Kategori: övrigt

…
Det knarrar under skorna när jag halv-rusar
upp mot amatörteatern till ett årsmöte
med underhållning. Väl framme, kommer med ens
upp ett hyttande pekfinger och en lätt anklagande
röst från kassören, med betoning på första ordet:

”DU har inte betalt medlemsavgiften”

Jag hade en 100 i fickan för det ändamålet,
Men det dög inte i första läget, eftersom jag inte
blivit delgiven om informationen att just detta år
så ingick inte maten för medlemmar till skillnad
från förr.

”Och du betalade inte förra året heller”
(hade hon noterat i sina papper), och uttryckte det
med barsk bestämdhet, eftersom det diskuterats
på mötet om det låga antalet medlemsavgifter som
betalats in. Snabbt letar man då syndabockar.
Och man hittade en som varken var med på årsmötet i fjol,
och en som i tre års tid, stundvis varit så nere under fotsulorna
att han inte tog sig ut utanför dörren utan att bryta ihop.
Om du frågar mig, kan iofs det låga antalet medlemmar ligga i direkt
linje med hur man bemöter desamma.

Nåväl, det gjorde mindre i det stora hela,
då Edith Piaf återuppstått för en kväll,
bara för att gästa en lite samling lyckligt lottade
åhörare på Amatörteatern i Sollefteå.
De sa att pianisten hette Marko, och sångerskan
Annika Winhagen, men jag tror det var Edith själv
som kom på besök och berättade i toner och ord
om ett oerhört trassligt och kärlekstörstande liv.
Pianisten Marco, uttryckte på ett oerhört finkänsligt
vis innan konserten sin beklagan över att
pianot inte var i närheten av att vara stämt.
och det var det inte.

”Ja och så haar vi ett piano”

Men ansiktet sa, ”det ääär inte ett piano… längre.
Men när de två lyckas gripa tag i publiken till den
milda grad att du inte bara överser med det ostämda
pianot, utan helt glömmer det. Och får mig att fälla en tår
till några sånger, då har man nog förmedlat konst.
Ediths röst … eh förlåt, fantastiska Annika Winhagens röst,
är helt makalös, och hur hon skapar dynamik,
och skorrar djupt på RRRRien de RRRien”
får håret på armar och kropp att resa sig av välbehag.
Och för en liten stund vill man i skenet av denna
fantastiska artist, och hennes dynamiska lidelsefulla
pianist aldrig igen ta upp en gitarr eller hålla en sångton.
Men jag inser efter en stund igen,
att de bästa av de bästa inte kan vara de bästa om det inte
finns vardagstrubadurer och musik utan briljans,
men med själ och hjärta.

Jag lämnade springandes tillställningen medan alla
fortfarande inte överträtt stadiet ”salongsberusad”.
Målet, 45 minuter försenad var dans på hullsta gård
till Jannez. Mellanlandar för en dusch hemma,
och tar sedan vid ankomst första dansen med
8-barmsmamman Anita. Sedan blir det bara ett lyckat
flyktförsök från dansgolvet, för en stunds återhämtning.
Många danspoetiska danser blev det. och kroppen gick som
vanligt på reservtank efter paus. En kvinna som bjöd upp, var troligtvis
dragspelare eller zonterapeut. För hennes fingrar tryckte på
ryggen likt akupressur, och jag blev till slut så avslappnad
att jag höll på somna i danssteget.

Majsan uppvaktades välförtjänt med blommor av danslegenderna
Gunilla och Carola från d,föreningen ”danslust.

Somnar ovaggad vid 2-tiden

Missanpassade slutsatser av statistik Marknadsliberalism/kapitalism a la Alliansen:

Den ”utbredda bidragsfusket” (och när man då talar i nedlåtande ton om bidrag då menar man när folk i behov, pga sjukdom och arbetslöshet tar emot undehåll som de utsatta iofs tidigare själva varit med och finansierat via skatt. Man räknar inte ”representation” dvs gratis mat från skattemedel, bonusar, lägenheter från skattepengar som bidrag.

.. det av alliansen påstått ”utbredda” bidragsfusket var när det synades i själva verket bara 0,04 % av de försäkrade, vilket då var ansett behövligt med jakt och marginalisering av sjuka människor. Och kostnaden av jakten på sjuka översteg kostnaden för fusket.

____________________________________________________________

Missanpassade slutsatser av statistik från Sverigedemokraterna:

8 av 10.000 invandrare begår gruppvåldtäkt, 2 av 10.000 svenskar begår gruppvåldtäkt, Sverigedemokratisk slutsats: ”Invandrare begår våldtäkter”. trots att siffran blir
0,08 % av invandrarna, som dessutom klumpas ihop till en grupp.

____________________________________________________________

Missanpassade slutsatser av statistik från en viss typ av feminister.

drygt 80 % av misshandelsfall (85.000st dvs 1% av befolkningen blir misshandlade) begås av män,
resterande begås då troligtvis kvinnor

(41 % av brottsoffren är män,
34 % är kvinnor
25 % barn)

av de misshandlade barnen är 63 % pojkar
ca 1/3 av barnmisshandel utövas av kvinnor, 2/3 av män

Men endast 0,1 % av män bosatta i sverige begår misshandel.

slutsats: män är våldsamma !?
Och män anses då av vissa grupperingar vara kollektivt ansvariga för denna promilles våld,
men inte kvinnor ?!

_________________________________________________________

Min slutsats av dessa tre ex:
… statistik, kan vara effektivt som underlag för lögner
Och kontraproduktivt för att lösa problem.
Fast Trump är nog mest clue-less av alla ändå !

”Fan Helge, tänk på pocenten”,

…
Dagsljuset under 6 kilometers promenad gör gott,
syret ner i mina lungor, ut till mitt blod, till min kropp, till min knopp.

Snart knoppar det, om ca tre månader, men innan det återvänder ljuset,

Återvänder Sädesärla, flugsnappare och hussvala.
Och markens underverk, väcks sakta ur sin dvala.
Innan det, sipprar snön ner i älv och mark,
Och vårbäcken porlar i stadens park

Längtan väcks ur det som sovit djupt och tungt
Och våren lägger sig stilla och lugnt
Är längtan till kärlek starkare än tron ?
Kan den vända åter till den karga mon ?

Vilar ljuset där i mörkrets kant ?
får jag tag om det som slant ?
Ett frö som gror, en man som tror,
så stark, envis, så liten … så stor.

Talgoxen kvittrar om kärlekens namn
vågor skvalpar mot älvstrandens famn
För varje steg ökar chansen till
att hitta vägen dit jag vill

…hem

…
Såg just att det finns ett tv-program som heter:
”Ett hus under miljonen”

Och så tänker jag tillbaka på hur man såg på siffran 1.000.000
när man var yngre. Och även om man räknar in att det förekommit en ganska rejäl inflation, dvs minskat penningvärde under lång tid, så förundras jag över hur vi ser på pengar och siffror, och hur vi värderar saker allteftersom vi får det bättre. Ja åtminstone bättre materiellt. Ja åtminstone vi i Sverige, och stora delar av väst.

” Ett hus under miljonen”
Antyder på något vis att det skulle vara lite lågbudget att få till ett hus under en miljon. För mig säger det dels att vi får mindre för pengarna nu för tiden, men framförallt att vi blivit mer och mer bortskämda.

Minns ni när man som liten skulle dra till med den mest astronomiska summa man kunde komma med ?

ja då sa man ”en MILJOOOOON”

Nu mer kan man se trisslottsvinnare i nyhetsmorgons studiosoffa, se lite måttligt halvnöjda över att vinna just den summan. En miljon tedde sig förr nästan som gränslös rikedom. Nu får man känslan av att det är ett litet välkommet tillskott i hushållskassan.

– Vad ska du göra för pengarna nu då ?

– Ja jag kanske ska måla garaget.

I somras blev jag överlycklig över att kunna köpa en extra frys, för ca 2-300 kr.
En av mitt livs största egenhändigt införskaffade investeringar…
Jag blir såååå glad varje dag, över att kunna ha egenhändigt plockade bär hemma… själv. Och kände en enorm lyxkänsla i att köpa en vanlig hushållsvåg till bakning och dylikt.

… det kanske är lite olika HUR bortskämda vi är trots allt
och VAD vi värderar mest i livet. Saker och pengar kan vara viktiga,
men inte viktigast. Så vida man inte är helt utan förståss,
då kommer saken i ett annat läge.

…
He he

Ibland lönar sig verkligen utanför-boxen-tänkande.
När man inte har pengar nog, när man bor compact living, och bor själv.
Så dyker massor av idéer upp över hur jag ska kunna utnyttja utrymme bra, och andra praktiska idéer.

Min mormor brukade ha en smal trärulle, typ kvastskafts-diameter, att rulla fötterna på för blodcirkulationen. Det hade hon med säkerhet läst i Hemmets Journal, där hon hittade både praktiska saker och lite spejsade. Och någonstans i mitt hjärn-arkiv hade det fastnat. Så för något år sedan köpte jag en extra naggbrödkavel, taggig, för att rulla på golvet, under fötterna. Har man kalla, långsmala frusna fötter som jag så hjälper det cirkulationen. Min Moster tog efter och köpte en kavel för samma ändamål.

Nåt år senare fick jag ytterligare en idé kring detta. Jag gillade inte att det lät så mycket mot golvet, samt att den lixom låg o skräpade på golvet. Så jag tänkte att det kanske går att såga itu kaveln på längden, och sätta den på fotstödet på min stol. Då kan jag rulla fotsulorna ljudlöst, och sätta i gång blodcirkulation när helst jag datoriserar.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

He he…. Media och journalister är ofta lika oslagbart omoraliska och hänsynslösa som politiker och ba… nä förresten, inte som banker, där går gränsen.

Carina berg och Kristian Luuk ska tydligen skilja sig, enligt Svensk damtid….
näh ..Aftonbladet var det ju visst. Kvällstidning ?? … yea sure.
Och Aftonbladet söker upp Parneviks för lite snuskjournalistik och skvaller. Då Parnevik på uppmaning av Berg/Luuk inte vill att det ska spekuleras i media om deras skilsmässa för barnens skull…. så gör Aftonbladet fet rubrik:
Detta är väl ändå lågvattenmärke till och med för aftonbladet ?

…
För den kommande dagen nio dagar in i September, då ett visst antal år fylles, godtas ingen kidnappning och stora utsvävningar som kan rubba min för tillfället något bräckliga harmoni.

Gratulationer, fika och och presenter går bättre.

Tack på förhand/gammal skröplig gubbe

…
Nu har jag läst igenom förklaringen till svensk bangolfs handikappsystem, på:

HCP-online

..och jag förstår väl det mesta av det, men inte allt. Det är ett rätt komplicerat system Onödigt komplicerat skulle jag vilja påstå. Att något är svårbegripligt och komplicerat betyder inte nödvändigtvis att det är bra, även om avsikten var bra.

Till en början, innan man skapar något sådant, bör man väl fråga sig själva vad som är syftet och målet med systemet och förändringarna. Och i det lite större perspektivet, vad är målet för bangolfen som sport ?

Utvecklingen för sporten bangolf, under senaste 10-15 åren, kan knappast betecknas som växande, vare sig i antal klubbar eller antal licensierade spelare. Norrland i synnerhet har drabbats av klubb-döden. Nu är jag för ung för att veta hur många klubbar det fanns på 60/70-talet. Men under min tid som spelare har Övik tappat 1 klubb, och har bara enligt hörsägen 6-7 spelare på klubbtävlingar. Jag vet att det var 100-tals medlemmar tidigare i Ö-vik. Mellansel la ner för många år sedan. Östersund har längre ingen klubb. Sundsvall har fortfarande 2 klubbar, men sinande även där. Umeå knakar sönder i fogarna och spelare flyttar till höger och vänster. Sollefteå, den klubb jag varit verksam i under 30 år, har några få kämpande medlemmar kvar, men knappt några spelare. Det är nästan bara stolthet över den anläggning, samt nostalgi som håller klubben och banorna vid liv. Någon spelverksamhet finns knappt att tala om, i alla fall inte på licensierad tävlingsnivå. Ideellt arbete är i Sverige idag nästintill ett svärord.

”har jag närt en kommunist vid min barm” (Från Karl-Bertil Jonssons Julafton)

Vi har säkert 30 pensionärer, var av EN hjälper till rätt mycket i klubben, men övriga gör inte ett handtag. Vi har en ungdomssektion som helt säkert var ett välmenat initiativ, men där ungdomarna som tränar med ungdomstränare utifrån, inte har nån klubbidentitet, klubbkänsla, är inte ens med på klubbtävlingar. Istället är det ungdomstränare och ungdomar från andra klubbar som socialiseras med. Och föräldrarna till de få nya ungdomarna lyser verkligen med sin frånvaro. (som i så många föreningar nu för tiden). Det råder lite olika meningar inom klubben till orsakerna till minskat spel-engagemang. Nå’n tycker att det satsades för mycket tid på anläggning, och för lite på spel. Nå’n erkänner att han helt enkelt inte tycker det är kul att spela, andra menar att det är tidsbrist.

Själv menar jag att tid TAR man sig, för det man tycker om. Jag tror inte folk egentligen har mindre tid nu än för 30 år sedan. Det var 24 timmar på dygnet då också. Men generellt har nog folk blivit lite bekväma. Lämnar ungar på fritidssysselsättning utan att själva engagera sig i föreningen. Och för Sollefteås del, är min uppfattning att spelintresset försämrades när seriespelslaget lades ner pga för få intressenter/spelare. Det dödade konkurrensen som är så viktig för sportslig utveckling.

Så, nu står vi där vi står, inom Sollefteå Bangolfklubb, som inte tål att 2 av 4 kvarvarande eldsjälar skulle sluta, då försvinner även Sollefteå från bangolfkartan, och med det en av Sveriges finaste och mest välskötta filtanläggningar. Men även för bangolfen i stort, måste det som KAN göras, verkligen göras.

Och en av de sakerna menar jag är, att se till att alla spelare känner att de spelar mot motståndare som de spelar någorlunda jämnt med. Och då duger inte dagens handikappsystem, och klassindelning.

Helt enkelt, tycker jag man borde ha med koefficienter som antal segrar per säsong, och antal tävlingar/år utan seger eller prisplats, så det blir ett mindre trögt system. Även en hemmaspels-koefficient, när man räknar ut handikapp. Kort, om du vunnit, kommit tvåa och trea, ska du tillfälligt flyttas upp i bättre klass. Och om du inte vunnit nåt eller tagit pris på ett el två år, ska du flyttas ned !

…
Då var Sollefteås årliga nationella bangolftävling avklarad.
För egen del, en hel del att stå i, innan och efter tävlingen.
Under själva tävlingen skötte andra Sollefteå-medlemmar sekretariat och försäljning.

Själv spelade jag båda dagarna, i en klass där jag inte borde höra hemma.
Jag var medveten om att det troligt skulle bli på det viset, eftersom handikappsystemet som ligger till grund för klassindelningen fungerar på det viset att vissa spelare kan ligga sist i resultatlistan år efter år utan att byta klassranking.
Och likaså att samma spelare år efter år ligger i topp i klass 2 eller 3 utan att avancera i klassystemet.

Det är ändå trevligt på ett socialt plan, mestadels härliga människor, med en lättsam uppsluppen attityd. Som en sorts extern ”familj” lite grann, som träffas på släktträff några gånger om året.

Detta till trots är det ju ändå en sport vi håller på med, med ett tävlingsmoment, är det väl tänkt. Jag menar att ett system där tävlingsmomentet blir av sekundär betydelse långsamt kan få folk att sluta åka på ”släktträffar”, och reducera ett redan kraftigt reducerat antal tävlingsspelare, och därmed oxå i slutändan ta död på själva sporten bangolf.

Vinnarna i klass 1, eliten tror det behövs större prispengar i toppen för bangolfens fortlevnad. Men då har man nog kraftigt missbedömt situationen för en majoritet av de kvarvarande bangolf-utövarna.
De som år efter år ligger i topp i lägre klasser utan att flyttas upp till en bättre klass, är tysta när man tar upp förslag på förändring i handikappsystemet. De vill fortsätta vinna klass 2 och 3 på bekostnad av de permanenta klass1-förlorarna.

Hade det varit på det viset – att jag som en av de klass -1-spelare som ofta får läsa resultatlistan bakifrån för att hitta mig överst – hade det varit så att jag var kraftigt mycket bättre än toppen i klass 2, så hade jag med lätthet accepterat att ligga kvar i klass1, men så är inte fallet. Jag är nog bättre än klass-3-spelare över lag.

Inom nästan alla idrotter fungerar det så att man förpassas till en division där ens förmåga avspeglas av placering i tabellen, och sedan förvisas man neråt eller uppåt inom tabellsystemet. Men inte i bangolf.

Jag och Mikael Lindmark (Skellefteå bangolf) har nu för avsikt att komma med förslag om förändring till ett rörligare klassystem, så ingen ska behöva spela för evigt i en klass de inte hör hemma, och andra som har sämre handikapp, men spelar bättre inte ska kunna stanna kvar i lägre ”division” för att håva in priser år efter år, utan att avancera.

…
27 grader varmt ute, högsommar den sista maj.
Bikini på unga vackra damer längs Risöstranden.
Byggarbetare som pumpat vikter hela vintern,
får nu äntligen visa upp sitt kroppsbygge.
Glass i alla former, och jag funderar varför jag gick
ut i svarta jeans i värmen. Själv häller jag nypa
salt i handflatan, slickar i mig till halvliter vatten,
för att inte få vätskebrist.
Efter en gårdagskväll, natt och morgon med migrän,
känns huvudet som en degklump.