Författare: tomastvivlaren

…. Har haft det bra några dagar nu tycker jag.

Gått härliga promenader med Ita och Viggo, i vårvintervädret.
Kommit igång och simmat igen. Surrat per tel, med både Vera, Sara, och Ewis…
Och idag har jag fikat med Marie, Emma, Rasse, Anna och lillvilden Eddie.
samt träffat Göran, Lisbeth, Rolf, Birgitta, Christer och fru….Edna, och många fler trevliga människor…..

… men nu har jag inte tid att blogga längre … nu ska jag till badet och simma, och sedan lyssna på gubbar som pratar om transmission och säkra hästar på V75

…
Även om jag inte har våldsamt mycket pengar att röra mig med….
…och även om jag inte har ett yrke att finna stolthet i..
Och trots att det finns mycket i denna stundvis brutala orättvisa värld, som jag blir lessen av att se och höra …

… så är det inte det som berör mig mest, som får mig att gråta.

Alltid samma sak

det är nästan alltid samma sak som får mig att gråta, om än det är på TV, film eller i verkliga livet, i relationer ….
Så är det relationer mellan barn och sina föräldrar, separationer, och återföreningar, som får mig att gråta hejdlöst…..

Tårar är inte det sorgliga, tårar är det förlösande

Nu kanske ni tror att det är sorgligt, eller jobbigt när jag berättar att jag gråter….
Men så är det inte …. det är inte gråten som är det farliga…..
Det är dom som har sorg, och trauman, och inte förmår att gråta som lider mest….
…

…och det är när JAG inte gråter, och ändå bär på den saknad och sorg jag bär med mig. Jag ber ingen förstå, som inte har upplevt liknande…
Och jag ber ingen känna med mig när jag skriver om det ….Jag uttryckligen vill INTE att nån ska tycka synd om mig…. MEN !!

Men jag tar mig rätten att känna….

Men det jag gör… är att jag uttrycker den sorg jag känner, som kommer till viss del kanske alltid finnas kvar…. En förlorad barndom, går inte att återfå….
Och jag har ingenting för att vara bitter och hatisk….. detta skulle bara kväva mig själv…

Men att förneka den sorg jag känner över saknaden…. vore lika dumt som att hata eller vara bitter…..
Det vore att förneka mina känslor, mina tankar….. det vore att förneka mig själv.

Detta berör… detta längtar jag efter, detta saknar jag

Så jag gråter… när jag ser en återförening mellan barn och föräldrar, på tv….
Jag gråter i tystnad ibland…. när jag ser kärleksfulla relationer, trygga barn, och harmoniska familjer i verkliga livet, bland mina vänner och bekanta…..

Jag gråter av sorg och saknad för att jag inte fick detta… och jag blir varmt berörd, och lycklig över att dessa barn får detta… om än lite avundsjuk… både ur barnets och förälderns synpunkt…..

För det är också en sorg jag har som skulle kunna förändras….. som inte nödvändigtvis tillhör det förflutna… utan skulle kunna tillhöra framtiden …

… en egen familj.

Problemet är att min självkänsla, gör att jag inte tror på mig själv tillräckligt…
Jag vet vad kärlek är … men jag vet inte vad trygghet är…. har inte upplevt detta…

…

Tänk på det här med fördomar. Om du kommer in på en affär hur du blir bemött.
Om det är professionell personal, så ska de bemöta alla likadant… som potentiella kunder. Så är det naturligtvis inta alls…..

Jag tror att många försäljare utvecklar en förmåga att lukta till sig vilka som har pengar….
Det syns på hållning, det syns på klädsel, och på pondus och agerande i affärslokalen.

Själv tillhör jag nog de ekonomiskt spetälska, ur en försäljares ögon sett.
Egentligen oavsett om jag har pengar el ej….
När jag köpte en TV för ett antal år här i Sollefteå, och skulle göra en avbetalning på 2 tillfällen….. så skrattade först bara expediten åt mig, och hade ett stöddigt sätt… utgick från att jag inte hade jobb/ekonomi…..
Den allmänt stöddige expediten förvandlades i ett nafs från stöddig till jätte trevlig och nästan lismande…… efter att ha kollat upp min inkomst via datorn….
Förnedrande ??… Ja det kan jag väl tillstå …. just då ville jag ha den TV:n … men har inte handlat nå större prylar av som sedan dess kan jag säga.

Och jag börjar fundera om de inte gett upp nu……försäljarna.
På samma sätt som Jehovas vittnen och mormonerna gett upp på mig…. insett att här finns inget att hämta.

Min nya definition på att tillhöra de fattiga med svenska mått mätt är….

.. när inte ens telefonförsäljarna ringer….
Och till och med de mest frenetiska, efterhängande, jobbiga, och påträngande försäljarna…. dvs dom som står ute på stan och säljer telefonabonnemang… när till och med dom släpper förbi en … då vet du

…

Jag älskar för alltid.
När tiden tagit slut, när alla kort är spelade…
…. när det är oundvikligt slut.

När alla sår ligger öppna,
när de blöder av sorg och saknad.
Även när vissa sår läkt, och lämnat efter sig ärr,
så älskar jag dig.

Jag har inte glömt.
Så länge jag lever kommer jag älska, skall jag älska.
Om du har varit älskad av mig, då är du det ännu.
Ingenting kan släcka min kärlek…

Jag minns…. jag blöder, jag älskar.

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Det är i princip omöjligt att fånga på bild, och ganska svårt att beskriva med ord det vackra jag ser ikring mig nu….

En riktig vinter !

Många är innerligt less på snön, men inte Kai Tomas Lundin inte….
Älskar snön, och älskar mycket snö, och mer ändå….

Jag får en sån enorm myskänsla inombords,när det som nu är bara C.a 10 minus ute, och närmare metern snö… 80 cm, var det jallafall, på ett ställe där jag pulsade ut i snön för att få detta kort…
(alla kort som är i detta blogginlägg finns i större format på Sollefteåbilder 61)

Någon timme innan gick jag hundpromenad med Viggo och matte Marita.
Det knarrar skönt under fötterna, luften är frisk och kall. Det springer omkring en lycklig hund och hoppar besinningslöst rätt ut i snön som är dubbelt så djup som han är hög.

Snövallarna liksom omhuldar en, och det vita lyser upp vintermörkret. Fullmånen lyser upp den vita snön till en mörk blå nyans, som står i kontrast till den brandgula färg snön får av neonljuset.

Och en ro som inte går att beskriva fyller mig, när jag står i meterdjup snö, med kamerastativet nedspetsat i snön, och väntar på att den långa bländartiden ska rinna ut och rendera i ett vackert foto, trots mörkret ikring.
Efter att ha tagit detta foto, genade jag genom skogen, uppför en backe…
Snön räckte till grenen på mig….ända tills jag kom fram till snövallen vid vägen.
Det normala många vintrar, är att snövallarna längs vägarna går att gå på, att den blivit hårt packad pga av töväder.
I år har det dock inte varit tö sedan snön kom i mitten på december….och jag sjönk ner länge än midjan…..
Insåg att jag fick krypa på knä över snövallen för att inte drunkna i snön….
För jag fördelade vikten mer, när jag gick på knä, och sjönk således inte ned i snön..

Jag mötte ju folk som vanligt när jag var ute på min fotoexpedition. Och om ni kan tänka er att folk stirrar nyfiket när man har kameran med sig en vacker sommardag, och ligger i nåt dike för att få en bra bild och ljussättning på en gullviva med bakgrund….

…. så ska ni se hur folk reagerar när man står med ett fotostativ uppställt, ute i meterdup snö, och till lika själv i snön, kl 22.00 en vinternatt….. när de är ute och rastar sin jycke….

Man är nog dumförklarad i deras tankar, så det står härliga till. Men det bjuder jag på.

En kille som var ute med sin hund, undrade vad jag höll på med egentligen… Efter en stunds förklarande,och att jag visar displayen hur fin bilden blev, så hade jag i hans ögon troligtvis gått från galen enstöring, till respekterad fotograf. Och i samma veva passade jag på att tala om adressen till hemsidan

En magisk vinter, som inte ens gör sig rättvisa med vackra bilder och detaljrik beskrivning… utan måste upplevas….. så ut och gå i snön nu… en sådan vinter lär dröja innan ni får uppleva igen

…

Alltså man blir fascinerad…
Här sitter jag i Sollefteå, och laddar hem ett program som heter Google Earth, och sedan kan jag transportera mig var som helst i världen.
Vissa ställen, i synnerhet storstäder, kan jag ”flyga ner i och se allt som om jag vore där, ”resa” på gatorna som jag vore där…..

denna bild hämtade jag från Google Earth på en sån ”resa” far !!

Känner du igen dig ??

Ja du ser ju huset du bodde i, innan du tog rymdfärjan upp till vår herre…
Men som du ser har de oxå smällt upp ett helt nytt bostadskomplex, där bussgaraget stod…

Här går det undan far… hoppla hoppla

…
Efter hård träning, på hemma plan, två unga män i yngre medelåldern gränslar sina järnhästar, säger gidiup och pprrrroooo….
Dimman och duggregnet ligger tätt över Nipornas stad….
Väl förberedda med smalnande ögon, och en bister min, tar vi de första tramptaget ut på en strapats vi aldrig tidigare gjort…. 25 mil cykeltur

Våra maskulina slitna, men vältränade kroppar täckta av moderiktiga plastkassar i konsumkasse-kvalitet…..
Vi håller tempot uppe, och växelkör….Sammanbitna, manliga, hårda västernnorrländska män..
Vi fnyser föraktfullt åt alla bilister som lata, bekväma, som inte får uppleva den underbara natur vi naturmänniskor får uppleva.

Minut för minut, svettdroppe efter svettdroppe, trampar vi oförtrutet vidare på femdagarsloppet över oländig, backig teräng.
Varje människa vi möter berättar vi glatt om våran prestation, och hur mycket packningen väger… stolta som tuppar.

Dagarna går och vi har intalat oss själva att vi njutit varenda minut av denna långfärd på cykel….
Vi börjar närma oss Nipornas stad igen….
Känner oss lite grann som kungar när vi glider in på 50-sträckan på Remsle…
Har ringt och beställt mat på djupöfiket (grannarna, och goda vännerna)

Först tänker vi oss att cykla genom parken för att snabbast möjligt få vila upp våra regnvåta kroppar, dränkta i en doft av svett, tåbira och avgaser från bilarna.
Vi tar av oss på överkroppen trots att det börjat regna….
Det svalkar skönt och vi känner oss manliga, starka, och hårda…
Kliver av våra mountainbikes går med utspända bröstkorgar genom stadskärnan, hela den den 3 minuter långa vandringen, och hoppades att någon hann se oss….

Två 40-åriga machomen som gjort någyt stort.
Blir välkomnade med väldoftande mat på Djupön, och skryter stolt över vår prestation, och tycker nog innerst inne att det är inte många 40-åringar som är så vältränade som oss….

…. Sätter sig förtjänstfullt ner i fåtöljen stolt som bara den, slår upp tidningen. Och läser om en parkinssonsjuk pensionär som cyklat från Kungsbacka till Sollefteå 115 mil på tio dagar….

Två 40-åriga niptroll visade det sig…. ganska lite macho

Vi kände oss helt plötsligt som två 4-åringar som kommit hem till mamma och skrutit över att vi cyklat 4 varv runt gården, på nya trehjulingen…

Men vi fick vår heder återupprättad, när det kom fram att han hade bättre cykel gubben, och hade eskort som servade med mat och vatten….

För det första älskar jag Fredrik Swahn som artist. fantastiskt röst och ett smittande uppriktigt okonstlat leende…

Ingen större fan av Sophia Källgren, som är lite självupptagen, men sjunger bra gör hon….

Sen är det fascinerande i denna video, att det tar en stund innan hon märker att det är nån fler än hon som sjunger (självupptagen)

<!–
WriteFlash('’);
//–>