Kategori: Djupt rött hjärta

Förbättra mig
……….
Många av oss försöker hela tiden förbättra oss.
Både gentemot andra, och hur vi behandlar oss själva……

Jag försöker förbättra mig hela tiden….
Ibland tycker jag att jag lyckas dåligt… faller tillbaka i gamla ovanor:
Vissa vanor som är rent destruktiva…..
…men ändå faller jag tillbaks till dom….
Just nu känns det på det viset… som jag inte tar hand om mig själv tillräckligt bra.

Jag försöker hela tiden bli bättre, som sagt… men jag är bara människa, och Gud förlåter nog mig i min otillräcklighet…. största frågan är väl till vilken utsträckning JAG lyckas förlåta och gå vidare ?

Såg Spindelmannen 2, igen !

Jag gillar den filmen, utifrån att hjälten framställs som högst vanlig och ordinär, samt han har ett himla oflyt i filmen till en början. Framställt på ett kul sätt.
Och sedan Kärlekshistorien med underbara Kirsten Dunst !
En omöjlig kärlek, då han inte kunde tala om för henne sin hemlighet…
Och det är passion, och det är tårar och skönhet… en framgångsrik teaterskådespelerska spelar hon i filmen…
När jag första gången såg filmen, blev jag ju förälskad i kärlekshistorien, och även Kirsten med de sugande ögonen….

Men …. med nya ögon

Men en häftig sak inträffade nu när jag såg filmen denna gång:
Peter Parker (Spindelmannen) Har en hyresvärd som bor i samma hus som honom. Och jagar Peter om försenad hyra. En odräglig typ.
Och denne odräglige hyresvärd har en dotter. En lång ung kvinna i flätor och ett lite lätt kufiskt utseende på nåt vis. Och lite klumpig.
Jag lade knappt märke till henne de första gångerna jag sett filmen.
Men denna gång lade jag märke till henne, och inte Mary-Jane (Kirsten Dunst)
Med till och med lite attraktion och hjärtebank…
Anledningen… jag har förmodligen förändrats sedan första gången jag såg den.

Visar omtanke när den behövs

Hon dyker bara upp i två-tre korta scener i filmen. Men just när Peter Parker har råkat ut för allt dåligt som går att råka ut för och han förlorat kärleken, utan jobb, utan pengar, bäste vännen är arg på honom, tom hans kära faster….

… i denna stund kommer hon inrusandes till Peter, och ber om ursäkt för att hon rusar in, inser att hon borde knackat. Så hon går ut igen (jättegulligt) och knackar på dörren….
Och hon frågar Peter om han ville ha lite chokladkaka … och ett glas mjölk !
Han tackar ja… och sedan står hon och tittar på Peter när han dricker upp det sista av mjölken… och tar sedan det tomma mjölkglaset, går ner till sin sura far….

Ett glas mjölk, hellre än en framgångsrik stjärna… om jag får be

Mary-Jane Watson var en dröm, framgångsrik och vacker, och hon var förälskad i Peter….
Men Mary-Jane stod inte i dörröppningen med chokladkaka och ett glas mjölk.
Det är egentligen det jag ville berätta om hur jag förändrat min syn på detta sedan jag först såg filmen….. Peter valde Mary Jane….
Jag skulle valt hon som stod med chokladkaka och mjölk vid dörren, när allt annat i kring en föll ihop

Nåja jag har redan sovit några timmar, men alldeles för få.
Så jag ska sova några till nu:

Ibland vill jag stanna upp…
……….och likt som indianen som satte sig ner på en tågstation,
i flera dygn, bara satt rakt upp och ner.
Och när det fram en man och frågade honom varför han satt där, svarade han:
– ”Jag sitter här och väntar in min själ”

Ibland känner jag så oxå. Ibland är eländet ute i världen mer än man vill veta av.
Och tempot i världen bara skruvas upp…
Inuti mig är det också så…. att jag behöver vänta in min själ, så den hinner med.

Vill vara Indian

Och ibland önskar jag att jag kunde vara just…. indian.
Mycket visdom går förlorad när vi lämnade det naturlära levernet, för industrialiseringen och informationssamhället….
Mycket livskvalitet gick förlorad när vi började jaga pengar istället för villebråd som innebar mat för dagen.

Fått det här om bakfoten

Ibland längtar jag tillbaka till naturen, till det sunda och enkla. Till när vi människor rörde på oss alldeles själva, och inte behövde bilar för att forsla oss dit vi skulle.
Det är egentligen en sorts färdtjänst för oss allihop, det här bilåkandet.
Och människornas kroppar förfaller pga att de inte använder dem längre.
Och vi stoppar i oss föda som är otjänlig ur näringssynpunkt, och är giftigt.
… och sedan blir förvånade över att vi blir sjuka ??
Och när vi blir sjuka stoppar vi i oss droger värre än alkohol och tobak… nämligen knark… fast när det är läkare som skriver ut knarket, är det inte knark längre… utan då kallar man det för mediciner, fast ingen eg blir frisk av det…. bara lindrar symptomen…..och skapar andra symptom….

Jag längtar ibland till nåt annat…..

”Signade Jul”

Jag längtar bort från Julen vi har i dag, till en jul som handlar om gemenskap, istället för att redan i Oktober börja jaga runt efter julklappar för flera tusen kronor.
Inte för att jag själv har råd med julklappar…. men.
Hur kan det komma sig att den högtid som ska handla om just gemenskap, är den som väldigt många känner sig mer ensamma än någonsin annars.
Det har blivit egoismens högtid….
Kakor börjar bakas i massor, och det äts julbord 4-5 gånger innan julafton blir av
Och varje julbord innefattar minst 10-20 olika rätter, och vi ska äta tills vi spyr nästan. Samtidigt vet vi att folk på andra sidan jorden svälter….
Nä … vet du va… ibland längtar jag till nåt annat.

Vardagen

Och sedan börjar vardagen, med 40 timmars slit per vecka för många, skjutsa omkring barnen på olika aktiviteter, och sedan för många, gå till sängs med en fru/man dom inte vet vem det är…….
Och sedan till helgen, vallfärdar svensken till systembolaget för att supa bort de pengar man slitit för. För att supa bort de hjärnceller man blivit tilldelade, för att supa bort den lilla fritid man har att tillgå… ???

Och för övriga är det till att gå med böjt huvud i skam över att de inte passar in i detta ekorrhjul, el att de är sjuka efter att ha snurrat runt i dess hysteriska tempo i detta ”underbara” marknadssamhälle vi har….
Och jag undrar vad vi håller på med egentligen ??

Jo … ibland längtar jag till nåt annat, nära naturen, nära mina medmänniskor, nära själen…..

Ibland måste jag tro på det som verkar omöjligt….
Vi testas ibland, det verkar som alla motgångar kommer på en gång…
Och vi känner det som ödet är ute för att knäcka en….

Och ibland kan en liten gest från någon, vän el främling bokstavligen rädda liv…
En arm kring någon, en beröring, en osjälvisk handling…..
… kan vara det som får oss att kämpa vidare….

Och det kan te sig som om en ängel blivit utsänd från Gud…. det kan verka som ett mirakel….. Det är ett mirakel, livet i sig är ett mirakel.
Kärlek är ett mirakel…..

Jag vet…………jag har varit där, när allt hopp varit ute, när alla krafter varit slut.
Och mörkret synts så långt ögat kunnat se.
Jag har fortsatt gå ändå… och när jag minst anat det har en arm lagts ikring mig.
När jag minst trott på det har någon visat mig omtanke….

Och ingenting gör mig mer levande själv, än att få vara den personen själv ibland, den som vidrör en annan själ, gör skillnad….
Likväl som någon berör mig, vidrör mig… och fyller mig med kärlek

Jag tror på det som är omöjligt… jag tror på kärlek….. även för mig.
… nån gång…kanske

….
Kommer åter till detta ämne, som engagerar mig….

Jag har tidigare ifrågasatt tex vårdsektorns, och vårt moderna västerländska samhälles sätt, att hantera sorg och depressioner.
Och jag fortsätter här att förtydliga mina tankar kring detta, må hända att jag upprepar mig på vissa fronter… so be it !…. kanske ändå något nytt kommer fram varje gång….

Rätten att få vara ledsen – Rätten att bryta ihop, och det helande i detta

Jag tänker delvis på hur vissa av mina sorgsna, djuplodande och utelämnande blogginlägg kan uppfattas som FÖR utelämnande, och som ”ältande”.
Jag ser dom som befriande, uppriktiga, sanningsenliga.. och som att faktiskt göra motsatsen till att älta…. nämligen gå igenom, och lämna bakom sig.
För mig innebär att ignorera sina känslor och sorg mm…. ATT STANNA KVAR I SORGEN., ATT LÅSA IN SIG, ATT BIBEHÅLLA SINA BOJOR.. medan att stundvis bejaka den, är att gå vidare…

Det är befriande och nödvändigt att även få frigöra uttrycka sorg och ilska, lika viktigt som att skratta varje dag, och se positivt på saker.

Något befriande i att få vara förtvivlad – och det helande i detta

Förtvivlan är ju kanske inte nödvändigtvis den djupaste av sorger, men den mest intensiva, och för omgivningen den mest skrämmande…. som många ryggar tillbaka inför….
Men förtvivlan är egentligen inte alls farlig…. pröva får ni se !
Däremot kan det vara svårt att hantera förtvivlan på egen hand.
Men att få vara förtvivlad en stund tillsammans med någon, som bara ÄR med en, är något av det mest befriande och konstruktiva man kan uppleva.
Att få sätta ord… att få säga det…
Själv upplever jag det inte som svårt om en medmänniska/vän gråter, eller är förtvivlad….

Sen då ?… vad händer efter ? … ställ hela tiden den frågan, så kommer ni fram till att det går över……
Tänk på det, förtvivlan går över, när den väl får ta plats och komma ut.
Stäng inte in den… det är då den blir farlig.

Rädslan för något av det mest naturliga – sorg

Vi i Sverige, och kanske resten av västvärlden, har väldiga problem och svårigheter att bemöta och hantera sorg, ett ämne mera tabu än sexualitet i dag.

….och detta avspeglar sig i vårdens sätt att behandla personer med trauman och sorg, så till vida att man i första hand, och allt för lättvindigt använder sig av kemiska preparat (antidepressivt och lugnande) för att ”hantera” personen som är i behov av stöd och hjälp. … istället för det naturliga att lyssna, låta verka ut och beröra …
… Jag påstår att antidepressiva tabl…är till för omgivningen, och inte för den drabbade…. Omgivningen, känner sig mycket lugnare om en människa bölir ”Zombie” … än om hon är upprörd och ledsen

Försöken att släta ut livskurvan

Kurvan mellan sorg/förtvivlan o ena sidan, och o andra sidan glädje/harmoni är det som kallas liv
Om ni sett på sjukhusserier på TV … Så finns det en sån här EKG-maskin som visar hjärtats verksamhet, när denna visar en upp och nedgående kurva är patienten fortfarande vid liv….. När maskinen visar ett rakt streck, är livet över…. då är det slut, patienten är då död !
<!–
WriteFlash('’);
//–>
Likt är det med livskurvan….. kurva = Liv, Rakt streck = Död (känslomässigt)
Bästa sättet att få en sådan Livskurva som svänger allt för häftigt, mellan förtvivlan och dräglighet el glädje, att ebba ut något,… är att låta den svänga…. låta den ebba ut själv, som ringarna i vattnet efter du kastat en sten i vattnet.

Inte döda den med kemikalier !…. då dödar man själva livet

Jag har försökt att somna… men i natt går det inte…
i natt måste jag tillbaks till mörkret som var då…. så jag kan se ljuset som är nu.
så jag reser tillbaka… en stund

Vilse…

Jag minns mörkret…. Jag minns ensamheten….
Jag gick bort i mörkret, sökte …. Jag gick i mörkret och hoppades jag skulle finna …
Jag gick och hoppades att du skulle hitta mig…. men du sökte inte ens…
….du sökte inte ens

Jag gick vilse i mörkret….

Alltid har jag längtar efter något jag aldrig fick….
… alltid har jag längtat efter något jag aldrig kommer få….

Du letade inte ens efter mig !….

Kallt…

Far var inte där…..
Så kallt… det var så kallt…. Jag frös,
Det var vinter och mörkt……Jag gick ….. själv, jag var 5 år gammal…
Det var så kallt, så kallt…. Du lämnade mig, du lämnade mig !
Jag hade inga tårar, jag visste inget annat…. nu vet jag… vad jag miste
Nu vet jag vad jag borde fått…. nu har jag tårar…

Lätt byte…

Jag har fått glimtar av vad kärlek kan vara…. från några av mina vänner, från fullständiga främlingar…..
Men jag har oxå varit ett lätt byte för de som velat utnyttja mig….
.. precis som du gjorde mor… precis som du….
De som velat utnyttja mig … gick över ett krossat lättlurat hjärta…
…. så svultet på närhet, och ömhet, trygghet…. att enkom vänliga ord, och löften om kärlek räckte för att lura det…..

Skuldbörda…

Du inte bara utnyttjade mig mor,,,, du gav mig skulden för din misär, lade den på på ett barn….ditt barn
Du uttryckte det i ord… Du sa att det var mitt fel att du var så deprimerad att du ville dö… och du hotade ständigt att rymma hemifrån, lämna mig, du hotade ofta att ta livet av dig….
.. och du sade att det var mitt fel…
Det var inte mitt fel mor…. det var inte mitt fel…

Jag var 5 år, 7 år, 9, 11, 13, 15, 17….. Det blev aldrig att du fann mig mor, du letade inte ens … du letade inte