossarkväll.

Lyckan kommer och lyckan går… säger de…. ibland besöker den en flitigt. Och ibland får man efterlysa den med missing people. Bara en sån sak som vädret, som de flesta svenskar i nuläget hunnit börja gnälla på: ”för varmt, för kall, för blött, för blåsigt”…. fast jag tycker det har varit underbart väder, lite sol, och lite regn, lite dimma och lite fläkta bort insekter….

Och i Lördags på criusingen, som egentligen inte alls är ett evenemang som tilltalar mig. Med män i divergerande åldrar som har brallorna på halvstång, funderandes på bred ångermanländska: ”va dra’n hänn fö olja då?” Dum-fylla fram på småtimmarna, och fullt accepterande av krossade glasflaskor och vältande av parkbänkar. Något som i nyktert tillstånd på en vardag förmodligen skulle kunna rendera i böter eller dylikt. För att inte tala om det makabra brottet ”cykla på gågatan”… huvva säj ja ba !!

Men på cruisingen i år, i likhet med laxfestivalen i fjol, bestämde jag mig för att sätta mig på en stol mitt i stan, då på Bennys Bodega, nu i år på Lilla caféet, och betrakta tokigheterna på säkert avstånd över en nytillagad kopp espresso. På tidiga kvällen var Lilla caféets lilla son och dotter ännu på plats, och jag fick inkassera min första kramförfrågan någonsin av fröken Solin. Av Sam har jag fått massor förut. Men lilla fröken har alltid varit naturligt reserverad, och jag har tålmodigt och respektfullt väntat ut henne, ritat och målat sittandes i skyltfönstret, vid cafeet när Mamma och pappa springer runt och servar kunder. I några år har jag frågat henne hurtigt och med bus-röst: ”vill du ha en kram Solin ?” varpå hon skrattat och svarat: ”aldrig i livet”
Men så i lördags, kom kanske den första någonsin utanför familjen att få en kramförfrågan från Solin. Det är många som försökt charma fröken utan framgång kan jag säga. Min spontana spjuvernerv frestade mig att skoja och säga: ”aldrig i livet” Men då jag vet att barn upp till en viss ålder inte förstår ironi, så lät jag bli, och gav henne kramen hon ville ha….

Jag är smartare än en femteklassare !?

Smartare än en femteklassare Programmet med Lasse Kronér, där vuxna välutbildade män och kvinnor går bet på att överträffa femteklassares skolkunskaper, kan te sig rätt knepigt ibland. Men jag fick idag bevis på att JAG är smartare än en femteklassare. Via Svenska bangolfförbudet är en kille anställd för att få ungdomar intresserade av bangolf. Marcus heter han. En mycket duktig, kompetent, lugn kille. Denna gång hade han 2 skolklasser där tillsammans med 2 lärare. Jag fick cykla ner för att låsa upp, och så fixade jag lite med några bangolfhinder, ringde nåt telefonsamtal ang bangolfaktiviteter. Eftersom de var så många, så gjorde M som så att han mixade spel med tipsfrågor vid varje bana (18 st) Och vinnande laget hade 12 rätt tror jag… och jag hade 15 rätt, således borde jag ju kunna titulera mig smartare än en 5:e-klassare ?! Även om jag faktisk rågissadfe på 4-5 frågor. Jag vann ändå ingen kaka 🙁

Fö övrigt hade jag glömt hur många frågor 10-11åringar kan ha, och då gånger 30 st: ”Varför har du så många golfbollar ?” – ”är det där en tävlingsklubba ?” – ”Kan du gå runt anläggningen på 17 slag? ” (det finns 18 banor) – ”Tävlar du i minigolf ?” – ”Få jag prova din klubba ?” etc etc etc..


Dubba Paul Svenssons röst !

Det finns stunder i liver då man ryser och myser av vällust, liksom spinner lite som en katt. Till ex när en frisör donar med håret, när vågorna kluckar mot fören på en trä-eka, eller när en gammal tant pysslar om en med nybakta kakor och nykokt kaffe.

Ytterligare en sådan stund är en Finlandssvensk mysstund. Jag kan sitta och titta på finlandssvenska ”Strömsö” utan att det egentligen är så speciellt mycket mer intressant än svenska Ernst kirchsteigers pyssel o knåp. MEN !!!!
… det är på finlandssvenska, vilket gör att man kryper ihop i soffan och njuter av den underbara språkmelodin, utan att vara det minsta intresserad av vad de tillverkar, och tillagar. Kanske är det så att Tove jansson och Mark Levengood har lagt grunden för den finlandssvenska feelgood-mystiken, men jag tror att språkmelodin i sig är förtrollande oxå…. som ett mumintroll. Jag skulle gärna ha replikationer av programledarna Camilla Forsén-Ström och Jonathan Granback, på varsin piedestal i hörnen av min lägenhet, kucklandes gallimatias på finlandssvenska…. ja bredvid fusklappen då förståss.

Men naturligtvis finns det en katt bland hermelinerna även i detta program. Kocken bryter inte det minsta på finlandssvenska, utan har bräker på nåt underligt vis fram någon blandning av Helsingborgsskånska och nyinlärd Stockholmska. Hela stämningen är ju förstörd för hela kvällen !!!!! De har väl jallafall kunnat dubba honom till finlandssvenska !!!!…

…Fick just höra en fantastisk berättelse av en vän, Hon kunde inte med säkerhet verifiera att den var från verkliga livet. Det är nästan så man hoppas på att den var det, annars duger den bra som motpol mot flummigt föräldraskap:

I Konsumkön i Umeå stod ett barn och gång på gång körde vagnen in i framförvarande Konsumkund, vilket naturligtvis irriterade denne, och föranledde honom att säga åt föräldern till det oregerliga barnet att säga åt honom att sluta köra vagnen på honom.
Varpå mamman hade sagt:

– Nä … vi har fri uppfostran, han får lära sig själv

En i kön bredvid hade sett vad som skett, och tog en Ketchupflaska, öppnade den, och sprutade ner alla varor i kundvagnen hos den fritt uppfostrande föräldern och sa:

– Jag hade oxå fri uppfostran när jag var liten !

Vist hoppas man att det är en sann berättelse ?

….
Mitt i feminismens framfart, med hen, och skäggiga damer, gör jag med stolthet och framförsikt iakttagelser som gör att jag kan titulera mig ”gubbe”
Nu ska väl ändå sägas att det är orättvist att en dam som vinner eurovision song contest, fortfarande har avsevärt mycket mer skägg än mig, men jag tror att hon/hen/henom/han fuskar på någe vis. Det skäggiga… el f’låt skämmiga är att det inte är skägget som är fake om jag förstått det hela rätt, utan håret, som är en peruk.

Självklart är vi män/gubbar fortfarande roten till allt ont i världen, och insemination måste ju vara framtida lösningen för det goda släktet; kvinnorna ! Men i smyg går jag ändå omkring och är lite stolt över min nyblivna gubbighet med gubb-träskor, keps och Jeans, som tvingas ned nedanför magen pga nyodlad Airbag.

Tar små microsömnstunder i princip varje dag nu för tiden. Jag är nöjd med mat, sömn, kaffe med kaka, och att få avsluta det med en fast och fin avföring som huvudkudde

En tant i min ålder, sa sig se små gra stänk vid tinningen när vi promenerade häromdagen. Och även om jag inte sett dem själv ännu, så tar jag henne på orden, och kanske blivit lite vuxen då’rå.

Jag bör för min egen säkerhets skull, sitta ner när jag tar på mig strumpor och skor, så jag inte far framstupa, och får fara på Amburettet i Lassalans. Sitta ner i badkaret, och ha badkarsmatta är viktigt.

Gubbsjukan är ett måste när man blir gubbe. Att titta efter unga tjejer är helt naturligt tror jag, om du inte frågar tanter som vill att man ska titta på dem istället, då kan du få ett annat svar. Det är för övrigt dessa tanter som uppfunnit ordet ”gubbsjuka” om någon undrade.

Sedan tror att vår herre ordnade det så praktiskt att göra unga kvinnor snabbare att springa, än gubbsjuka gubbar. Så det ordnar sig nog med detta.
När man var ung sprang man efter tjejer, men när man fick ifatt dem, visste man inte vad man skulle göra med dem. NU vet jag, men nu hinner jag inte ifatt dem längre.

Gubbsjukan blommar som sagt, men tanter i min egen ålder är nog bäst, då de inte använder sig så mycket av ”helt sjuuuukt bra” ”de va fett” ”a eller hur?” och ”jag ska anmäl’re” så fort något går emot dem. Och förhoppningsvis så sitter de inte och sms:ar 90% av sin vakna tid. Möjligtvis kan jag tänka mig en ung klok kvinna, med en 100-årings själ… men .. njä .. ja vet inte jag, det blir nog som för mäster skräddare; ”det bidde ingenting”

Men när allt kommer omkring är det nog inte så tokigt att mata änderna i parken. Det är himla mysigt med en kopp kaffe och lite skitsnack.
Men nästa steg i min evolution till gubbstadiet är förmodligen att jaga gratis fika, gnälla på cyklister på gågatan och klaga på för höga priser och dåligt väder. … vi få la se när det blir. Huvudsaken är väl ändå att det inte går så långt att man sätter sig o tittar på Sussane Axells/fråga doktorn på TV, eller när svenska kändisar sitter och har ”senilbjudning” i direktsändning, när de tror att de har middag med diverse döda personer.