Kategori: kärlek

…
Jag älskade dig,
från första stund…
och älskar dig än nu.
Från det vi var barn,
tills nu, när du har man och barn.

Det finns inget varför, det finns inget hur,
det finns ingen orsak, Jag bara älskar dig.
Vi pratar aldrig, vi ses inte
men jag älskar dig.

En fjäder lyfter från marken,
svävar på en ljummen bris,
och bär med sig dig den kärlek
jag inte fick ge. Den landar
i ditt hjärta, och du ler, utan att förstå,
att det är för att jag älskar dig.

Jag ler av hela mitt hjärta vid tankar på dig,
samtidigt blir andetagen tunga
och hjärtat lika så…. och gråten fastnar
i min hals, medan jag ler, av hela mitt
hjärta, för jag älskar dig.

Det finns inget varför, det finns inget hur,
det finns ingen orsak, Jag bara älskar dig.
Och fjädern flyger iväg.

…
Ta ett djupt andetag, säger jag till mig själv,
och andas in livet, precis som det är. Och dröm
för en sekund om hur det kunde vara, dröm, dröm, dröm.
och glöm, glöm, glöm, för en stund. Sväva där en stund,
så att fötterna lättar från tunga steg.

… men stanna inte där, säger jag åt mig själv.
Kom ner på jorden en stund, och se hur underbart vackert
det är, om du öppnar ögonen. Jag lyder min inre röst,
och ser stundom, allt det vackra omkring mig…

… men stanna inte där, hör jag min inre kompass säga mig.
Ge plats åt tårarna som trycker inne i ditt bröst,
ge plats åt den längtan av att finna tröst. Låt tårarna rinna
på din kind. Även förtvivlan, framförallt förtvivlan,
måste bli sedd, och bekräftad, så den inte förgiftar dig,
säger min inre röst, mitt hjärta. Men stanna inte där.

Men stanna inte där, gå inte inte vilse där, följ ljuset
Om du inte ser ljuset, fortsätt ändå gå,
därifrån, bort från förtvivlan, tills du ser en strimma av ljus.
Låt den falla på ditt ansikte, låt den värma upp din själ,
låt den väcka dig till liv igen

Om lyckan, likt en varm vindpust viner förbi,
och gör dig lycklig, försök inte fånga den.
Lyckan måste vara fri, annars är den inte längre lycklig.
Låt den vila i din handflata, värma dig, lysa upp,
och släpp den fri, likt en fågel,

Men om kärleken hälsar på, och vill vara i ditt liv,
Om hon berikar dig och gör dig hel, stanna där.
Om du berikar henne, stanna kvar. Se de som anstränger
sig för att vara kvar i ditt liv. Se den vars högsta önskan
är din lycka, och din hennes. Släpp henne fri , att flyga
över vackra blomsterängar, då vill hon komma åter.
Och om hon släpper dig fri att flyga på
en ljum sommarbris… då vill du återvända hem.. igen.

Ta ett djupt andetag, lev, stanna där …

…
Solen har varit under horisonten i en timme nu.
Jag tycker det är skönt, när det blir mörka nätter igen
Lika skönt som när det på vårvintern tippar över åt
andra hållet igen, och det blir lite mer dag än natt på dygnet.

Landar ibland

Min själ landar igen, och när den gör det, landar från
göromål, från yttre, ytliga besvikelser, från att hålla
masken i livets skådespel…. Då… Då får andra känslor
plats en stund. Känslor som inte riktigt får plats i vår
uppochnedvända värld, trots att alla har dem.

Kärleken den gamle illusionisten

Då kommer längtan fram … längtan efter att finna
harmoni i livet, kanske till och med tillfälligt i någon
annans sällskap… kanske till och med längtan efter
kärleken. Kärleken den gamle illusionisten, som trollar
med våra hjärtan, fyller dem, och lämnar dem brustna.

Jag har väl torkat ihop inuti

Jag har väl torkat ihop inuti, och tror inte på
trollkarlar eller tomten… eller kärleken. Blivit
en glad, fin, men torr, bitter gammal gubbe.
Åtminstone kan det verka så. Men jag blöder inuti, blöder av
passion och längtan, och en outtömlig längtan att bli älskad,
och att våga älska. En klar stark låga, djupt i mitt bepansrade
sargade, tvivlande, ensamma hjärta.

Men att ge honom friheten, gör att han vill komma tillbaka

Jag känner mig inte speciellt ensam, men mitt hjärta gör det.
Jag har inget behov av att vara uppe i folk hela riden, ””ha” någon,
”vara någons” .. ”tillhöra någon” Det låter inte som kärlek för mig,
det låter som ofrihet. Men att se någon .. rakt in och le åt det
hon ser. Utan ord, bara älska det hon ser. Men att ge honom friheten,
gör att han vill komma tillbaka… igen, och igen, och igen,
likt näring som får plantor att växa.

Livet sker nu, hela tiden. För varje minut och sekund som
tickar och slår. I varje andetag. När vi väntar på något bättre,
när vi är missnöjda, när vi äter, sover, går och när vi arbetar,
lider, eller ger andra lidande. Och sen tar det slut…
… för alla. … för mig. Jag kan inte stoppa tiden, kan inte
förändra världen, inte heller mitt förflutna. Och jag har rätt liten kontroll
över framtiden. allt jag har är nuet…och mig själv egentligen.

Och i slutet av dagen är det viktigare att vara överens med sig själv
än med någon annan !

/TL

Jag känner mig ledsen, och lycklig samtidigt,
på ett vis. Det finns samtidigt, och jag låter bägge finnas.
Det är ingen motsättning, de är kanske inte ens motsatser,
på ett vis. Det ena existerar inte utan det andra.
Men det är okej, jag är inte längre rädd för sorg,
jag är inte längre rädd för att vara ensam.
Men jag är ledsen för all förlorad kärlek,
all utebliven kärlek – och det är vad jag känner nu.

Det finns än idag människor jag tycker mycket
om, och någon enstaka som äger mitt hjärta,
kanske utan att veta om det. Det är något jag inte längre
tillåter mig, att bli förälskad, eller kär.
Jag tycker jag är värd kärlek, men jag tror inte på den,
jag litar inte på den. Jag vågar inte längre lämna över
hjärtat i händerna på någon.
För många gånger har det krossats,
använts och slitits itu.

Jag förstår att jag aldrig kan vinna någons
hjärta och tillit, när inte jag vågar. Men så är det
i alla fall. Så känner jag ändå….
Och jag är ledsen över det.

Samtidigt är jag lycklig, då och då.
Lyckan består i insikter om hur
lyckligt lottad jag är, och hur lite som gör mig nöjd.
Vilket troligtvis gör mig mer nöjd ände flesta som har det
bättre ställt ekonomiskt än mig.

Jag blir på riktigt genom-glad, när jag hittar
djupfryst äppelsylt, längst in i ena
av mina frysar, som jag satt och ävlades med
i höstas, med trött rygg och äppelkniv.
När jag hittar mitt hembakta Kumminbröd med
mandel, och rågmjöl. Och äter det med andakt
i små skivor, som det vore det värdefullaste jag har
i matväg. Och njuter i fulla drag, så till den
milda grad att jag ler stort när jag tar fram det
ur frysen.

Det är omöjligt för den som har allt,
för den som kan köpa allt. Den kan omöjligt känna
samma glädje i det hemgjorda, eller det faktum
att jag ens har tillgång till att baka det brödet
och äta det… med andakt. Det är min välsignelse,
att uppskatta och vara tacksam över det jag har.

Och på ett vis, är det samma med kärleken.
Jag har aldrig funnit den, jag har aldrig upplevt den
Jag vet inte hur det känns att känna mig älskad.
Jag har faktiskt aldrig känt mig älskad.
Men jag har känt kärlek. Jag har uppskattat kärleksfulla
osjälviska handlingar, kanske mer än någon som någon
gång känt sig älskade, eller blivit älskade från
allra första början, och tar den för given.

En omtänksam beröring när jag behövde den som mest,
minns jag för alltid, och alltid. Genuina ordalag om
mig, när jag fallit itu inuti, som fått mig att resa mig
ännu en gång, och försöka på nytt, och på nytt.
Det glömmer jag aldrig någonsin. Jag har lärt mig
att överleva på sådana kärlekssmulor från varma
människor, som såg mig, om än för ett ögonblick.
Och ni skulle bli förvånade över hur länge
jag får smulorna att räcka ….

…för alltid.

Ni som gav mig en smula kärlek, när jag svalt,
kanske inte alla är medvetna om det. Men om ni
får ta emot massor av kärlek från mig
i form av handlingar, empati eller starka
vackra ord om er karaktär …. ni har troligtvis
spillt nån smula kärlek på mig nån gång.

Så all förlorad kärlek – och all vunnen dito,
är en del av livet.
Men just ikväll är jag lite ledsen över det.
Jag tror jag går till min frys och letar ett
leende.

…
Nu är det natt,
precis nu börjar en ny dag,
Det är mitt i natten,
långt innan solen skymtar i öster

Ännu en sommar har somnat in,
att leva endast i våra minnen,
Framför oss är den mörka höst
Likt en blomma om natten,
vi sluter våra kronblad.

Allt är gott.
Gatljusen speglas mot älvens vatten
Allt är stilla,
och jag har intet att beklaga mig över.

Ändå undrar jag,
varför jag sitter här alldeles själv
Allt det här vackra i livet,
Och så sitter jag här själv.

Jag tror jag kommer dö ensam,
det är troligt.
Men jag kommer längta var dag,
vart andetag, efter att bli älskad

Men jag är trött och less för närvarande, på det mesta.
Less på många människor. Vill bara va ifred,
om man inte vill mig något gott. Och för närvarande upplever
jag det som en bristvara i mitt liv, att man vill mig något gott.
Det finns några lysande undantag, men på det stora hela
är jag näst intill folk-less.

Men jag är ingen eremit, som kan gå ut i skogen en vecka
och inte träffa en enda människa. Det ger mig inte ro.
Jag har lovat några saker, som jag ämnar hålla,
men sen har jag ingen större lust att fortsätta
ge utav mig själv, ständigt finnas till hands.
Trött på att mötas av respektlöshet så ofta,
vill inte ha med dem att göra ….

Tänk att någon gång i livet, ha ögon som ser mig, bortom
tvivel och brister. Jag har längtat hela livet. Det fanns en
som jag upplevde såg på mig på det viset,
men jag kan ha inbillat mig. Hur som helst
It was not to be, her and me.

Nu är jag så trött att jag svamlar , god natt

…
Det fanns dans ikväll.
Men andra får snurra runt ikväll.
Foxa, knuffas, gnussas, kramas och pussa.
jag blir hemma ikväll, och väntar in min själ,
och vilar min kropp. Laddar med soppor med
årets grönsaker. Blomkålssoppa med purjo och potatis,
crème fraiche, timjan, peppar och salt. Ugnstorsk med potatis-
klyftor, morötter, lök, purjo, paprika, palsternacka,
citrontimjan och rosmarin. Med kryddor från Jonas och Marias
kryddträdgård. Och sedan te på mynta, också från samma trädgård.
Inga äpplen så långt ögat kan nå i år, ej blåbär ännu,
och lingon vet jag ännu inget om. Men kanske nästa år.
Man får skörda det som ges, och vara tacksam för allt fantastiskt
naturen ännu ger oss, innan vi sabbat allt vad hon ger,
moder natur. Jag är tacksam… mycket tacksam.
Båda rätterna blev jättegoda… tack !

Det ena ger det andra

Själen mår bättre om jag sköter om kroppen, och kroppen mår
bättre om jag sköter om själen. så efter bästa förmåga och
kunskap, tar jag hand om bägge. Det går inte alltid som
på räls, man spårar ur ibland. Men på’t igen.

Tacksamhet är viktigt

För mig är tacksamhet viktigare än välstånd, närhet
till mina sanna känslor, viktigare än att alltid vara positiv.
Jag har alla nyanser av känslor, jag ÄR alla nyanser av känslor.
När jag för stunden är lycklig och glad, och harmonisk, bär jag
fortfarande med mig sorg, ilska och kaos inuti.
Och när allt är uppochned, är jag fortfarande precis samma
person som innan, med samma intellekt, samma värde,
samma goda avsikter. När folk säger saker som:
” va skönt att gamla glada Tomas är tillbaka” tex efter en
djupare svacka, så vet de inte vad de pratar om.
Egentligen pratar de då om sin egen oförmåga att
hantera ledsna människor. Ledsna människor som
är ett av det mest naturliga som finns … egentligen.
Såna kommentarer handlar inte om mig.

Snabba lösningar

Och ibland, nä ganska ofta, i sin oförmåga att hantera
sina egna känslor, väller då ett undanstoppat känsloregister fram,
inför den deprimerade människan. Alternativt letar man
snabba lösningar som positivt tänkande, och att bita ihop,
och ett tredje alternativ, tro det eller ej, är skuldbeläggande
Man skuldbelägger den deprimerade med epitet som ”offerkofta”
”ryck upp dig” och dylikt.
Känns detta igen ?

Mina svaga kort …och starka

Jag är inte heller nån som alltid klarar av att hantera andras
känslor. Sorg är inga problem, sjukdom och död, skrämmer
inte nämnvärt. Andras ilska är svårare, framförallt om den är felriktad
och omotiverad. Men svårast har jag att hantera kaos hos andra.
Så är det, det finns orsaker, och just nu skriver jag inte om detta.
Det väcker minnen, som jag ändå inte kan förändra nu.

En promenad för kropp och själ

En rejäl uppförsbacke … ja en fysisk uppförsbacke då,
besegrade jag och Lars-Peter idag. Vi gick ända upp
till störtloppstornet på Hallsta, på morgonen.
Sedan lite ideellt arbete pga försummelse av det samma
av andra personer. Kaffe hos Adam Bozan, och ett
glatt besked om kvällen, när omtanke visats av kompis.

Angående kärlekslöshet…angående kvinnor, angående kärlek

Samma kompis, pratade häromdagen om diverse saker,
boulespel, vänner, föräldraskap, kvinnor och förhållanden.
Jag konstaterade att jag är singel, och vilka orsaker
det kan tänkas ha. Hos mig, och omgivningen. Han frågade om jag
hade nå’n jag gillade just nu.
” vaddå som förälskad i nån ?
Ja så menade han. Jag svarade att ja.. nja… det beror på.
Det finns några fina tjejer som jag visst är attraherad av,
som personer, aura och utseende. Men jag låter
mig inte bli förälskad… jag stänger av allt sådant.
Mest för att jag är rädd, tror inte att det kommer funka,
tror inte att nån tycker om mig så.

Att stänga av

Det är samtidigt lite att stänga av livet,
när man stänger av kärleken. Men så svårt är det
för mig, så lite tillit har jag, så rädd är jag.
Och så är det just nu.

Jag har förändrats på så vis att…

Numer attraheras jag av andra saker hos en tjej.
Inte som förut, sorgsenhet, känslo-orkaner, som jag ska stötta upp
och tömma själ och energi för tills jag är tömd på all kärlek,
kraft och vilja. Nu längtar jag efter den kvinna som
ser på mig som jag är, inte kräver mer av mig än
jag kan ge. Inte ber mig att förändra mig, skaffa jobb,
skaffa andra livsmål, ha ambitioner. Utan är glad att
tillbringa tid med mig… helt enkelt för att hon tycker om mig.
Och att det inte finns något ”varför” …
bara ”tycker om”. Men jag vågar inte tro på det.
Och likt på dansgolvet där de duktigaste, snyggaste
självsäkraste oftast allt id är ständigt upptagna.
Så står jag på sätt och vis, likt en panelhöna och blir aldrig
”uppbjuden” i livet… plufsig, oattraktiv, klumpig,
i livets dans… men populär några timmar varje danskväll.

Det fanns dans ikväll.
Men andra får snurra runt ikväll.
Foxa, knuffas, gnussas, kramas och pussa.
jag blir hemma ikväll, och väntar in min själ,
och vilar min kropp.

Efter alla år.
Återvänder den om igen.
Slugt om natten, när ingen
ser, när ingen hör.

Den ljuger för mig,
när den säger sanningen.
Vill mig illa, eller vill att jag
ska vakna… vill att ja-jag
ska-ska va-va-vak-na-na-na.

Efter alla år.
Återvänder du gång efter gång.
Och river upp allt igen.
Strör salt i öppna sår,
Blödande, varande och naken.

Du ljuger för mig,
när sanningen vänder ryggen
När natten kommer, du tål
inte dagsljus.

Vill mig illa, suger ut livet
suger ur viljan.
Naken, skör, ber jag
att bli trodd på mitt ord.
Men blir det inte.

Mörkret, natten suger
ljudet från mina ord.
Sanningen blir kvar i
mardrömmen som återvänder.
Lögnen som håller sanningen
fången…..lever av den.

Jag slår mig fri,
jag skriker, jag slåss
jag skriker neeeeej,
Låt mig va, släpp mig,
Låt bliiiii !!!!

Vad är sant, vad …
Vem tror….
vill jag ska va-va-vak-na-na
Va-vakna !

Vågar inte sova…
Måste so-so-so-va-va
vill inte, vill inte, vill inte.

Sårbar, vacker, passionerad.Med hes passionerad skrovlig
röst vädjande in i tv-kameran sjunger Josefin och ingen
människa med levande hjärta lämnas oberörd trots och pga
att tonerna inte är skolat sjungna med perfektion.
Det går inte att värja sig mot tonerna.

Systern Marie lika sårbar, osäker blottar orädd sitt
hjärta i ”Sommar” i P1… Med den inledande meningen
att hon är så rädd. Oskiljbara i livet. Men bestulen av döden,
tvingas de ändå bort från varandra. Marie har en gåva, en sällsynt
gåva att berätta en berättelse, och fånga lyssnaren.
Men ändå visar hon just oräddhet, och mod.

Hade Marie ett återkommande radioprogram,
en gång i veckan, med musik och berättade tankar,
om världen och livet, skulle jag sitta som klistrad under
direktsändning varje vecka. Den berättarkonsten,
som kommer inifrån, själen, och kläs i ord med skiftande
röstnyanser, med teatraliska utspel i etern, är något mycket,
mycket sällsynt nu för tiden. Något viktigt,
något äkta. Jag skulle varit en trogen lyssnare för
ett sådant program, nästan oavsett vad hon sade,
eller behandlade för ämne.

Detta i en tid där kvaliteten
på radioprogram oftast urvattnats och reducerats till käbbel
om meningslösa ämnen, där 3-4 personer pratar
i mun på varandra och skrattar hysteriskt emellanåt,
åt hur ”tokiga” de är i direktsändning.
Detta varvat med ”vi älskar ny musik” -musik. Vilket inte alls
är någon ny musik, bortsett från att den är nyutgiven.
Det finns ingen skapandeprocess i det, bara produktion
för att lansera unga, snygga människor
som ska dra in pengar till dem. Det är till och med mer
själ i dansbandsmusik, som staplar kärleksklyschor till dåliga rim,
än denna ”nya musik”

Jag är med henne, och hör henne i hennes brutala
nakna uppriktighet, och avstigmatiserande av det hon
pratar om som psykisk ohälsa Och hyllar hennes mod.
Hon gör en jätteinsats i att normalisera några av
de mest självklara känsloregistren som inkludera av
att vara människa. Sorg, depression, ”psykisk ohälsa”
Alla går vi igenom det nån gång. Olika ofta, olika djupt,
men alla går vi igenom det nån gång.
Men alla har inte modet att erkänna det, prata om
det i dess nakna sårbarhet… som Anna Charlotta Marie
Nilsson Lind gjorde i sitt sommarprat. Jag tackar dig för det !
Eller som hon kanske, på breid Gåtlänske skull ha sagt:
Jau tacker di for de !
Och jag tackar dig o alla stigmatiserade, tystades vägnar,
som du gav en röst, med ditt mod, och nakna uppriktighet

Samtidigt så blir det allt tydligare för mig, när jag hör hennes
berättelse. Det blir allt tydligare hur vi människor, vi svenskar
ser på sorg, känslighet, utsatthet….och könsroller.
Och det blir lite tydligare att dessa roller, synen på manligt
och kvinnligt, känslor, styrka … bidrar tragedier som Maries
syster Josefin…. och även bidrar till de tragedier jag upplevt.
Ja märkte ni hur konstigt det blev ? Märkte ni skillnaden
i att jag, en man, uttryckte känslor av sårbarhet, utsatthet,
jämfört med de undersköna, sårbara kvinnorna Josefin, och
Marie, som jag liksom ni troligtvis i hemlighet älskar på
avstånd… märkte ni ?

Jag känner ingen man, och har aldrig läst en man uttrycka sig
som jag gör kring egen utsatthet. Och det finns en anledning
till det, utöver förväntade reaktioner utifrån könsroller.
För det kommer med ett pris att som man uttrycka sårbarhet,
utsatthet. Och priset är din manlighet ! Inte så mycket i hur jag
ser på mig själv som man. Jag har inte längre några problem med
att vara man, och samtidigt uttrycka sårbarhet och utsatthet.
Men de flesta i min samtid har väldiga problem med det.
Och nu ska ni inte luras och tro att detta är ett internt machoproblem,
som orsakas av killar, män som inte kan, inte vill prata om
egen utsatthet eller sårbarhet. Synen på dessa könsroller spänner
över båda könen. Eller alla könen kanske det heter nu.
Den spänner över hela samhället, och kanske något förvånande för vissa,
så är den även djupt rotad i de mest röd-rosa jämställdhets-strävande
feminister. Många av dessa kommer säkert förneka det med den
upprepande frenesi som Petrus sägs ska ha förnekat sin ”mästare”,
men jag ska berätta mer ingående hur jag tänker kring det.

Som jag skrev i ett inlägg nyligt, så är jag fullt medveten om
att en väldigt stor del, troligtvis den största delen,
ligger hos mig själv, mina val, och vad jag utstrålar,
som orsak till att jag lever singel. Och det är rätt okej i många
avseenden. Men det finns utifrån just det jag nyss skrivit om,
ytterligare en faktor i ekvationen kärleksval., som har stor betydelse.
Och det är …just det könsroller, status, pengar, förväntningarna som är
inbyggda i könsrollerna vi alla mer eller mindre inte bara accepterar,
utan även uppmanar till genom ord och beteende.

Det underförstådda i kvinnor som säger sig gilla känsliga män,
eller uppmuntra känslighet hos män, är att det inte handlar om att
männen i fråga, själva får vara sårbara, utsatta. Utan att
det ska vara precis den hårdföra känslokalla yttre, men vara lyhörda för
HENNES känslor och utsatthet. DET är vad våra nuvarande könsroller
säger oss, som vi inte bara accepterar allihopa, utan även uppmuntrar
i ord och handling.

Nej, i praktiken och verkligheten har mina känsloregister,
min utsatthet och sårbarhet aldrig hjälpt mig att vinna en
kvinna. Det har av-maskuliniserat mig och gjort mig än mer ointressant
utöver det faktum att jag lever på existensminimum ekonomiskt,
är utan karriärs-AMBITIONER, och dessutom nu mer
tycker bättre om kaffe och boule, än jag tycker om sex !
Men det kan ju oxå bero på upplevelsen av sex.

Nästan alla kvinnor jag varit med,
har agerat likadant, känt likadant när det kommer
till manlig sårbarhet.

En av dem hade trampat i klaveret, och visste det,
men vägrade be om ursäkt med motiveringen:

– Det blir så äckligt och så kladdigt

Hon kunde inte ta ordet förlåt i sin mun, men hon låg
i fosterställning och grät och vädjade att jag skulle stanna
hos henne, när jag kände mig ledsen och ville fara hem till mig.
Jag stannade så klart. Hennes känslor tog plats, mina försvann,
och förhållandet tog så klart slut.
Hon berättade även en episod från ett tidigare förhållande
där hennes dåvarande berättat att han var allergisk mot sesamfrö
och därför inte kunde äta den hamburgare han fått serverad
Hon skrattade enligt egen utsago nedlåtande åt honom och
tyckte han var omanlig.
Hans svar var dock rätt spå träffande:

– Det säger iofs mer om dig än om mig.

Jag tror att vi har låååång väg att gå vad gäller jämställdhet,
och ett av de största hindren är feminism, allmänaccepterade
könsroller och dubbelmoral.

…
Japp, jag erkänner, att jag är singel,
beror väldigt mycket på mig själv.
Jag skulle inte ljuga jättemycket om jag
åtminstone delvis kallar det ett val.
Men hur mycket det är ett val baserat på rädslor.
Ett val baserat på självförtroende eller ett val baserat
på trivsel med nuvarande liv. Eller ett val baserat på
vilket ”marknadsvärde” en man som jag i realiteten har,
när transferfönstret till kärleksmarknaden öppnas
Det är svårare att fastslå.

Livets stora frågor väcker nya frågor, vars svar betyder allt ?

Och livets stora fråga, som ännu ingen hittat facit
till, är inte vad meningen med livet är.
Svaret till det är enkelt, det är att leva det, OCH
det är kärlek. Men följdfrågorna är svårare att
svara entydigt på: Vad är egentligen kärlek ?
Och vad är det att leva ?
Flummiga frågor ? Definitivt inte, skulle jag säga !
Det är nyckeln till frihet, det är nyckeln till allt.
Och jag kan bara dela med mig av mina tankar
och filosofier kring dessa… inget facit !
Och väcka nya intressanta frågor.
Några av dem till er läsare … om ni är kvar.

Ett förhållandes ekvation

Om man funderar kring ett förhållande.
Om du plockar bort sexet ut ur det, är det
fortfarande ett förhållande då ? Har det
förvandlats till ”bara” vänskap ? Är sexet det
enda som skiljer ett vänskapsförhållande från
ett kärleksförhållande ?

Och om du dessutom plockar bort pengar ut ekvationen ?
Villa, bil, utlandssemester, fyrhjuling och utemiddagar ?
finns det ens nånting kvar då ?
Är det kärlek då ? om ni är kvar ?
Är det guld (kärlek) ni funnit när all sand
och lera silats bort… två små guldklimpar,
kallat kärlek ? får du rent ”guld” (kärlek) när all sand (sex)
och jord (pengar) är borta ?

Jag frågar er !

Ett kärleksförhållande … eller ett förhållande rätt o slätt
På riktigt vad består det av ?
Jag frågar er som på något vis delvis lyckats ha ett,
mer eller mindre !
Vad söker ni efter ? Vad ger det ?
Och vad får ni i verkligheten ?
Är det levnadsstandard du söker istället för kärlek ?
tänk efter riktigt noga innan du svarar inför dig själv !

När allt kommer omkring så….

Men allt det där beror väl oxå på hur man definierar
ordet kärlek. Det kan vara så att Puh har svaret:

Nu är jag ofta en analyserande människa.
Men Puh och Nasse svar….. kanske är mer användbara ?

”It’s a living thing”

Själv tror jag att kärlek är en levande sak, lever sitt eget liv,
ett eget väsen som finns i handlingar i tankar,
och inte i löften eller fångenskap.
För hur ofta handlar ett förhållande i verkligheten om att
kontrollera en annan människa ? ”fånga” kärleken,
förändra en annan människa ?
Tvivlaren i mig säger: allt för ofta
”If you love somebody set them free”

Livets illusioner om lycka

Och Ingenting är ju någonsin som det verkar vara.
Alla rosenskimrande äktenskap, kantade av perfektionism,
och gulliga familjebilder, har minst några andra lager
av verklighet. Och det vanligaste i rika, välbärgade, jämställda
Sverige är att fasaderna krackelerar, och fula sanningar och svek
får se dagens ljus. Jag skulle inte bli förvånad, om skilsmässostatistik
är högre i ”jämställda”, rika västländer, än i fattiga, religiösa länder.
Den är skyhög i Sverige i alla fall.

Och apropå ”rikedom” så finns nu en artikelserie om livet på
Djursholm, hur det är vanligt med droger och skit. Trots att
denna typ av ”rikedom” är nästan allt svensken strävar efter,
allt livet går ut på. Och det får vi matat i oss
hundratals gånger om dagen både via reklam, och ”nyheter”
som allt oftare inte är ”nyheter, utan just reklam,
som vill att vi ska köpa, köpa, köpa, köpa, köpa, köpa !

När övergår ”kärleksjakt” till prostitution ?

”Man kan inte köpa kärlek”, sägs det !
Och visst är det 100 % sant, men icke desto mindre är
det kanske det de allra flesta försöker göra när de ”köper in sig”
i ett välbärgat liv, med status, villa, resor, och lyx som 2/3 av
svenskarna ändå numer har. Men vad vet jag egentligen ?
Jag är ju fortfarande singel. Inte för att det äckliga tv-programmet
”Ex on the beach” egentligen har något med ämnet kärlek satt göra,
men det visar extremen av hur människor låter förnedra sig i tv,
för pengar och fame. På så vis är det nästan mer prostitution
än att sälja sex för egen överlevnad.

Kärlek uppstår ur askan av ondska

Ibland funderar jag om kärlek nog uppstår från kris ?
Från eländiga livssituationer, misär och fattigdom.
Om talesättet från bibeln handlar om detta, fast de pratar om det som Guds rike,
och jag talar om det som ”kärlek:

”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga
än för en rik att komma in i Guds rike”.

Jag tänker att människan alltid visat sina vackraste sidor
i stund av nöd, och alltid gett mest av sig sig,
från sig själv, när hon har lite och ingenting. Jag tänker att
all ondska, alla krig har uppstått ur girighet och makt,
och de som förlorat allt, är de som tvingats lära
oss om förlåtelse. För empati är en form av kärlek,
och empati kan du inte ha, om du inte känner med andra,
och det är väldigt svårt att känna med andra, om du ätit
med silversked hela ditt liv.

Människan blev framgångsrik för sin förmåga att samarbeta för överlevnad.
men också för sin förmåga att anpassa sig till förändring.
Nu ser det ut som den anpassningsförmågan, acceptansen
av vårt galna samhälle, blir vårt fall. Och vi började tappa den
förmågan att samarbeta för flera tusen år sedan,
och sedan dess har vi nått oanade höjder av girighet.

Från filmen ”skönheten i allt”, tar jag med mig ett citat,
framför andra. Om en av huvudpersonerna, när han blev
pappa:

”I didn’t feel love when I held my child, I became love”

Själv har jag lärt mig älska små nära ting,
men inte att lita på kärleken. Någon
kvinna måste visa mig tillit, med tålamod.
Och med tiden kanske …..

Jag hittar det som blivit kvar, när all
sand och all jord silats bort.
Och det kanske kan kallas för kärlek.

…
Mina fönster skulle behöva putsas,
och golvet torkas. Jag har äntligen hunnit leta
åt en tvättid till fredag. …. ja just det, äta riktig mat,
det var nån vecka sedan, om man inte räknar kokta ägg
eller makrill i tomatsås. På hemmafronten är allt jag
lyckats hålla, en ren diskbänk, vilket är ett minimum.

Somrarna har ofta varit smockfulla med förväntningar
på mig, från folk som inte har några förväntningar på
sig. Och jag har varit enligt rådande normer varit dum
och får skylla mig själv att jag blir utnyttjad.
Det berättade en vän till mig om deras jobb, där en kvinna
ständigt hade med sig hembakt till jobbet, och arbetskamraterna
frossade i sig. Två st bestämde sig för att de måste göra nåt
och bjuda tillbaka. Och frågade ytterligare två personer som
varit de som mest ivrigt stoppat i sig kvinnans hembakta
goda bröd, och gärna tagit mer. De ville inte bidra, de sa
uttryckligen att hon fick skylla sig själv, som var så dum
att hon bjöd hela tiden.

Det är ETT exempel på hur man kan välja att leva sitt liv,
ta utav allt och alla det man kan få, utan att ge tillbaka.
Det finns andra exempel också, på vad man gör av
sin tid, sin kärlek, sina pengar, sitt liv. Jag tänker på Maja
som 8 år gammal skrev till Karlavagnen, när Stina Wolter var
programledare. Från det jag hörde på Stinas sommarprat.

Under en paus från den av alla kritiserande ickehjälpande,
krävande människor som förväntade stenplattläggningen,
lyssnade jag på Stina,…och Maja… genom Stinas röst och
ord. Och jag grät och hoppades inga skulle komma och spela
golf just då, med tårar över hela ansiktet.
Just då kom en bekant som …. ja just kritiserade/gnällde på MIG för
att det inte fanns några nya fräscha pennor. De som aldrig visar sig,
klara sig undan kritik. Lite som när i en annan förening det uppenbart
förskingrades pengar, men eftersom det inte fanns några kvitton som följd
av just den ledningens försummelse, så klarade sig de som syndat
, men straffades de som varit arbetsamma och ärliga. Inte juridiskt,
men av konsekvenserna. Ingen gnäller på de som aldrig gör nåt.

Nåja… jag var med Stina och Maja nu, gnällkärringen fick gnälla
bäst hon ville. Det går inte att återberätta om det sommarpratet.
För att förstå essensen av detta inlägg, måste man nog gråta sig
igenom Stinas och Majas sommarprat, av rena kärleks-tårar, och
ett 8-årigt barns fantastiska klarsynthet och mod.
Kort… alldeles för kort sammanfattad, handlade det om att Stina
valde att följa 8-åriga Maja till döden. Det handlade om kärlek,
och om val att göra med sin tid. Men ni måste nog
lyssna…

Jag har för till fället en egen Maja, men min är 93 år,
och har ingen omkring sig att prata med, annat än sköterskor som byts
ut varje dag, och enkom lägger om hans brutna ben.
Det är nog tur det, hade jag pratat med ett 8-årigt barn,
hade jag blivit åtalad för det, jag är ju man, och alla vet ju vad män
är för ena bang-diter. Vi fick veta nu de senaste två åren, och fortgår.
Eftersom jag för tillfället är trött på egoism, trött på gnäll från töcken
dänn ”ska-ha-pärsoner”. Så känner jag lite vagt för att stänga av
mobilen på obestämd framtid, dra bort utan att tala om vart.
Men …. 93-åringen … som behöver nån att prata med,
som jag tycker om att prata med, trots livsleda och dödslängtan,
jag kan inte stänga av telefonen nu. Jag vill inte stänga av den nu.
Och sen blir det så fort tråkigt eftersom det sällan är
nån som märker om man ”går under jorden”.
Ja förlåt … jag ber om ursäkt för manliga känslor,
det blir bara ”kladdigt” va…. jag glömde patentet.