Frihet ger dom dig aldrig… friheten måste man ta

….
Om ni inte orkar läsa igenom denna relativt långa blogg, så skrolla då ner och lyssna på mikael Wiehe.

Allt är relativt … eller ?

Jag måste ju säga att visst är allt relativt, Albert Einstein hävdade ju detta. Och även om det må vara så att många använder uttrycket slentrianmässigt för att slippa svara på frågan riktigt …. så är detta uttryck sant i den meningen att det mesta som vi håller för”sanningen” kan ställas i relation till en annan sanning, någon annans verklighet och uppfattning.

Och det kan vara bra ibland, att kunna relatera till att det finns andra som har det mycket sämre än mig själv, för kunna se till det jag faktiskt har, och inte bara till det jag inte har. Jag menar jag har; Tak över huvudet, jag är inte allvarligt sjuk (peppar peppar, ta i trä)… jag äter mig mätt, Jag har fri sjukvård mm mm.

För mycket distans, så tappar du närheten

Men samtidigt kan för mycket av den hållningen innebära att man släpper efter på sina krav för ett rättvisare samhälle, samt mina egna rättigheter kommer på skam.
Och att man då faktiskt omedvetet närmar sig den typ av samhälle med stoooora ekonomiska och rättsliga klyftor, med korruption och mord och svält…. den typ av samhälle som jag jämför mig med, när jag intalar mig att jag har det bra ändå….

Frihet och demokrati, ett anständigt liv GER DOM DIG ALDRIG ,
FRIHET MÅSTE MAN KÄMPA SIG TILL; OCH FORTSÄTTA KÄMPA FÖR ATT FÅ BEHÅLLA !!
Annars tar dom det ifrån dig.

Detta har vi !

Ja vi har Tak över huvudet, vi lider inte av fattigdom, inte materiell i allafall, Vi äter oss mätta, vi har fri sjukvård mm mm.
Men nu har man under en längre period börjat rusta ner alla dessa trygghetssystem, man har börjat ta bort tryggheten att få vara sjuk och få försörjning.

Men nu glider det oss ur händerna

Att gå till tandläkaren har inte alla råd med idag. Jag har själv fått avstå många gånger, och fått förvärrad tandhälsa pga av att jag inte haft råd.
Jag har själv inte råd att byta glasögon längre då jag kommer att behöva progressiva,,….. finns inte en chans för mig. Och jag har behövt nya i 12 års tid nu.
Alla skall känna sig otrygga om man inte har stort kapital förståss det är den nya given från de nya makthavarna….

Är man arbetslös skall man drivas till att ta arbeten som inte finns, genom att man sänker arbetslöshetsersättningen. Och man skall tvingas flytta land och rike runt för att ta ett arbete som kyrkogårdsvaktmästare trots att det finns utbildad arbetskraft för yrket på närmre håll. Sjuka skall anses vara delvis eller helt arbetsföra, tom vid fall av cancer, och även dom skall enligt de nya makthavarna bli av med sjukförsäkringsutbetalningarna, för att tvingas söka jobb…. jobb som hundratusen arbetslösa står före i kö på….

Och sen….vilken arbetsgivare tror ni anställer en som varit sjukskriven en längre tid, och fortfarande har sjukdomssymptom. … och därmed riskerar att utebli från arbete pga av denna sjukdom … vilken arbetsgivare väljer denne före en frisk människa…. som dessutom söker jobb ???

…..hur har man tänkt här då ??

Rehabilitera er själva !!??

Och sedan är ju den andra biten i denna omöjliga ekvation, att den medicinska biten av den sk rehabiliteringen uteblir pga kraftiga nedskärningar inom vård under en längre tid. Så här är det då tänkt att de sjuka skall hela sig själva på nåt magiskt vis…… fråga mig inte hur …. fråga makthavarna, fråga regeringen, fråga Alliansen…

Vilket samhälle vill vi ha ?

Och det är då ur detta perspektiv vi måste fråga oss vilken typ av samhälle vill vi ha ? … och hur länge kan vi låta de sämst ställdas villkor i Sverige försämras med ”allting är relativt” som ursäkt för denna återgång till ett konservativt samhälle , där träpatronerna ägde och styrde, och arbetarna fick stå med mössan i hand,

Överdrivet ?? .. ja visst NU JA !!… men om vi släpper alla krav på rättvisa, på jämställdhet och solidaritet, så är det bara en tidsfråga, tills vi i realiteten är där igen!!

Börjar inte ni oxå ledsna på att……

Blir ni inte liksom jag trötta på att höra om Politiker som roffar åt sig tillgångar, höjer sina löner i kristider, då 10.000-tals arbetare får gå ifrån sina jobb ??
Reagerar ni inte liksom jag när moderata politiker tar sig friheter i bostadskön, pga av pengar och ställning, på bekostnad av hemlösa och svårt utsatta kvinnor ?

Är ni inte som jag innerligt less på att höra nyhet på nyhet där olja läcker ut i haven och förstör hela ekosystem, less på att höra om giftskandaler där företag hänsynslöst vräääker ut gifter i naturen, för att det genererar större vinster…. vräker ut dessa gifter i den natur, från vilken vi tar den föda som vi skall ge våra barn,… våra barn som är framtiden…..

Är ni inte likt jag, less på att höra rapporter från hela världen där folk blir mördade av sina regimer, att barn svälter och utnyttjas som billig arbetskraft och som prostituerade till rika blekfeta svenska och västerländska män perversa lustar ?
Och på att västerländska företag utnyttjar naturtillgångarna i fattiga länder som Västsahara … och folket inte får ta del av inkomsterna som bringas av det fiskrika havet ??

Blir ni inte likt jag less på allt detta….??

Visst är det sant det moster sa… men

Jag har förvisso funnit det för sant det min kloka moster sagt, när hon vände bak och fram på ett ordspråk och fick en annan sanning; ”Det är gott… att inte veta”
Menandes att man inte kan veta allting i livet, och att man mår bra av att inte veta allt heller. Men det är lika paradoxalt som inledningen av mitt inlägg här, med att allt skulle vara relativt….

Men om man inte öppnar ögonen….

För låtsas man inte om vad som händer i världen, låtsas man inte om vad som sker nu i Sverige, så kan alla rättigheter våra mor och farföräldrar kämpade till sig i demokrati, rösträtt och välfärd vara som bortblåst … på några år…

Frihet ger dom dig aldrig… friheten måste man ta
…. Rösta rött till hösten !

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Framför spegeln

….
Svårt att beskriva hur jag känner mig nu.
Ibland uppgiven….ibland arg…. och ibland ledsen !

Känner mig lätt utnyttjad…. och bortkastad.
Det är inte svårt att räkna ut varifrån den känslan kommer
ursprungligen…
Och ju mer jag lär mig om livet, ju mer förstår jag att människan ofta
försätter sig i liknande situationer i vuxenlivet … om och om igen.

Hur ser jag på mig själv idag ?
Jag blir tårögd bara jag ställer frågan …
Vad ser jag när jag ställer mig framför spegeln ?
Vad ser jag bortom min kropp och mitt utseende ?
Jag tittar sällan dit ….. men när jag gör det ser jag ofta en ledsen
Tomas, bakom mitt utseende, bakom leendet som ska skydda mig från insyn,
till vem jag är under alltihopa…..

Jag blir tårögd bara jag ställer frågan, Vad ser jag när jag står
framför spegeln ?
Är jag stolt över den jag blivit ? …. Tycker jag
om vad jag ser ?
Eller skäms jag över den jag blivit ? ….tycker jag
att jag inte är värd att älskas ?
För att överleva har jag hittat på
oändligt många olika sätt att bedöva det som gör ont inuti,…. flytt
från bilden jag har av mig själv….
Och samtidigt är det samma
bedövning som gör att jag inte förmår att leva fullt ut, ta för mig,
låta mig bli älskad…..

Saknaden av min far är verklig. Han är
död nu, men det är en ren sorg, okomplicerad sorg. Där finns en sorts
acceptans.
Medan saknaden av det jag inte fick som barn, som alla
behöver för att bli en fungerande individ….. är en svårare sorg…..
Det
är som att ta farväl av något man inte haft, som att lämna någon man
aldrig varit nära….

Det värmer mig, och hugger i mitt hjärta
på samma gång, när jag ser familjer, där det finns kärlek. Familjer där
det finns gränser. Där imperfektionism är naturlig, lika naturlig som
den obestridbara kärleken till sina barn….
Det finns bara en sak
som gör ondare än att se den kärlek jag inte fick. Och det är när jag
ser barn som inte fått den, och far illa. Sådant känner jag av på långt
håll.

Sedan har jag sorgen och saknaden av mig själv, mitt inre jag som inte
får komma ut i dagsljuset, och lysa upp det som känns så mörkt.
Det
är saknaden av att bli sedd, och bekräftad….
Jag tror inte
tillräckligt stark för att vara så säker på mig själv, att jag vet att
jag duger som jag är…..
Jag tror bara jag duger när jag är glad,
hjälpsam, snäll och rolig…
Inte när jag är arg, ledsen, liten och
rädd….

Jag kan ändå inte förstå med mitt hjärta …..
Jag
förstår med mitt förnuft, att du inte förmådde älska, att du inte
förmådde annat än hot om att lämna, hot om att lämna mig på det mest
definitiva sätt som går att lämna ett barn… ensamt kvar i ett stort
mörker.

Men mitt hjärta förstår inte …. varför du inte älskade
mig…. varför du inte älskar mig. Mitt hjärta förstår inte varför du
aldrig i vuxen ålder har hälsat på mig.
Mitt hjärta förstår inte hur
du var så gränslös mot mig, utnyttjade mig för eget bruk, känslomässigt
och på det sätt som man inte får göra mot ett barn…
Jag förstår
inte …. förstår inte

När tron är svag

Det är nästan morgon nu… men hostan har hållit mig vaken…..
..
Jag var på väg ner….. när den slog till influensan.
Var
väldigt ledsen och uppgiven, desillusionerad vad gäller kärleken och
livet…
… då influensan däckade mig. Alla känslor la jag på is för
att orka ta mig igenom feber, värk, öroninflammation, hosta och
kräkningar…..

Än är jag inte helt frisk, men mycket bättre. Och
då tar känslorna vid där jag frös dom för två veckor sedan…..


nu känner jag det…….sorgen i mitt bröst, och tårarna som tränger på
i mina ögonvrår, men ännu ej flödar…..
Förtvivlan inombords…..
uppgivenhet om vartannat med en urvrede…
Allt jag lever för och
hoppas på är kärlek och en meningsfylld tillvaro.
Någon att älska och
vakna upp med ….. någon att ödsla min kärlek på.
Någon som frågar
mig hur jag mår, någon som känner mig, ser mig…. ser mig … ser MIG
!………. som lägger armen omkring mig när min panna är i
djupa veck av bekymmer, när mina ögons glans är slocknad.

Ibland misströstar jag…. allt detta känns som en utopi. Vem ska kunna
älska mig ?
Det känns inte möjligt, det känns som att försöka fånga månen….

Far är borta nu . far är i himmelen. Trots all sin trasighet och sina
egna bördor, sin otillräcklighet och sin frånvaro under min uppväxt….
älskade jag min far….
Det var far som i min vuxna ålder sa: ”det kommer flera” …. han
tröstade mig så.

Jag tror inte nu ….. jag är svag i mitt hopp, och önskade att det
fanns någon som var stark åt mig just i denna stund,,, bara just i
denna stund. Någon som trodde åt mig, övertygade mig att det kommer bli
bättre, och inte förminskade min sorg, eller gav efter för min
förtvivlan…. bara så att jag fick lite åt mig själv….
Sen bär jag mitt ok själv igen …..

Känner mig ensam på det viset…..

Och sorgen och traumat, vreden över att ha blivit så illa behandlad i tidiga
år… ligger kvar, den försvinner aldrig helt…..
Och vetskapen att hon är vid liv…. att mina bröder är vid liv, och
aldrig visat något intresse av att veta av mig ens ….. är så jobbigt
att jag knappt orkar tänka tanken….Men det är fakta ….

Och att mor aldrig visat en tillstymmelse till ånger, inte en antydan
till förlåt.
Jag tror inte hon är kapabel till förlåt…. inte kapabel till
kärlek….

Hur skadad är då inte jag av det…..Jo ganska rejält tilltufsad. Men
vid liv, och känner, lever, söker, kärlek….

Varför gråter jag då ?


Även om jag inte har våldsamt mycket pengar att röra mig med….
…och även om jag inte har ett yrke att finna stolthet i..
Och trots att det finns mycket i denna stundvis brutala orättvisa värld, som jag blir lessen av att se och höra …

… så är det inte det som berör mig mest, som får mig att gråta.

Alltid samma sak

det är nästan alltid samma sak som får mig att gråta, om än det är på TV, film eller i verkliga livet, i relationer ….
Så är det relationer mellan barn och sina föräldrar, separationer, och återföreningar, som får mig att gråta hejdlöst…..

Tårar är inte det sorgliga, tårar är det förlösande

Nu kanske ni tror att det är sorgligt, eller jobbigt när jag berättar att jag gråter….
Men så är det inte …. det är inte gråten som är det farliga…..
Det är dom som har sorg, och trauman, och inte förmår att gråta som lider mest….

…och det är när JAG inte gråter, och ändå bär på den saknad och sorg jag bär med mig. Jag ber ingen förstå, som inte har upplevt liknande…
Och jag ber ingen känna med mig när jag skriver om det ….Jag uttryckligen vill INTE att nån ska tycka synd om mig…. MEN !!

Men jag tar mig rätten att känna….

Men det jag gör… är att jag uttrycker den sorg jag känner, som kommer till viss del kanske alltid finnas kvar…. En förlorad barndom, går inte att återfå….
Och jag har ingenting för att vara bitter och hatisk….. detta skulle bara kväva mig själv…

Men att förneka den sorg jag känner över saknaden…. vore lika dumt som att hata eller vara bitter…..
Det vore att förneka mina känslor, mina tankar….. det vore att förneka mig själv.

Detta berör… detta längtar jag efter, detta saknar jag

Så jag gråter… när jag ser en återförening mellan barn och föräldrar, på tv….
Jag gråter i tystnad ibland…. när jag ser kärleksfulla relationer, trygga barn, och harmoniska familjer i verkliga livet, bland mina vänner och bekanta…..

Jag gråter av sorg och saknad för att jag inte fick detta… och jag blir varmt berörd, och lycklig över att dessa barn får detta… om än lite avundsjuk… både ur barnets och förälderns synpunkt…..

För det är också en sorg jag har som skulle kunna förändras….. som inte nödvändigtvis tillhör det förflutna… utan skulle kunna tillhöra framtiden …

… en egen familj.

Problemet är att min självkänsla, gör att jag inte tror på mig själv tillräckligt…
Jag vet vad kärlek är … men jag vet inte vad trygghet är…. har inte upplevt detta…

Jag älskar för alltid…..

Jag älskar för alltid.
När tiden tagit slut, när alla kort är spelade…
…. när det är oundvikligt slut.

När alla sår ligger öppna,
när de blöder av sorg och saknad.
Även när vissa sår läkt, och lämnat efter sig ärr,
så älskar jag dig.

Jag har inte glömt.
Så länge jag lever kommer jag älska, skall jag älska.
Om du har varit älskad av mig, då är du det ännu.
Ingenting kan släcka min kärlek…

Jag minns…. jag blöder, jag älskar.

Svårt att föreställa mig….

Djupt inlägg detta…. det förra är gladare

Jag kan inte föreställa mig hur det kan vara….
Har sett det på TV, jag har hört andra säga det till sina barn…
Men jag kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle kännas….

… att höra sin mor säga att hon var stolt över den jag är, över den jag blivit.

Tänka sig…. en far som kommer hem och frågar hur jag haft det….
Det
är nästan omöjligt att förställa mig en mor som var hemma. Mor eller
far som lagade mat regelbundet…. eller ens var hemma..
Det var inte så det var …..

Det är som att föreställa sig att flyga, när man inte ens kan gå…
Om jag tänker tanken på att min mor eller far skulle… visat mig det…
… tanken på att de skulle sagt mig detta….

Det
är svårt att föreställa mig… och jag brister i gråt varje gång jag
kommer den känslan nära… och gråter och gråter och gråter….
Men det var inte så … detta kan inte förändras… det som varit …. har varit.

Därför har jag svårt att förlika mig vid tanken att någon skulle kunna älska mig för den jag är idag…
Alltså inte för vem jag skulle kunna vara imorgon, utan för den jag är idag.
Därför är det svårt för mig att tro på kärlek… därför är det svårt för mig att tro på mig själv…

Min barndom är förverkad…. går inte att förändra. Den har lämnat mig ärrad och osäker … trasig och ensam… i vuxenlivet…
Men den har oxå gjort mig stark, vacker, ödmjuk och empatisk…

Min barndom är förverkad… men min framtid ligger för mig….
… och hoppet om kärlek dör först när jag andas mitt sista andetag

Kan inte föreställa mig riktigt hur det skulle kännas … att höra en kvinna säga att hon älskar mig… och känna att orden var sanna….

…. en överväldigande tanke

Är du där ?

….
Är du där ?

Är du där, fast jag inte ser dig ?….
Du som var menat skulle vara min vän, min älskade….
Jag tror mig kunna känna ditt väsen….
tror mig veta vem du är, när jag ser dig.

Jag har sett det förut….. det som kallas kärlek.
Vänner som varit utan länge och väl, fann den till slut…
Fast jag börjar snart vara i ”andra halvlek”…..
…kanske jag drömmer förgäves.

Jag kan inte se mig där…
Den bilden inom mig där du tar mig i dina armar, och jag är trygg…
Den bilden är mig överväldigande, overklig….
… men ändå allt jag lever för.

Är du där ?
.. framför mina ögon, och jag inte tror att jag har en chans ?
Eller är du där, och inte vågar ge dig till känna ?
.. jag vill att du ska veta… att jag inte har för vana att se sånt.
… att jag inte tror att jag är … att kärlek är för mig.

Får man älska .. när man är trasig ?
… kan man vara älskad trots man är trasig ?
… finns du där ?

Jag kan fortsätta vandra tills jag dör….
Jag kan skratta och gråta, se gott och ont,
Se att det ät gott att leva trots allt….
Och jag kan se hur vackert livet kan vara… i all sin prakt.
Jag kan se hur vackert ett träd i skymning kan vara…
och beröras av en känslosam sång….

…. men jag vill gärna träffa dig innan allt är slut.
Jag vill gärna tillbringa mina sista dagar med dig …
,… med dig som jag ännu inte träffat…
eller har jag ??

……är du där ?
eller är allt bara en naiv dröm ?
är allt en hopplös dröm av en blind romantiker ?
…är du där ?

Vackraste kärlekslåten

Det allra djupaste sveket

En sovande ej uttryckt ilska mullrar i mig…. under all sorg

Vissa svek finns inte ord för….

En del sår verkar aldrig läka…….. verkar blöda livet ut…
Jag var bara ett barn då… jag är vuxen nu, fast med det svikna barnet i bröstet.
Jag var bara ett barn när du gjorde det…en hel uppväxt
Hade jag haft en röst… hade jag vetat, och sagt nej…
… men det fanns ingen annan, och det visste du….

Jag kan inte förstå ….Jag kan bara inte förstå….?
Jag har ingen kärlek i mitt bröst, bara sår….bara ärr.
Och det brinner … gör ont i mig när jag ser kärlek inom familjer… så ont !
Platsen där min inneboende trygghet skulle bo…..är tomt.
Den plats i min själ där mitt ursprung, mitt arv min familj skulle vara … är tom.
Känner ingen närhet…

Allt utifrån ett livslångt svek….. ett svek utan botten, Det allra djupaste sveket från en mor mot en son..
…och än idag är du tydligen utan ånger…. utan samvete……
Det fanns inga gränser ….. visade mig inga gränser….
….överträdde mina gränser…..och skändade min själ…..skändade mig…

Hur ska jag då kunna förlåta ??…… ingen ånger från dig…
Du betydde allt för mig då…. Idag är du ingen för mig…. bara ett tomt skal.
Inget kan göras ogjort….

Jag är den jag är… och när du går bort, är alla tårar slut.

Stor näsa

Livet kan vara tufft ……. för oss alla under stundom, kanske mer för vissa…..
…no … who am I kidding….naturligtvis mycket värre för vissa än andra…
Men
ingen är utan sorger, utan problem….inte ens… eller kanske
speciellt dom som har gott om pengar…. Det är annat av värde i livet
jag längtar efter och avundas…

Tårar hade vart bättre

Nu finns inga tårar ens… tårar hade vart bättre.
Känner mig helt klart rätt misslyckad……
Ser runt omkring mig… och ser mig själv…Ser allt jag inte är… och allt vad andra tycks vara….Vissa saker är ofrånkomliga att inte undvika…. Jobb, familj… osv…

Stora näsor

Kärlek tycks mig vara en utopi större än den underbara tanken att kunna ha ett arbete…. en stolthet….
Kärlek ja…. Filmen Cyrano de Bergerac med Gerard Depardieu… (Roxanne Am)
Han med den stora näsan, som kom i vägen för kärleken…
I slutet så övervinns ju det ytliga av äkta kärlek….och det slutar, eller ska jag säga börjar … lyckligt…

Men så är det nog inte…


Jo nog skulle det vara bra om det var på det viset….. Som jag
uppfattat livet och ”kärleken” så är det inte så det fungerar för det
mesta…..
Den med den ”stora enorma näsan” är nog oftast ensam…
Och
näsan symboliserad kan ju vara vad som helst…. Överviktig, dålig
ekonomi, trasig själ, arbetslöshet….hudåkomma… osv osv ,….
Jag har oxå en ”enorm näsa” eller två…. min syns inte förrän efter ett tag, och då visar sig den ”sanna kärleken”…. och man blir övergiven för någon med ”vackrare näsa”

…. Det är NU jag lever, det är NU jag vill ge kärlek

Nu är ju inte livet alltid så att du kan göra det ena först för att få det andra..
”Du måste älska dig själv, innan du kan älska någon annan”…sägs det…
Jag tror det är crap.. bullshit, som bara sätter upp hinder…
Ingen älskar sig själv fullt och helt i alla lägen… och man blir aldrig ”färdig” …
Så jag älskar mig själv efter bästa förmåga, utifrån det som givits mig…
Och jag älskar andra av hela mitt hjärta utifrån dom de är…. Och faktum är rätt lustigt detta… att jag älskar just stora näsor med liten krok på ….
Jag älskar kvinnor med utseende som är annorlunda… (Sticker ut)…

Hittills har ingen älskat mig för min ”stora näsa” … när de väl sett vad i min ”näsa” består i,,,,.. så försvinner kärleken från deras sida….
Min ”näsa” …. är trasig själ, taskig ekonomi, och utan jobb….
Ibland önskar jag att det faktiskt vore en stor näsa som var mitt problem…

…. Det är NU jag lever, det är NU jag vill ge kärlek

En trasig själ har vandrat vidare, och hittat hem

En
nära släkting och väns mor gick bort i helgerna… efter ett mycket
tufft liv, kantat av alkohol och och problem, och sjukdom…
Jag spelade på begravningen, med delvis egenkomponerad text

(blogginlägget under)

Ett Farväl….

(Delvis egenkomponerad svensk text, till You raise me up)

När skymning sjunger i de vilda skuggor
sin vaggsång tyst för himlens röda sky
När natten svävar bort på fågelvingar
över de trolska skär då dagen gryr

Ett hjärta rött, som lyste trots en saknad
Ett liv som tusen, tusen tårar bort
Sökte kärlek i en törneskog av taggar
En stund på jorden, ett ögonblick så kort.

Rör vid min själ ett fruset hjärta ropar
av längtan till en frid där inuti
Rör min själ jag väntar i den tystnad
som tusen läten gömmer sig uti

Ett hjärta rött, som lyste trots en saknad
Ett liv som tusen, tusen tårar bort
Sökte kärlek i en törneskog av taggar
En stund på jorden, ett ögonblick så kort.

När mörkret faller tänder vi ett ljus
För en själ som får sin vila nu
Där inget stör, där inga sorger vila
Dit lyfts du upp, du får din vila nu

Hör hennes själ, ett fruset hjärta ropar
Av längtan till ett ljus som hägrar nu
Med öppna armar, ljuset kommer mot dig
Du hittar hem…. Hem till himmelen till slut