Kategori: Djupt rött hjärta

…..
Så jävla less….

… på att gå omkring och få höra att man inte duger….
Att vi är lata simulanter, vi som är sjukskrivna eller arbetslösa…

Det sker nu … redan nu sker det folk tar livet av sig som direkt följd av de omänskliga reglerna kring F-kassa…..
Jag undrar jag vad Palme skulle tyckt om detta och Tage Danielsson, de ligger helt säkert och vrider sig i sina gravar

Men framför allt så är många i ett moment 22…
Och att ständigt få höra piskan vina kring öronen….moderatpiskan som ska få upp lata svenskar ur sin soffa …
Reinfeldt kallar svenskarna för mentalt handikappade i sin bok ”det sovande folket”
Det säger lite om hans syn på människor… det är en sådan människosyn svenska folket valt till statsminister … HUR FAN KUNDE DET GÅ TILL ???

Det finns inga jobb att söka … och även om det funnes skulle ingen arbetsgivare ta en långtidssjukskriven före en frisk människa…
Blir så jävla förbannad och ledsen…. och uppgiven …
Dom pissar på oss… och folk låter dem göra det… för att få några hundra till i plånboken….

För det är så Moderaterna ser på sjuka … som lata….
Tro mig det kommer bli fler skördade liv, om Alliansen får 4 år till….
Det håller på att skapas ett samhälle som inte jag vill leva i ….
Man håller på att skapa samhälle som i forna Östtyskland med angivare… och dela upp befolkningen mellan friska och sjukas, där sjuka bär hela skuldbördan…..

Sjuka har snart inget värde alls …

Man pissar på dom som gråter sig till sömns varje natt, och har ångest…
Man pissar på dom som har verk och inte klara av ett jobb, och dessutom inte får något jobb….

Man vill att sjuka ska jobba med jobb som inte finns, från arbetsgivare som inte vill ha dem … och detta ska lösas genom att ”motivera” dem att bli friska genom lägre ersättning samt utförsäkringar….

Jag är jävligt less nu kan jag säga …
.. och jag vet inte om jag känner stöd eller förståelse från något håll varken politiskt eller från myndigheter,,,, och ganska svagt från det arbetande folket som är .. eller åtminstone var mina bröder och systrar…

We pretty much stand alone now

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Någonstans, och överallt förgås någon god människa av skuld. Ingenstans
och överallt frodas, och blomstrar en människa utan samvete….

I hela riket Sverige…. varje dag, en ändlös ström av bilar, människor och annan rörelse… .Som en förprogrammerad teknolåt som upprepar sig själv om och om igen….

En människa någonstans, likt många andra, vaknar av alarmet från väckaren, för att göra ännu en arbetsdag, och ännu en, och ännu en och….
Samtidigt ligger ett annat liv och väntar in sitt slut….
Och tittar tillbaka på massor av arbetsdagar, och 2000 dagar och nätter i sjukdom och lidande av arbetsskador….

Den bara rinner på den strida strömmen av bilar och människor, dygnet runt, kan man från en upphöjd plats se dess röda baklyktor, i neonet som lyser upp städerna.
Ständigt på väg….. ständigt strävande efter nått nytt, efter nått mer..
Och nästan aldrig kommer fram….

Någonstans och ingenstans vaknar en sjuk människa upp, utan mening eller mål….En människa vars värde devalverats till noll……
Som Varje dag, varje timma, varje minut, letar efter en mening, ett värde och en stolthet…
Varje dag slåss med sina demoner, går på de ben de inte har, slåss mot något som inte finns…. Och bär på en verk som inte syns….. och varje dag får hon höra att hon ligger den arbetande till last, den rike till last, samt är en simulant och fuskare…

Och allt bara rullar på…. dag ut och dag in, och du och jag blundar när vi går förbi….Bilisten har dimmade rutor. Den gamla alliansen mellan arbetaren och den sjuke är bruten… Nu försöker makten bilda en ny allians, mellan Finansmänniskan och arbetaren …. Mot den sjuke och arbetslöse.

Någonstans, och överallt förgås någon god människa av skuld. Ingenstans
och överallt frodas, och blomstrar en människa utan samvete….

En ändlös ström…. någon dör samtidigt som bilarna rullar ut ur garagen… Hjulet bara fortsätter snurra….
Lite längre bort sitter ett barn med flugor ikring sig, och uppblåst mage, och har inte kraft att resa på sig…. samtidigt som en annan människa, i en annan del av världen, tar pengar som skulle gett detta barn mat och sjukvård…. han tar ut 6 miljoner kronor i lön av de pengar som det rika folket avsett skänka till barnen….

Någonstans, och överallt förgås någon god människa av skuld. Ingenstans och överallt frodas, och blomstrar en människa utan samvete….

Någon har fått jobb utomlands, som representant till nån slags union, och tjänar 70.000 i månaden, … någon annan har fått sin sjukersättning indragen, trots depression och en utsliten kropp Hon faller , fast nu har skyddsnätet tagits bort av representantens allierade …..
En av dem avslutar abrupt sitt liv i förtvivlan, den andre köper en bil till och en lägenhet på annan ort…..

lite längre söderut och österut, tejpar en kvinna på sig sprängmedel, och tar med sig andra i explosionen….. en terrorist !
Långt långt mer västerut i världens rikaste land, skickas det ut soldater till detta område där kvinnan dog…. för att försvara sitt det rika goda landet i väst…
Soldater som skjuter ner resten av kvinnans familj…. men soldaterna är goda människor….säger man

Någonstans, och överallt förgås någon god människa av skuld. Ingenstans
och överallt frodas, och blomstrar en människa utan samvete….

Ju större rastlöshet jag känner, desto mer försöker jag kompensera…..
Ju större tomhet, ju större utanförskap osv … desto mer kompenserar jag…
… genom att skämta bort saker nästan till desperation, att hjälpa till, vara till lags och vara överdrivet framåt och trevlig… men även uppfattas som otrevlig iom att jag då går för långt i min iver att synas och höras…..
När jag skojar om saker, och ibland går då för långt… genom att det träffar en öm punkt hos någon…
Det har hänt mig ett antal gånger… avsikten är inte av ondo…

Men slutändan slår det ju tillbaka på mig själv…

Omedvetet provocerande…

Lika mycket som jag kan vara omedvetet provoserande till mitt sätt vad gäller humor och politiska orättvisor…så tror jag att även komplimanger kan riva upp ”ont blod” ibland…

Vad jag menar är att inte ens detta som kanske borde uppfattas som positivt, alltid faller i god jord…
Det kan uppfattas provokativt från vissa…. och ibland får jag inte positiv reaktion på komplimanger, utan motsatt reaktion.. dvs att nån säger nåt negativt om mig tillbaka…

Jag känner många likheter med en clown….. faktiskt sorgsen inuti, och känner att jag ska få folk att skratta

Ibland blir det fel…

Ibland blir det fel…..
Jag kan be om ursäkt för när jag trampar på någons ömma punkt
… är medveten om att jag inte alltid är så smidig.
Ingen människa är utan synd, ej heller jag. Förvisso beror det ju på vad man
betecknar som synd, men….

Är en djupt rastlös person inuti…. och känner mig tom, och utanför, jag är
medveten om detta, och mycket kan jag inte göra något åt,…
Jag strävar hela tiden att bättra mig, att bli starkare….

Kanske är jag en lipsill….. kanske otroligt stark

Jag är en arg man utifrån vad jag sett och upplever, utifrån vad jag ser och upplever. Kanske är det så att jag är en gnällig lipsill, som bara tycker synd om mig
själv. Kanske är det så att jag lyckats överleva saker och omständigheter som är en stor prestation att vara stolt över .. ??
Finns nog inget entydigt svar på det, all sanning är nyanserad, all sanning är
subjektiv….

Trygga människor

Jag var och simmade härom dagen. En ung tjej, mörkt hår som ska ha simträning med yngre barn. Jag slås av några saker.
Min upplevelse var att hon hade en stark aura, en stolt hållning, en trygghet och självkänsla…..
Och kände lite avund….ärligt talat..

Jag har ingen aning om vem hon är, och hon är säkert inte utan svårigheter hon heller. Tror att alla människor går igenom svårigheter på olika sätt.
Men har kanske tilldelats olika verktyg att hantera dem. Och har olika trygghet osv…

Idrott bygger människor

Och det slog mig vad bra det är med just idrott. Jag har sett många ungdomar som får ta på sig ledarskap redan i unga år, och träna, leda sina yngre kamrater. Vad karaktärsdanande det skall vara. Vad mycket självförtroende det skall bygga upp… Samt att de lär sig förmågan att fungera i grupp, både som ledare och som en i gruppen…

Så där som jag kände inför henne kan jag känna då och då, inför olika människor…, unga som gamla, män som kvinnor… beundran och en tomhet som framkallar lätt avund…
Men jag kan bara konstatera då att jag är den jag är och att det får duga bra…

Jag är en liten man… en trasig man
En man utan rötter… en man utan stolthet…. jag är feg

En ensam man…. utan hopp…
Jag har inget….. ingen framtid, inget jobb, inget värde…

Jag slåss varenda dag, varenda timme för att upprätthålla någon form av värdighet…. Jag håller mitt huvud högt och rätar upp ryggen….
….för vad ??… för vem ??

Jag har varit stark….. Jag har slagits för mitt liv….
Slagits för min rätt att finnas….
… slagits och stridit för de jag älskat…..
Jag har varit stark och modig…….. när andra skulle slutat gå…. fortsatte jag
… med osynliga bojor kring mina fötter, vingklippt och ett ok på mina axlar som inte kan mätas i kilon….. med allt detta har jag fortsatt att gå….
Det har varit mitt enda val … att fortsätta….

Jag valde inte min mor…… jag valde inte att bli hånad, känslomässigt stympad…..utnyttjad….
Jag valde inte ensamhet och skräck….. Detta blev mitt arv…
Jag har bara att acceptera detta…. det som hände… och det som aldrig blev.

Dom bevingade säger att jag ska flyga…… men har inte nyckeln till mina bojor…
Oket, bojorna, kommer jag bära dem livet ut…. ?? ,… jag vet inte.

Är det synd om mig ?……nej inte alls….!!!
Jag har haft mat och tak över huvudet…
Jag har haft tur, jag har upplevt små korta ögonblick av lycka… och snuddat vid kärleken…
Det är mer än många fått…..

Men det jag sagt har varit så… den jag är, är jag…. detta är sant.
Jag förlorade något…… då för många år sedan, något i mig själv…

…..
Inga droger vill jag ha, när jag möter livet….
Bedövad har jag varit ändå….stilla har hjärtat stått långa stunder….
På sparlåga har det bultat svaga längtansfulla slag….
I väntan….. på liv.

Bedövat har hjärtat varit, för att överleva tomhet… och ingenmansland.
De omöjliga drömmarna, … mitt enda hopp, min enda näring…
Flykten… min enda vila….

Inga droger, som kan beröva mig från minsta ögonblick av lycka….
… när helst det månne dyka upp…. kan det försvinna igen på ett ögonblick.
Så inga droger i min kropp, …inga droger i min själ.

Jag vet inte hur många dagar jag har kvar…. lika många som jag redan levt ?
…. eller färre än jag hoppats på…. inga droger i denna själ…
Varje chans till ett leende är värt varenda saltvatten-tår !
…. varenda en !

Jag kommer att måsta återvända dit…. Jag kommer gråta igen, tårarna räds jag inte längre. Jag har inte varit rädd för tårar på evigheter…..
Efter förtvivlan återvänder livet igen…. hjärtat börjar slå fort ….. och jag lever igen.
Varje gång jag förnimmer en känsla av osjälvisk kärlek, rinner det liv genom mina ådror, då ges syre åt mitt hopp… min tro…
Varje gång en annan människa ger mig närhet, och tröst.
Varje gång jag når en annan människa med min kärlek…. rinner det livselixir genom mina ådror…. Varje gång jag betyder nåt för någon annan.

Livet är här, livet är nu…… jag har den kropp jag har, en för tillfället frisk…
… och jag har den själ jag har, rejält sargad och ärrad,
men livet är nu… så inga droger i min kropp, ej heller i min själ.

…. så jag är här och redo när mina lyckliga stunder når mig.

…
Vissa barn blir glömda…

Lämnad….

Ett litet barn, en flicka blev glömd för en stund…. på ett varuhus, under 15 hemska minuter får hon en chock, ett trauma över att ha blivit lämnad.
Hon blir rädd varje gång mamma lämnar henne efter det, ett långt tag efter…
Sitter kvar i den lillas själ länge, länge….

Halv….

En annan flicka blir bortglömd av sin far, under hela sin uppväxt. Han finns inte för henne…. hon har bara sin mor…. detta sätter spår i henne, längtan efter en far, en manlig förebild sätter sig starkt i henne och påverkar hennes kärleksliv och hennes trygghet i vuxen ålder…. hon känner sig halv…. hon gråter ibland

Slagen…

En pojke blir slagen av sin mor…. om och om igen. Hon kan inte ta hand om honom, och ingen ser… ingen vet, ingen gör…. Men såren på armarna och benen läker tillslut, men aldrig dom som sätter sig i själen… och ingen ser dom såren…. som blöder än i hans vuxna liv…… sedan blir han vuxen och skall läsa, jobba….. han skall älska !

….Hur ?

Glömd. slagen, utnyttjad, hotad….

En annan liten pojke har både blivit bortglömd på varuhus, blivit lämnad ensam otaliga kvällar, har varit utan kost långa stunder, har blivit slagen, …. han har blivit utnyttjad hånad….. och han blev aldrig trodd, ingen såg !
Hans far var någon annanstans och han fick lov att ta hand om sin mor… redan som liten pojke…..

…… hur ska han kunna älska ?…. hur ?

Alla finns….

Dom är alla vuxna nu….. dom existerar allihop.
Och vissa av dom älskar ändå, även den mest trasiga av dom, med en kärlekslåga som när den väl tänts, ingen brandsoldat kan släcka….
Deras kärlek är starkare än de flestas… men deras själ är bräckligare….
.. och några kanske klarar av att undvika att bli slagna….

… men än idag gråter vi när vi blir glömda… än idag !

God Jul !

…

Det är för tungt….. oket du bär !
Ingen ser ditt ok, ingen….det är osynligt, för den som inte tittar.
Det är osynligt för den som inte kan se ditt hjärta…
….. du bär på skulder som inte är dina…
…. men ingen ser

”Någon sa om honom”….. ”han gjorde så”
… ”jag har hört”….. ”har ni hört om henne”…..

Och så var ännu en människa bruten !!….. för något någon ”hade hört” ??

….. det går fort att förstöra ett liv, någons rykte… det går väldigt fort.
Och ändå sade Jesus: ”Den som själv är utan synd, kastar första stenen”
…. men ingen lyssnar till hans ord längre,
nu är det jul, och ingen lyssnar till hans ord !?

Ur djupet av mitt hjärta….. vill jag älska.
Till botten av min trasiga själ vill jag bli älskad….
…likt ingen ring, med inskriptioner kan lova… bara påminna.
Men….

All den kärleken finns i mig, hur kan det komma sig ?
Jag som liten, inte satt till bords när det serverades kärlek ?
Hur kan det komma sig ?

Ur djupet av mitt röda hjärta, brinner jag för den lilla människan.
från botten av min trasiga själ, höjer jag min näve till kamp för dem…
…likt ingen född med silversked kan förmå….

Efter allt du sett, allt du hört, allt blod som flutit….
… efter alla tårar som gråtits i så mångas ögon… så mångas själaspeglar..
… hur kan du då inte kämpa för dom… med dom …. med ett hjärta rött!

… jag är ett osäkert kort, utan status…..utan yrkesstolthet.
Men i mig….. bultar ett djupt rött hjärta….

….för den som vill höra det slå.

Människor att beundra….

då tänker vi ju ofta typ på kändisar…
Jag har nämnt några i min blogg förut…
Den varma samhällsengagerade Allan Edwall, Astrid Lindgren, Jerry Williams
Jonas Gardell…. är några av de kändisar jag ser upp till, och beundrar.

… i vår vardag

Sen finns det ju människor i vår vardag, som kan förgylla min dag.
Det finns vissa människor som alltid gör en glad….
Jag känner en hel del i Sollefteå, som nästan alltid förgyller min dag, när helst jag ser dem, och hälsar på dem…
Människor som bemöter en för den man är, inga förutfattade meningar,
och öppet genuint ärliga och öppna, varma och kärleksfulla…..

För bra för att vara sanna..?

Det låter nästan för bra för att vara sant va?… finns sådana människor ?
Ja…. men jag har inte mött dem på kommunhuset, inte på Försäkringskassan eller arbetsförmedlingen…. inte på sjukhuset, och inte i kyrkan…
Dessa människor … var finns dom då ?…. och dom måste ju vara beundrade och hyllade…. dom måste ju överösas av kärlek och respekt..?
De som jag mött, arbetar på Badhuscaféet i Sollefteå, dom jobbar åt samhall, och på kvickroten….och på dagcenter.

… får inte den respekt

Tyvärr så får många inte den respekt och beundran dom förtjänar…
Utan tvärtom får utstå mycket fördomar, spott och spä…. Vissa hånar dem…
Vilket gör mig väldigt ont….

Tycker inte om kategoriseringar av människor

Jag har lärt känna många av dessa fina människor som tyvärr delas in i ett speciellt fack, och kallas för ”utvecklingsstörda” …. ”funktionsnedsatta” osv…
Och jag tycker inte om uttrycken, jag tycker inte om egentligen att vi måste kategorisera människor på det viset…. och därmed oxå ofta ”värdera” … el rättare sagt nedvärdera folk…..
”Störd i utvecklingen” … ja om man tänker så, så är jag oxå utvecklingsstörd, som har växt upp i en ytterst dysfunktionell familj…. Men även jag skulle föredra att bli definierad efter mina förtjänster….

Jag har lärt känna….

Jag har lärt känna dem, både genom Badhuscaféet, när jag går och simmar, men även för att det finns ett gruppboende i mitt bostadsområde.
Jag blir glad när jag ser dem, mina grannar, och tjejerna på badhuscaféet …

Vi är nog inte utan fördomar, fast vi tror det

Ofta anser vi oss vara utan fördomar, men vi är det inte alltid, och vi är inte medvetna om det. Jag har för visso aldrig själv tyckt om kategorisering och de nedvärderande ordet ”utvecklingsstörda”… eftersom det bara belyser brister…
Men även för mig gick det upp ett ljus för, när en bekants dotter gjorde en jättefin film om sin bror… som har downs syndrom. Hon beskrev sin bror så kärleksfullt, och alla positiva sidor, och även saker som att han blir arg, och lessen osv…mänskliga egenskaper helt enkelt. Och på slutet av berättelsen, sa hon ”vissa kallar honom för ”mongoloid” … här hemma kallar vi honom för Niklas….

Detta mina kära läsare öppnade mina ögon, och gav mig en tankeställare…
Så underbart kloka ord från en ung tjej….
Det är ju detta det handlar om… en individ, en människa, en unik människa…

Och vi bedömer även andra efter tillkortakommanden ….

Jag har tänkt på hur vi ofta gör likadant med andra människor ikring oss, där vi definierar dem efter deras tillkortakommanden, istället för deras förtjänster, eller rent utav deras riktiga namn.
T ex så kan vi säga ” du vet han som är så tjock”, istället för att beskriva honom för sin musik, sin familj el dylikt. Vi kan säga ”den där turken” fast han kan definieras efter sitt leverne och sitt sätt…
Sen visar det sig ofta att han inte ens är turk, utan kanske Iranier.

Det finns jättemånga exempel på hur vi ofta gör så…
Tex så gör vi det med en som är sjukskriven för låt oss säga MS, då definierar vi ofta henne efter det… el rullstolsbunden.
En som är sjukskriven för sin depression, blir definierad efter det…..

Det är så fel…. när vi skulle kunna definiera folk efter deras FÖRTJÄNSTER, istället för tillkortakommanden !!!!
Och definiera efter personlighet, istället för utseende och nationalitet.
… så som på ett vis Nordamerikanska indianer gjorde…..

Hur det kommer sig…?

Jag tänker på en av mina favoritfilmer ”Dansare med vargar” … det är lite svårt göra den jämförelse jag tänker göra, om du läsare inte sett filmen, men jag gör ett försök.
Filmen handlar ju i stort om hur John Dunbar, i en postering ute på amerikanska slätterna, finner sig själv, sitt rätta jag, när han möter en indianstam Siouxer…
Och vid ett tillfälle i filmen berättar ”Vind i håret” för John, varför han haft så svårt att acceptera John. Det var för att en nära vän till honom dog, och när nykomlingen John kom in i deras liv, så kände han vrede….
Men nu såg han på det på ett annat sätt….
”Min bortgågne kamrat gick bort, så att du kunde komma”

Jag tänker lite så med livet, att vi alla har en funktion, alla människor, och att vi har något att lära av alla och en var….

Förlåt min fördomsfullhet…..

Eftersom jag inte kan lägga ut namn på folk på en blogg, vilket hade varit mer personligt och rätt. Så blir det tyvärr så, att även jag kategoriserar i och med detta inlägg….. men ni må förlåta mig för detta, eftersom jag trots allt ser förtjänster och inte tillkortakommanden.

När det gäller dessa människor som jag inte vill kategorisera, men ändå indirekt gör det nu……. så tänker jag att de har kommit till oss, för att ge oss kärlek, lära oss om kärlek.
De är kärlekens missionärer…
Så ser jag det…. förlåt min fördomsfullhet, men så ser jag det…..

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Är jag en dålig människa ? ……är jag egoist ?
….är jag egoistisk så till vida att jag inte tänker på dom omkring mig ?
Ska jag vara ärlig och syna mig själv långt in i själen, så tycker jag inte det….
Men det kanske finns differentierande uppfattningar om det…

Vi gränslösa, kärlekstörstande

Vi som är uppväxt utan gränser i kombination med kärlekslöshet , och utan en någorlunda trygg tillvaro…. vi som blev utnyttjade..
… vi som inte vet vad närhet är genom upplevelse av den, aldrig någonsin tar det för givet att vi själva har rättigheter…. vi gränslösa, vi kärlekstörstande…

Vi känner dåligt samvete när vi får gåvor i form av närhet och kärlek, men vi känner det som en plikt att ge….
Vi som präglades av frånvaro på kärlek, och självkänsla…..vi som ständigt är till för att behaga, vi som tror att det är vår enda rätt att existera…

Vi som går utan bränsle… vi som lever på ett omöjligt hopp, vi som är allena i själen.
Vi som hjälper till, när någon människa behöver oss, för vi vet…. vi vet hur det är att känna sig hjälplös. Vi vet hur det är att inte ha någon…. så vi hjälper till, när vi behövs. Inte enkom för att vi tror att det är vår enda rättighet att existera, även om det finns med i bilden oxå…. Men även för att vi känner äkta empati med de som lider på något vis… vi vet hur det känns..

Men när den dagen kommer…

Det är på det sättet många människor kommer att känna oss….. hjälpsamma, snälla !
Och den dagen vi som var/är gränslösa, trygghetslösa, kärlekstörstande behöver nåt tillbaka….. den dagen blir vi ofta ensamma med vår törst, vår sorg och tomhet…..
Den dagen vi säger ”nej”, sätter ner foten, och tillgodoser våra egna behov, den dagen blir vi lämnade…. precis som vi blev lämnade, utnyttjade och övergivna då……. varför ?…. för att det går att utnyttja oss !
Den dagen vi satt ner foten, känner vi oss som dåliga människor, och egoister, och får dåligt samvete.

De som hade minst en

De som lärt sig gränser från början, fått veta sitt egenvärde, fått veta att de var älskade oavsett, om än bara av en enda person…..
…. de som var älskade, de är sällan ensamma, de har gränser för sig själva, och i allmänhet respekteras deras gränser….

Varför ?

Är jag en dålig människa ? …..egoist ?
Nej jag tycker egentligen inte det….. men varför känner jag mig så då, så ofta ?
… och varför känner dom som alltid har sitt eget bästa i tanken….
… varför känner de aldrig så ?