Kategori: Djupt rött hjärta

…
Jag letar efter orden …
Orden som bor i mitt hjärta ikväll,
De ska resa genom mitt huvud, förbi tangenterna,
ut i cyberrymden… men de måste börja i hjärtat,
om de ska betyda någonting.

Ni som valde pengarna

Jag är besviken på många av de som växte upp med mig,
i ett solidaritets Sverige, med drömmar om jämställdhet,
drömmar om gemensamma tillgångar, drömmar om att bry sig
om varandra och skapa någonting gemensamt.
Jag tänker mer än någonsin på Tage Danielssons: ”Var blev ni av”
Den är mer aktuell nu till och med, än när den skrevs.

Vi splittrades

Vi splittrades, och egoismen tog över allt vi byggt upp,
sålde ut allt, som byggts i decennier. Det finns ingen stark
solidarisk rörelse idag. Det finns nästan inga frihetskämpar kvar
bland feministerna. Det finns ingen gemenskap, ingen värme, ingen
generell empati eller medmänsklighet. Och Ulf Lundell funderar
mycket riktigt om ”är vi lyckliga nu”. Vi splittrades, socialdemokratin,
feminismen, och vänsterpartiets anhängare. Hur gick det till?
Det hade inte varit möjligt enkom från borgerliga partierna,
inte om vi höll ihop. Men S valde C och L, Och FI metoo, valde sig själva
och borgerligheten, samt utsåg alla vita män till sin huvudfiende.
Och glömde varifrån de kom, hur generaliseringar och förtryck
länge tryckt tillbaka kvinnors rättigheter… allt det är glömt.
Är vi lyckliga nu ?

Hur ska jag ställa mig till ?

Hur ska jag ställa mig till alla vänner som inte respekterar mig som
människa, som man, som långtidssjukskriven ? Ska jag bara tyst tiga
och tyna bort, under en hög av era okvädningsord ? Ska jag acceptera skuld ni
lägger på mig, enkom för att jag är man ? Ska jag bära er skit ?
Ska jag respektera de som tycker att man får skylla sig själv om man är sjuk?
Skylla sig själv om man inte passar in i det här slit-och-slängsamhället,
som inte värderar människoliv före tillväxt ?

Ska min röst tiga still ?

Ska jag bara tyst tiga still när mina medmänniskor har byggt osynliga murar,
som gör det omöjligt för krigsdrabbade familjer att få hjälp här.
Ska jag som har vänner som kom som flyktingar hit, och nu både arbetar hårt,
men även bär på traumatiska minnen… ska jag vända dem ryggen
genom att hålla tyst när Sverigedemokrater blir största partiet,
byggt på lögner ?
Är jag respekterad av er som låter er luras av den propaganda som
framställer invandrare som sämre människor ? Är jag respekterad av er
som tycker att män är sämre människor än kvinnor ?
Är jag respekterad av er som ifrågasätter min rätt till sjukersättning ?
Svaret blir väl nej egentligen va ?
Ska jag hålla tyst om det ? Då är jag ingenting,
då är jag redan död, då är min själ tom,
då är jag ingen.

Rak i ryggen

Jag står rak som en fura i allt det där.
Och det gör mig inte populär. Ingen vill stå för sina åsikter.
Det finns nästan två miljoner sverigedemokrater,
men jag känner ingen som officiellt vågar stå för att de röstar
på dem… varför ??
Jag är en av de få som kritiserat att metoo medvetet anklagade
oskyldiga, överdrev både antalet incidenter, samt
allvarlighetsgraden av påstådda övergrepp, blandade medvetet ihop begrepp,
för att måla upp en värre bild än verkligheten. Det hade inte behövts.
Verkligheten var allvarlig nog. Och nu tappade ni väldigt många
bundsförvanter i kampen, genom att göra oss till fiender .. varför ?
Ingen vågar säga det alla ser… att Metoo våldför sig på människor,
begår rättsliga övergrepp medvetet, och försvarar beteendet.
Blinda i sitt eget hat, blinda för sitt eget beteende.

Inte uppnått nåt

Det fortsätter, och fortsätter. Ni har inte uppnått nånting !
Inte som har med jämställdhet att göra. Inget som
går under människovärdigt agerande, inget som förenar och
bygger upp. Ni är medskyldiga till SDs framgångar,
till ökade klyftor.

Ja ni får gärna hata mig för att jag säger detta,
som de flesta inte vågar yppa. Men jag är van att bli
illa omtyckt för att jag står upp för drabbade människor.
andra har glömt hur man gjorde.

Jill o Jerka

Jag tänker på Jill Jonsson i ”Så mycket bättre” när hon ikväll ville
att metoo skulle fortsätta, att det inte skulle dö ut. Och att hon
ville säga detta med Orups låttext. Jag såg de tre kvinnorna i gruppen
tåras och berätta om hur de själva hade varit med om att bli tafsade på
ofredade sexuellt. Men minns oxå hur oförstående hon, Jill var inför Jerry
Williams uttalande om socialism och kapitalism. När Jerry sa
”Den som kan se sambandet där och inte är socialist, den är fan dum i huvudet”
angående vinster i välfärden. Hon var HELT oförstående där.
När gäller solidaritet Jill ? När gäller empati ?

Och till er andra undrar jag … hade Jerry fel ?

Nyp som nyp ?

Själv blev jag nypen i häcken i torsdags, och tagen på rumpan på dans,
och det är ofta det sker… jo just det, det var inte män, och jag kände mig
inte speciellt kränkt ? varför ?
hur ska vi ha det nu då ?
Ska vi leva tillsammans ? Eller ska vi skilja kvinnor från män i offentliga rum ?
Ska vi olika regler för ofredanden på män, mot för kvinnor ?
Ska vi låta känslor avgöra om folk är skyldiga, eller ska vi
fortsätta med bevis som en gång var fallet ? Ska vi skilja på tölpaktig omoraliskt beteende
och faktiska lagbrott ?

Micke Persbrandt fyller arena och drar sexistiska skämt ?

Föreställ er Mikael Persbrant fylla en arena med 97 % män och dra samma typ
av skämt och dylikt som Mia Skäringer gör, fast om kvinnor, mot kvinnor ?
Föreställer er gentlemens night på globen, med lättklädda sexsymboler på scenen,
inför ett fullsatt globen ?
Är det jämställdhet borgerliga feminister vill ha… eller är
det rätt och slätt makt eller hämnd ?

Är vi lyckliga nu ?

Jag, den fattigaste av rika,
Den lyckligaste av sorgsna,
Hittade ut ur dimman igen,
som den trasigaste av män

Jag förlorade mina bröder,
blev föräldralös igen,
Jag förlorade mitt jag
var stark nog att vara svag

Ännu andas jag samma luft
som en gång för många år sen
Ännu tror jag på en morgondag,
Så länge jag andas, har jag hopp

Så länge jag har hopp,
så länge drömmer jag,
Så länge jag drömmer,
så länge lever jag

Jag, den fattigaste av rika,
Den lyckligaste av sorgsna
som förlorade mitt jag
som var stark nog att vara svag

Jag andas än

…
Älskade Josefin !

Ingen ska behöva utså hot och
slag, så som du gjorde. Det blev en dom
mot den man som slog dig och hotade.
Jag har av naturliga skäl inte läst den domen
till varje bokstav. Men jag hoppas att den gav någon form
av upprättelse. Jag kände dig inte alls,
men för mig var du en stor artist, Och din själ
talade till mig i röst och uttryck, men jag kände dig
inte, och vet inget om ditt liv, dina umbäranden.

Jag läste nånstans att du inte kommenterade
domen nämnvärt. Om det betyder att du bara var stolt
över att ha sagt ifrån och stått upp för dig själv,
eller om du fann den undermålig, tror jag det är få
som vet… när inte ens din nära syster vet närmare.

Det som gav mig kalla kårar,
var de skriftliga hoten du fick utstå , som dessutom
finns verifierade. Jag känner det ända in i märgen
hur det nästan suger livet ur en, när den man älskar
hotar. Jag har varit där Josefin, så jag vet !
jag tror och hoppas att du fått frid, där du är.

Jag vet som sagt vad det innebär att
leva under ständigt hot från den man älskar.
I mitt fall fanns kanske än mindre val. Då jag i ålder
5 -15 inte riktigt hade tryggheten att flytta hemifrån,
eller för den delen få någon att tro på mig, när det
rörde en kvinna som var chef, och oerhört charmig
och attraktiv utåt. Och dessutom den jag hade hela min
tillvaro upphängd på och var helt beroende av, som barn ju är.
50 år senare blev jag trodd på vad
gäller hot, övergrepp, frånvaro som förälder redan i tidiga
år… 50 år senare !
Och dessutom bekräftad i min sorg och min vrede…
men endast av EN person. Tack K.S !

Däremot har det fortsatt genom alla år,
hatet mot män, som jag blev präglad av från
modersmjölken. Det har fortsatt i media och sociala medier,
och i några fall av hatande människor på ett personligt plan.
Det hatet har nära på berövat mig själen, och livet.
Men jag överlevde pga av en orubblig inre vilja att leva och
dröm om att en gång bli ”älskad för den jag är”,
samt några jordnära män, och modiga kvinnor som
vågade stå emot lögner och rykten.

Därför sörjer jag med dig Josefin,
samtidigt som jag blir oerhört arg och ledsen
över hur ditt namn nu används i media för egna syften,
för hämndkänslor som egentligen inte har med din fruktansvärda
situation att göra… allt i empatins vackra namn,
men i hämndens och hatets fula agenda.
Och min gissning är att det är lätträknat bland de som nu
i ditt namn ropar på hämnd, som verkligen bryr sig
om Josefin Nilsson. Vart var dom då, när du behövde dem ?
Det är lätt att låtsas vara god i efterhand. Men när
det egentligen handlar om helt andra saker än omtanke
för Josefin Nilsson…. så kan jag inte annat än
häpna över människor beteende.

Jag hoppas att Systern kommer ut med den bok du
påbörjade Josefin, att dina ord blir berättade,
och jag ska lyssna på varje ord. Men jag ska inte lyssna
på de som använder ditt namn för hat… det kommer inte
att ske.

Hoppas att du fått frid,
och att internetlänken till himlen där du är,
är bruten som du slipper se och höra detta igen.

Segla fridfullt på molnen, nu när du äntligen
är älskad för den du är, där du är !

…
Ibland när jag träffar mina vänner,
och mina vänners barn, när jag hör deras skratt,
och ser deras lekar,
i en fantastisk fantasivärld, så ler jag och känner
hopp för världen. Jag gläds för dem,
jag gläds för deras föräldrar, mina vänner,
och samtidigt tåras mina ögon….

Så kommer det alltid att vara den glädjen för att
för en stund, även om det är ur betraktarens ögon,
även om det är i utkanten av familjen, så känner
jag nästan hur det skulle vara, att vara en del
av en familj, nästan hur det skulle vara att
vara älskad, nästan hur det skulle vara att få
vara far, till egna barn.

Välkommen till Tomas hjärta

Då känner jag mig för ett ögonblick aningen
mer levande, när jag hör hur barnen skrattar
så de kiknar, när jag låtsas sova, och det väcker mig
genom att kasta en kudde eller låtsasringa telefon.
Om och om, och om igen. lika roligt varje gång.
Och det är jag Tomas som får dem att skratta så.
Jag är nog en bra man ändå…..

Jag kan periodvis, som nu, tyckas vara väldigt glad,
skratta och vara lättsam, skämta. Och på ett
vis är det sant. Men ju högre jag svävar iväg ,
ju mer jag företar mig, skämtar och skrattar,
ju mer ekar tomrummet i mig, saknaden av
en familj med egen mor och far, längtan och sorgen
efter att det inte blivit så att jag själv blivit far, haft
en stabil grund och inre trygghet att uppfostra egna barn,
och skämma bort dem enkom med kärlek och tid,
och ingenting annat.

Lyckan med gnälliga barn

Tänk att få oroa sig till sömns varenda kväll över
ens barns väl, och fundera om man gjorde rätt.
Vilken dröm hörrni. Tänk att få uppleva att de blir fly
förbaskade på sin far…. och få höra dem gnälla över vad tråkigt
de har… förstår ni inte vilken lycka det är ?
Motsatsen är inte glädje, positivitet och ständigt lyckliga rara barn,

… motsatsen är att inte ha barn, inte ha familj.

Välkommen till Tomas…. det här är jag, så här är jag,
bakom skratten, skämten och dansstegen.

Endast då får skratten mening

Så jag kommer alltid glädjas, samtidigt som mina ögon
tåras, till och med när jag ser kärlek i helt främmande familjer.
När en far lyfter upp sin lilla bebis och pussar henne på kinden.
När de slänger sig på golvet på butiken och grinar över
att de inte får en viss sak, så kommer ni
att se mig le… men samtidigt avundas er

Sån är jag … vare sig nå’n gillar det eller inte.
Då, och endast då, när min sorg och saknad
får lov att existera, får glädjen, skratten
och skämten en mening…
… annars ropar de sökande i mitt hjärta
annars ekar de tomt i mitt bröst

Välkommen till Tomas

…
”Allt är bra”

…nej det är det såklart inte,
inte för någon tror jag.

Jag kommer återigen att skriva om jobbiga saker,
om sorg, om längtan …. sånt som ingen vill höra,
sånt som ingen vill läsa.
Det är synd att så många räds sorg.
Vi skulle alla må lite bättre, om vi fick lov att må lite sämre,
för en stund, och inte låtsas inför andra …
att ”allt är bra”. Och många lever i villfarelsen
att det gör dig mer ledsen, deppad och nere,
om du tillåts känna på dem en stund, om någon bekräftar dig
även när du har sorg, och känner dig otillräcklig.

Jag hävdar, utifrån lång erfarenhet inom
ta-sig-upp-ur-skiten-branchen,
det motsatta.
Nämligen att om någon bekräftar dig då,
och om du tillåter dig själv satt känna,
så tar du dig lättare upp, ur det som alltid måste
få tillåtelse att åka ner ibland.

Men jag vet hur tyst det blir, när sorgen kommer,
Just nu är jag stark, samtidigt som jag just
ikväll känner mig lite ledsen.
För några år sedan kände jag mig inte stark,
men jag tog mig upp ändå, trots omgivningens
tystnad ’och sorg-skräck.

Vi behöver varandra… men så få fattar det, så få.
Nä’rå ”allt är bra”

Jag känner mig lite ledsen ikväll,
över att jag inte funnit kärleken,
ni vet den där sorten med tillit och goda avsikter,
och älska varandra för de vi är.
Den sorten typ liksom…

Så jag känner mig lite tårögd och ensam över det
ikväll. Det känns som jag slutat hoppas,
men aldrig kan sluta hoppas och längta.

Vem skulle egentligen kunna älska mig ?
Visst är väl jag ganska fin ändå?
Så varför kära Gud, har aldrig den typ av kärlek
som gör en starkare, lyckligare och mer självständig
inträffat för mig ?
Jag vet … jag borde kanske inte hoppas på det,
Jag har väl ingen rätt, det finns värre saker än
kärlekslöshet… eller finns det ?

…
Jag har kommit långt med mig själv,
tagit mig igenom mycket.
Men jag har inte kommit någonstans
med kärleken.

Varför Gud ?
Varför kommer aldrig kärleken till mig ?
Vad är det för fel på mig?
Har kärlekens att göra med
om du är arbetsför eller inte Gud ?

Jag förstår inte…
kan du inte förklara för mig ?
Även om jag är bäst på att dansa,
så är det bara det och inget mer.

Vad är kärlek Gud ?
Jag trodde det var en varm känsla
av att vilja vara med varann,
att göra varann starkare,
längtas och kramas….
Jag trodde det var att tycka om
varandras konstigheter.

Jag förstår inte?
är jag inte värd kärlek ?
Är jag inte lika värdefull,
lika vacker, lika älskvärd?

Jag har kommit långt med mig själv,
tagit mig igenom mycket.
Men jag har inte kommit någonstans
med kärleken.

…
Tänk att få stå där stor och stark och arg,
inför en stor liten kvinna, som jag vet
kommer stå kvar bredvid mig.
En kvinna som litar på mig, så att jag vågar lita
på henne.

En kvinna som inte viker sin blick när jag behöver den,
en kvinna som inte blir arg på mig,
som inte vill förändra mig.
En kvinna som vill att jag ska vara lycklig.

Tänk om resten av livet kunde få bli så,
Då skulle jag kunna dö i lugn och ro
när den dagen kommer.

Tänk om hon trodde på mina ord,
och trodde på mitt hjärta,
och var redo att ta mig i försvar,
tänk om….

Tänk om hon inte brydde sig om min status
inte brydde sig om pengar,
Tänk om hon vore lika fattig som jag..
tänk om ….

Tänk att få stå där stor men liten och rädd
inför en stor liten kvinna, som jag vet
kommer stå kvar bredvid mig.
tänk om….

…
Vill du lyssna en stund?
Vill du höra mina ord ?
Ord fyllda av oändlig kärlek,
ord fyllda av brinnande längtan,
och ord fyllda av bottenlös sorg ?
Vill du höra min starka röst,
ropa från landet bortom?

Vill du se mitt hjärta ?
bortom ord och dimma
Vill du verkligen se mitt hjärta?
..så slut då dina ögonlock
och lyssna till min röst,
och det skall vakna igen,
som ett nyfött barns första
hjärtslag.

Jag finns här,
letar efter livet i mig,
genom kärleksfulla ord,
genom tillitsfulla ögon,
som älskar utan att fråga.

Vill du lyssna en stund,
på min röst, vill du höra
mitt hjärta ?

…
Se ljuset, närma sig
Känn värmen omfamna dig,
Hör himmelens toner välkomna dig,
kampen är över nu…

Jag tänder ett ljus, för en själ,
En vacker själ, som nu är framme,
Framme vid vägs ände,
framme vid ljuset.

Du lever vidare i andras minnen,
du lever vidare …
Jag tänker på dig ikväll,
vars vingar inte längre bar,
den tunga osynliga bojan,
…du som gick vilse i mörkret

Men du ska ändå vara stolt,
över allt gott du gjort,
alla leenden du log,
De vackra liv du skapt,

Ta emot ljuset min vän.

…
Jag lämnade dig där i mörkret,
för länge,länge sedan, i en annan tid.
En mörk tid och du var ensam, så ensam.
Jag fortsatte bara gå, och såg mig inte om,
Jag mäktade inte med att se mig om.

Du slutade aldrig känna, när jag lämnade
Men jag slutade känna där och då.
Jag dog lite där och då.
Jag överlevde också lite, för att leva en annan dag,
jag längtar ännu efter den dagen,
jag längtar efter dig,
jag har ej glömt dig
bara gömt mig

Nu när du tittar fram ur mörkret,
så måste jag ta emot dig.
Du övergivna, du starka,
du vackra, du är ej längre ensam.
Om du bara förstod,
att du är älskad,

För det är du, du gömde dig,
för att de glömde dig,
kvar i mörkret, i glömskan,
osynlig tills du, du skriker,
osynlig tills du känner,
tills du tar emot,
och förstår du är värd det.

Jag har sett dig ge av dig själv,
långt efter du varit tom
Men jag har aldrig sett dig ta emot,
Nu är det din tur,

Tittut du lilla vän !
Andas den friska luften igen