Kategori: Djupt rött hjärta

…
Söker orden för hur jag känner.
De kommer inte alltid lätt. Åtminstone
inte alltid orden för de äkta känslorna, nära
mitt innersta väsen, mitt sanna jag.

Mitt sanna jag ja… innerst inne.
Inunder alla skal, och försvarsmekanismer.
Den jag Tomas är, det jag känner, och det jag tänker.
Vad jag vill… vad jag egentligen vill.

Jag känner fuktade, sorgsna ögon, och
melankoliska hjärtslag. Sorg och saknad blandat
med tacksamhet och ödmjukhet. Jag saknar nästan inga saker,
och känner mig inte fattig, tvärtom faktiskt. Men jag saknar,
återkommande och utan möjlighet att ignorera det helt
familj, både en egen, och den jag hade vela haft som liten.
Det går aldrig över det där. Men jag kan leva med det,
och må bra vissa stunder.

Vad jag vill ja…. ?
Det är väl tokenkelt att veta vad man vill?
Nej det har inte varit det för mig. Jag har under större
delen inte vetat om att jag fått ha en egen vilja. Så
jag får jobba med det hela tiden, att söka i mitt inre vad jag vill,
i varje litet val, varje dag, och i de stora drömmarnas drömmar.
Kanske det mest grundläggande, nämnde jag ju redan här ovan.
Men jag tror inte det kan hända mig…. jag …..nä jag tror inte det
är möjligt.

Jag saknar några som försvunnit ur mitt liv.
Vissa har gått ur tiden, och vissa har sina liv
bortom mitt liv. Jag undrar om någon saknar mig?
Jag vet inte faktiskt. Det spelar väl ingen roll kanske ?

Det går inte att låtsas som jag inte påverkas av den milda
isolering även jag upplever till följd av Corona. Det känns
ensammare än förut på visst vis. Då satt ensamheten inombords
Nu är den rent utav fysisk, och social. Inga kramar på ett års tid.
Det påverkar nog mer än man vill erkänna.

Och jag är innerligt trött på världen och Sverige.
Jag är inte alls trött på livet, jag älskar livet. Men
jag blir utsliten av all egoism, all dårskap, all kortsiktighet,
allt hat. Och de människor som håller den skiten vid liv.
Trött och sliten.

Imorgon hotar de med sol, och några plusgrader.
Jag lär ska ut och hälsa solen, och våren.

…
Det var ingen bra dag idag för mig,
men vilken otroligt underbar dag det var för mig,
här i det hjärtlösa paradiset vi kallar Sverige.
Jag har haft sådan tur, inberäknat alla mina trauman,
och depressioner. Jag är en av de lyckligt lottade,
här i det hjärtlösa paradiset vi kallar Sverige.

Det var ingen bra dag idag, det var en fantastisk dag,
med dålig mage, mestadels sängliggande….
Det blev ingen boule idag, dansen är inställd på obestämd framtid,
och musiken har nästan tystnat från min gitarr och strupe.
… men jag är djupt, djupt tacksam. Av hela mitt hjärta.

Den lille pojkens käke var bortbiten av en Hyena, allt nedanför
övre tandraden var borta. Tonårsflickans ansikte var vanställt av en
tumör under hennes första år, Efter 17 operationer kunde hon nu öppna
munnen och se sitt leende, och hon var överlycklig, trots
att det fortfarande och för alltid fanns utseendemässiga spår.
Idag var en bra dag för mig, en riktigt bra dag för mig
Av hela mitt hjärta är jag tacksam.

Grannarna levde om igen, sent på kvällen, jag är oerhört
tacksam för det, oerhört tacksam. Jag har bubblor i färgen,
på väggen i badrummet kvar sedan
det läkte in vatten från taket, för mer än 7 år sedan.
Och varken förra eller nuvarande
hyresvärden har åtgärdat. Men det gör mig till världens
lyckligaste människa.

Han hade sett våld och död varje dag i sin uppväxt,
i ett krig som aldrig kommer ta slut. Avrättningar var
vardag, innan de flydde från Irak till Turkiet. När
Vapenstillestånd blev av i Korea, skiljdes familjer åt,
och sågs aldrig mer igen. En naken springande flicka flyr
napalmbomber i Vietnam. Miljoner skelett och aska grävs fram
efter kriget i Auschwitz.

Det har varit en bra dag idag, när jag inte hade ork att
baka matbröd fast det är slut. Jag har lite ont i kroppen idag,
det är helt underbart. Jag tillhör de som är fattigare än de som
kallas fattigpensionärer i Sverige. Och jag har det så fantastiskt bra.
Och idag var en bra dålig, dag, e av de bästa.
Och jag menar det av hela mitt hjärta.

Mitt hjärta brast när flickan och pojken log igen
efter sina omfattande smärtsamma operationer,
och var tacksamma. Och jag log och grät samtidigt
med hela mitt hjärta. Jag hade en rätt bra dag
liggandes och magsjuk, när allt kommer ikring.
Och jag är evigt tacksam….
… här i det hjärtlösa paradiset vi kallar Sverige.

…
Solen har varit under horisonten i en timme nu.
Jag tycker det är skönt, när det blir mörka nätter igen
Lika skönt som när det på vårvintern tippar över åt
andra hållet igen, och det blir lite mer dag än natt på dygnet.

Landar ibland

Min själ landar igen, och när den gör det, landar från
göromål, från yttre, ytliga besvikelser, från att hålla
masken i livets skådespel…. Då… Då får andra känslor
plats en stund. Känslor som inte riktigt får plats i vår
uppochnedvända värld, trots att alla har dem.

Kärleken den gamle illusionisten

Då kommer längtan fram … längtan efter att finna
harmoni i livet, kanske till och med tillfälligt i någon
annans sällskap… kanske till och med längtan efter
kärleken. Kärleken den gamle illusionisten, som trollar
med våra hjärtan, fyller dem, och lämnar dem brustna.

Jag har väl torkat ihop inuti

Jag har väl torkat ihop inuti, och tror inte på
trollkarlar eller tomten… eller kärleken. Blivit
en glad, fin, men torr, bitter gammal gubbe.
Åtminstone kan det verka så. Men jag blöder inuti, blöder av
passion och längtan, och en outtömlig längtan att bli älskad,
och att våga älska. En klar stark låga, djupt i mitt bepansrade
sargade, tvivlande, ensamma hjärta.

Men att ge honom friheten, gör att han vill komma tillbaka

Jag känner mig inte speciellt ensam, men mitt hjärta gör det.
Jag har inget behov av att vara uppe i folk hela riden, ””ha” någon,
”vara någons” .. ”tillhöra någon” Det låter inte som kärlek för mig,
det låter som ofrihet. Men att se någon .. rakt in och le åt det
hon ser. Utan ord, bara älska det hon ser. Men att ge honom friheten,
gör att han vill komma tillbaka… igen, och igen, och igen,
likt näring som får plantor att växa.

Livet sker nu, hela tiden. För varje minut och sekund som
tickar och slår. I varje andetag. När vi väntar på något bättre,
när vi är missnöjda, när vi äter, sover, går och när vi arbetar,
lider, eller ger andra lidande. Och sen tar det slut…
… för alla. … för mig. Jag kan inte stoppa tiden, kan inte
förändra världen, inte heller mitt förflutna. Och jag har rätt liten kontroll
över framtiden. allt jag har är nuet…och mig själv egentligen.

Och i slutet av dagen är det viktigare att vara överens med sig själv
än med någon annan !

/TL

…
Det måste regna … det måste få regna..
Det måste få bli grått och hôrvet, fuktigt och trist.
Det måste få stanna av, det måste kunna va tråkigt.
Det måste få regna … det måste få regna

Jag älskar att höra regnet smattra mot fönsterblecket

Om det inte får regna i mig, torkar jag ut till
en livlös öken. Det måste få regna i mig, ned för
kinder, och inuti mig. Jag njuter ofta av regn. Speciellt som
nu, när det varit het länge. Jag älskar att höra regnet smattra mot
fönsterblecket. Idag tog jag på mig shortsen, och tjock-skinns-skinnjacka
min och gick ut i regnet, i den friska svala luften. I det gråa, trista
i det hôrviga, fuktiga, kalla.

Men det är inte regnet ….

Och ibland kommer melankolin, och sorgen med regnet. Men det är
egentligen inte regnet som bär den med sig. Det är vi själva,. som
har det inom oss, alla soliga dagar, men nu… nu när regnet kommer,
så stannar vi upp en stund, och då kommer det fram, som vi stoppat undan. Det
måste få komma fram ibland… det måste få regna i mig ibland,
annars torkar jag ut invändigt.
Det måste få regna ibland, annars dör våra odlingar, annars gulnar
gräsmattor, annars dör bären och träden, och då dör allt annat. Det måste
få regna ibland, Det är välkommet, vad än för känslor det väcker i mig,
väcker i dig, väcker i oss.

Jag har stannat till en stund…

Nu smattrar det på fönsterblecket, och jag har tillfälligt stannat upp,
och det regnar lite inombords också. Det är okej, det kommer sol igen.
Jag är inte rädd sorgen, jag är inte rädd mörkret… och jag tycker om regn.
Nu förändrar regnet älvens yta, och karaktär. Och jag saknar…. jag saknar
jag saknar …

Tänk om vi suttit där ….

Jag saknar min far. Tänkt om vi suttit i sommarstugan i Stordegersjön nu,
morfarns sommarstuga, och bara tom-glott utöver sjön. Utan ord, enkom smattrandet på fönsterblecken, och plåttaken. Vattentunnorna rinner över, när de fyllts
av ihärdigt regn. Höra elden knastra och spraka i öppenspisen.
Och ta en kopp riktig choklad. Men det är dig jag saknar far.
Och det känner jag nu, när regnet smattrar på mitt fönsterbleck.

Det måste få regna ibland. Tids nog blir det sol igen.
Och då är jag redo… för att jag låtit det regna.

Jag känner mig ledsen, och lycklig samtidigt,
på ett vis. Det finns samtidigt, och jag låter bägge finnas.
Det är ingen motsättning, de är kanske inte ens motsatser,
på ett vis. Det ena existerar inte utan det andra.
Men det är okej, jag är inte längre rädd för sorg,
jag är inte längre rädd för att vara ensam.
Men jag är ledsen för all förlorad kärlek,
all utebliven kärlek – och det är vad jag känner nu.

Det finns än idag människor jag tycker mycket
om, och någon enstaka som äger mitt hjärta,
kanske utan att veta om det. Det är något jag inte längre
tillåter mig, att bli förälskad, eller kär.
Jag tycker jag är värd kärlek, men jag tror inte på den,
jag litar inte på den. Jag vågar inte längre lämna över
hjärtat i händerna på någon.
För många gånger har det krossats,
använts och slitits itu.

Jag förstår att jag aldrig kan vinna någons
hjärta och tillit, när inte jag vågar. Men så är det
i alla fall. Så känner jag ändå….
Och jag är ledsen över det.

Samtidigt är jag lycklig, då och då.
Lyckan består i insikter om hur
lyckligt lottad jag är, och hur lite som gör mig nöjd.
Vilket troligtvis gör mig mer nöjd ände flesta som har det
bättre ställt ekonomiskt än mig.

Jag blir på riktigt genom-glad, när jag hittar
djupfryst äppelsylt, längst in i ena
av mina frysar, som jag satt och ävlades med
i höstas, med trött rygg och äppelkniv.
När jag hittar mitt hembakta Kumminbröd med
mandel, och rågmjöl. Och äter det med andakt
i små skivor, som det vore det värdefullaste jag har
i matväg. Och njuter i fulla drag, så till den
milda grad att jag ler stort när jag tar fram det
ur frysen.

Det är omöjligt för den som har allt,
för den som kan köpa allt. Den kan omöjligt känna
samma glädje i det hemgjorda, eller det faktum
att jag ens har tillgång till att baka det brödet
och äta det… med andakt. Det är min välsignelse,
att uppskatta och vara tacksam över det jag har.

Och på ett vis, är det samma med kärleken.
Jag har aldrig funnit den, jag har aldrig upplevt den
Jag vet inte hur det känns att känna mig älskad.
Jag har faktiskt aldrig känt mig älskad.
Men jag har känt kärlek. Jag har uppskattat kärleksfulla
osjälviska handlingar, kanske mer än någon som någon
gång känt sig älskade, eller blivit älskade från
allra första början, och tar den för given.

En omtänksam beröring när jag behövde den som mest,
minns jag för alltid, och alltid. Genuina ordalag om
mig, när jag fallit itu inuti, som fått mig att resa mig
ännu en gång, och försöka på nytt, och på nytt.
Det glömmer jag aldrig någonsin. Jag har lärt mig
att överleva på sådana kärlekssmulor från varma
människor, som såg mig, om än för ett ögonblick.
Och ni skulle bli förvånade över hur länge
jag får smulorna att räcka ….

…för alltid.

Ni som gav mig en smula kärlek, när jag svalt,
kanske inte alla är medvetna om det. Men om ni
får ta emot massor av kärlek från mig
i form av handlingar, empati eller starka
vackra ord om er karaktär …. ni har troligtvis
spillt nån smula kärlek på mig nån gång.

Så all förlorad kärlek – och all vunnen dito,
är en del av livet.
Men just ikväll är jag lite ledsen över det.
Jag tror jag går till min frys och letar ett
leende.

…
Du lille vagabond
slutar aldrig vandra
osynligt avstånd
bland alla andra

Kommer aldrig hem
Men det är dit du går
hittar aldrig dem,
dit tiden inte når.

Ögon bruna letar nå’t
Osynlig, glömd, en gåta
ögon som inte förstått
de borde kanske gråta

Du känner ej vad du känner
Ditt hem är inte mer
Även om du hittar henne
Så finns hon inte mer

Små fötter som aldrig slutar gå
Minnet av ansiktet försvinner
Hoppas nog hopplöst ändå
att han henne återfinner.

…
I all min klokskap, blir jag trött på densamma
ibland. Det verkar vara ett ofrivilligt symptom jag
får dras med, efter decennier av överlevnadsstrategier.
Hur kul är det att har rätt, när man drabbas av det ?
Hur kul är det att förstå vad omvärldens kaos beror på,
när de flesta skiter i orsak eller förbättring, och går
på i samma stil, eller värre.

Jag är inte längre rädd för ensamhet,
så som jag en gång var. Jag är inte rädd att stå för vem jag är,
mina åsikter. Men även om jag är beredd att betala priset
för det, och även om jag inte räds det, betyder det inte att
jag alltid är oberörd konsekvenserna. Jag känner !
Men jag är inte främmande för att människor
går skilda vägar, vänner så väl som par. Det är jag tillfreds med.

Men jag tycker fortfarande inte om att bli besviken när människor jag tycker
om, glömmer bort min existens¨. Jag blir fortfarande ledsen när det inte blir
av, det som planerats, när man väljer nåt ”roligare”
… roligare än mig då troligtvis. Då är det bättre att aldrig lova nå’t
Då är det bättre att inte nämna nå’t, Då är det bättre att säga nej direkt,
Det kan jag ta utan att bli ledsen. Men det andra går rakt in i hjärtat på mig,
så vill nå’n såra mig. så har ni receptet nu. Det är lätt att såra mig, för den
som vill, men man måste komma mig nära först.

Jag tror jag sårar andra också, omedvetet !
Så att jag inte förstår att jag gjort det själv. Ibland kanske
mina känslor såra nån annans känslor, eller mina uteblivna känslor,
kanske sårar nån annans känslor. Med förutsättningen förstås,
att nån skulle haft den typen av känslor. Ibland på grund av
onödigt uppriktighet, eller för dåligt inlindade ord.
Men jag skulle aldrig såra någon medvetet, inte ens människor jag ogillar,
känner jag nån större lust att såra.
Däremot kan jag välja bort de som snikar på min själ,
de som trampar på andra, utan att tänka sig för.
Och det kanske sårar de som sårar, apropå SD.

För många år sedan, som vuxen man till kroppen,
men inte så mycket inuti, så planerade jag och min kusin
att åka till Morfarns sommarstuga. Jag såg upp till min kusin.
Efter någon vecka ångrade han sig av okänd orsak.
Jag bodde då hos min moster, gick undan och storgrät,
hejdlöst… en vuxen man…

Jag är känslig, och det är min storhet, min styrka, min empati,
och min solidaritet. Men oxå den som får mig att gråta
över brutna löften eller brustna förhoppningar.
Så man bör inte håna min känslighet som en svaghet,
om man vill ta del av min empati, hjärtlighet, snällhet
och godhet…. för de är ett !
Har ni tänkt på att motsatsen till känslig, är okänslig ?
det bör man kanske tänka på !

Det är ganska lätt att såra mig, för den som vill,
men man måste komma mig nära först.

…
Det är inte förutan att jag förstår
varför solen skiner idag. Den vackraste av själar,
har i natt lämnat en trött och trasig kropp,
som ett tag ansökt om att få komma hem, komma
till vila. Det är inte underligt att solen skiner idag.
Där väntar de på dig, med öppna armar.

Solen skiner för att hedra dig, du okuvliga kvinna,
som burit så mångas bördor, ovanpå dina egna.
Inte heller du var perfekt, även om jag ofta tänkt på
dig så, hyllat dig så och gett dig änglastatus. Något
du själv aldrig tänkte om dig själv. Jordnära, fast, praktisk,
överlevnadskonstnär, och levnadskonstnär.

En gång för länge sedan blev du min riktiga mor,
till ett på sätt och vis moderlöst vuxet barn, fast du
var min moster, och utan att du behövde ….
Du ….och Rolf räddade troligtvis bokstavligen mitt liv.
Och jag har alltid låtit er veta det.

Jag känner lättnad över att du fått som du önskade,
du sa du var färdig, och jag förstår det. Men trots att din
bortgång var väntad pga hälsa, så kommer
jag inte undan sorgen, kära moster, eller ska jag säga ”mor” ?
Det finns inte ord nog att förklara vad du betytt för mig.
Och jag vet att det är många fler… många fler som
du betytt mycket för, du urstarka, jordnära, kärleksfulla
urkraft ! Men kanske ingen av dessa behövde dig lika desperat
som jag, när ni tog er an en människospillra för 32 år sedan.

Jag förstod ju att vi inte kunde få behålla dig på jorden för evigt.
Det går ju bara inte…. allt har ett slut. Och du har fått välförtjänt vila
nu Margareta ”Maggan” Svensson. Du med ständigt öppna sår
i själen, och ständigt öppen famn för de dina.
Jag har aldrig träffat en starkare människa…. än dig.

Jag gråter fast jag visste vad som skulle komma.
Sorgen måste få vara, för att tas vid av saknaden.
Saknad kommer du vara….

Jag är bjuden på mat idag hos en vän till mig,
och en vän till Maggan, och jag tänker gå…. för jag hör
din röst nu Maggan…
Vid en av mina mörkaste stunder, för 32 år sedan, ett vandrande skelett
på 183 cm, och 59 kilo, då jag var djupt, djupt nere i en bottenlös brunn.
Och jag ville inte äta för jag var så ledsen. Då
tog du, lilla späda varelse
kärleksfullt bryskt tag i mig och ruskade om mig och sade:

– ”Ja …o inte blir det bättre om du inte ät!”

Och som vanligt … hade du rätt, så jag går till Åsa och Karl i
eftermiddag, som planerat, för inte blir det bättre om jag inte ät!
Och ikväll är du med oss Maggan Svensson

…
klicka här

Jag förstår det inte ….Har de fel namn ?
Är de för långt från våra hjärtan ?
Eller har våra hjärtan stelnat ?
Vilka är vi egentligen, vad har det blivit av oss,
när vi säger att det är fullt här… i det
glesbefolkade Sverige
Hur kunde vi bli såna ?

Skulle du se in i 1-åriga Dinas ögon och säga,
att ”vi har inte plats för dig lilla vän”
Vi har bett Den turkiske presidenten och diktatorn
Erdoğan att stoppa dig från att komma till oss,
och få sova under ett tak, i värmen.
Vi har tom gått med på att betala honom för att kriga mot
era fäder som nästan ensamma besegrade Islamiska staten,
som högg av folks huvuden och filmade det.
Jag förstår det inte … vad har hänt med oss ?
Vad är det för fel på oss egentligen ?
Är vi mänskliga ? … är vi ens människor ?

”Mahdi, 1,5 årHORGOS, GRÄNSEN MELLAN SERBIEN OCH UNGERN.
Mahdi är ett och ett halvt år. Han har bara upplevt krig och flykt.
Han sover djupt trots att hundratals flyktingar kliver runt honom.
De protesterar mot att de inte tillåts resa vidare genom Ungern.
På andra sidan gränsen står hundratals poliser uppställda. De har order
av premiärministern Viktor Orbán att skydda gränsen till varje pris.
Situationen blir alltmer förtvivlad och dagen efter bilden togs satte
polisen in tårgas och vattenkanoner mot flyktingarna.”

Vad intalar vi oss, när vi går och lägger oss att sova i våra 10.000-
kronorsängar, …. hur rättfärdigar vi våra murar
mot dessa barn ? Vad får oss att sova gott ?
Har de fel namn ? … Hade de hetat Albin 8år, Saga 3 år, Elsa 5 år,
Elin 7 år…. och legat och frusit vid en gräns med taggtråd, vattenkanoner
och tårgas, …. hade vi tagit emot dem då ?

Ser ni på bilderna på länken jag gav er ?
Kommer ni lägga ner era huvuden på silkeslen kudde
ikväll, och säga till er själva, att vi inte har plats ?
att vi … ett av världens rikaste länder inte har råd ?
Kommer ni åter igen gå till valurna och rösta på de som inte
bryr sig om dessa barn ?
Kommer täcket värma er inatt, efter nattmackan
med ost och skinka ? Kommer kudden att fuktas av era tårar,
eller är ni oberörda efter att ha sett bilderna från länken ?
Hur argumenterar man mot bilderna ?
Får jag höra ert bästa argument ?

Jag förstår det inte ?
HUR kan vi inte ha plats ?

…
Nu när mycket är bra, vill jag titta in mig
och våga se sorger, ilska, saknad. längtan.
Jag tänker att det är gott att göra så, för de finns
ändå inuti mig, hur jag än gör. Och när mörkret sluter sig
runt mig och tränger in i mig, behöver jag titta på vad som
trots allt är bra, titta på vad jag har.

För just nu är en tid, obestämd tid av mer harmoni,

För just nu är en tid, obestämd tid av mer harmoni,
små glädjeämnen och hyfsad hälsa. Så nu har jag råd och ork
att flukta lite på det som kanske gör lite ont, inuti.
Många tänker tvärtom, men jag tror att krampaktigt klamra
sig fast vid ”lyckan” leder rakt ner i mörkret.
Lyckan låter sig inte fångas, lyckan måste vara fri.
man kan bara åtnjuta den den lilla stund den sveper förbi,
och se när den kommer åter.

Dysfunktionell familj en realitet

Sorgen över min dysfunktionella familj i barnaåren, kommer jag
bära med mig. Det är inget konstigt med det, inget dramatiskt,
det är att ha blivit ett med den, likväl som med ljuset, kärleken,
och glada minnen. Sorgen finns, och ensamheten från
förr finns så klart kvar, så är det för alla. På olika sätt,
i olika stor utsträckning…. även för de som låtsas att allt
alltid är bra, att allt är möjligt, och att man ska ”fånga dagen”

Lite acceptans

Från jag var väldigt liten, var jag oftast ensam, dvs utan föräldrar,
fysiskt, psykiskt och i närvaro, uppmuntran utan fysisk beröring,
utan kärleksfulla ord. Jag har i stor utsträckning accepterat det var så,
att det inte går att förändra, och att det präglade mig som människa.
Jag kan träna mig att hantera det, hantera de osynliga handikapp
som följde med. Men jag kan inte bli hel igen, genom att ”fånga dagen”
eller ”tänka positivt”

Ibland !

Däremot använder jag ibland just dessa verktyg, … men nyckelordet
är ”ibland”. Ibland är det mycket bra att tänka positivt. Men aldrig
på någon annans uppmaning, eller krav, alltid på mina villkor… alltid !
Och aldrig kräver jag av någon annan att tänka positivt, eller
”gå ut i solen så blir allt bra”.

Just nu vill jag leva

Men just nu är det mycket, mycket som är bra. Jag har hittat många
verktyg som jag behärskar för att hantera svårigheter.
Klara av vardagen. Och jag tar hand om mig fysiskt, rör på mig,
äter bra och billig mat. Och jag styr inte mitt liv efter andras önskemål.
Och jag låter inte andras känsloutbrott, eller sorg kidnappa mig.
För ack så många det är som vill styra andra med känslor.
Då kan man ignorera, välja bort eller konfrontera, alla tre funkar
i olika situationer. Men aldrig bära andras känslor, aldrig låta dem styra
mig med sina känslor, aldrig kidnappa mig.

Inte längre lika rädd

Jag var länge rädd för att vara ensam, eller egentligen rädd för att bli
ensam, bli övergiven. Det tycker jag inte att jag är rädd för längre.
Jag var rädd för mina uppdämda känslor, och tankar som kunde komma
med årtionden av förtryckta känslor. Att bli lämnad. övergiven var en
realitet då, det var min verklighet, så att jag länge var rädd för det,
är inget jag klandrar mig själv för. Men kanske tack vare att jag mött min sorg,
min ilska då och då, har jag blivit bekväm med att vara ensam,
känna mig ensam ibland.

Att bekräfta det som skett, är att bekräfta mig själv

Att bekräfta det som skett, är att bekräfta mig själv,
att förneka mina känslor, är att förneka mig själv
Att acceptera det som skett är att acceptera mig själv.
Att acceptera dessa saker är att acceptera den jag är !
Men jag aktar mig för att slå mig för bröstet och tro
att jag aldrig någonsin kommer bli deprimerad igen,
jag hoppas, och jag önskar… men …. det finns inga
garantier i livet, annat än att det en gång tar slut.
Och då är det bättre enligt mig att vara glad över det jag har,
min hälsa, tak över huvudet, och mat för dagen, ja
osså lite människor omkring mig ibland, om de vill och har lust.

Här fångas ingen dag, här fångas ingen lycka … de förblir fria

Det är bättre att glädjas åt det lilla, än att gå ut och fånga dagen.
Då är jag oftast nöjd. Lite som hur det vände för mig
med deprimerande danskvällar. När jag för 20 år sedan
bestämde mig för att 4 bra danser per kväll, så är jag nöjd,
resten är bonus. sedan dess har det nästan aldrig hänt att jag gått
hem från dans missnöjd. Och det har varit fet bonus varje danskväll