Författare: tomastvivlaren

…
Det här med bloggande har nog rätt olika funktioner för olika personer.
Och det är en balansgång vad man kan och bör säga, både för andras skull och ens egen. Och även om man tänker sig för noga, och avväger ….. så kan det bli fel, både för min egen del, som öppnar mig på ett nästan brutalt öppet och ärligt sätt, kan det tyckas. Men att jag skriver om djupa svåra saker, tror jag oxå är en styrka … och intressant att läsa för några….

Självklart så utelämnar jag mycket detaljer när jag tex skriver om svåra saker längre tillbaka, och även vissa ämnen som jag inte alls tar upp.
Och när jag utelämnar detaljer, är det ofta en känsla jag försöker förmedla. Beskriva den rikligt med olika metaforer, och mycket adjektiv….

Man kan oxå luras att tro att jag ofta mår dåligt, med tanke på att det blir många sådana inlägg… och kanske färre euforiska och humoristiska….
Men det är som sagt var inte sant.
För det första fungerar ofta, nästan alltid även de sorgliga, tunga och gråtmilda inläggen som terapi för mig… så när det är skrivet och ivägskickat, så är det redan bättre, och en känslomässigt börda har lättat….

För det andra, så blir det ofta så, att när jag INTE skriver någonting alls, kan det vara för att då lever jag livet. Då UPPLEVER jag livet, istället för att skriva….
Bortsett då från när jag är sjuk, har influensa förståss…. då ids jag inte sitta och skriva så mycket…. och det känns inte så intressant heller.

Jag har som sagt var sett att andra använder bloggar på ett annat vis. De flesta skulle jag vilja påstå, vill inte blotta sina känslor på en blogg, som jag gör. Många skriver om hårschampon och smink. Vissa skriver och analyserar fotboll.
Och en del skriver egentligen bara dagbok.

Den sista kategorin tycker jag personligen bara blir intressant om det är en människa där det händer olika saker ofta, en som reser mycket, en som har ett yrke den kan prata om, med ett varierande innehåll….
Annars tenderar det bli samma, samma, samma, samma, samma, samma, samma, samma, samma, samma, samma, samma, samma, samma, samma,…. ja ni förstå demonstrationen !?

Sådana bloggar kan förvisso vara intressanta för nära vänner och släkt…

Men som sagt, det är olika… vissa vill inte gå in på min blogg för att de inte vill läsa om tunga saker, som ibland förekommer, inte vill bli berörda på det viset.
Man vill bara titta in och ge en snabb kommentar om nåt nytt smink. På ett oengagerat sätt…. och då är det bra att det finns massor av sådana bloggar…

NU är det snart vår på riktigt, om inte Isländsk aska sätter stopp för solens strålar.
Och relativt snart underbar svensk sommar

Snacka om duktig pipa (röst)
<!–
WriteFlash('’);
//–>

….
Svårt att beskriva hur jag känner mig nu.
Ibland uppgiven….ibland arg…. och ibland ledsen !

Känner mig lätt utnyttjad…. och bortkastad.
Det är inte svårt att räkna ut varifrån den känslan kommer
ursprungligen…
Och ju mer jag lär mig om livet, ju mer förstår jag att människan ofta
försätter sig i liknande situationer i vuxenlivet … om och om igen.

Hur ser jag på mig själv idag ?
Jag blir tårögd bara jag ställer frågan …
Vad ser jag när jag ställer mig framför spegeln ?
Vad ser jag bortom min kropp och mitt utseende ?
Jag tittar sällan dit ….. men när jag gör det ser jag ofta en ledsen
Tomas, bakom mitt utseende, bakom leendet som ska skydda mig från insyn,
till vem jag är under alltihopa…..

Jag blir tårögd bara jag ställer frågan, Vad ser jag när jag står
framför spegeln ?
Är jag stolt över den jag blivit ? …. Tycker jag
om vad jag ser ?
Eller skäms jag över den jag blivit ? ….tycker jag
att jag inte är värd att älskas ?
För att överleva har jag hittat på
oändligt många olika sätt att bedöva det som gör ont inuti,…. flytt
från bilden jag har av mig själv….
Och samtidigt är det samma
bedövning som gör att jag inte förmår att leva fullt ut, ta för mig,
låta mig bli älskad…..

Saknaden av min far är verklig. Han är
död nu, men det är en ren sorg, okomplicerad sorg. Där finns en sorts
acceptans.
Medan saknaden av det jag inte fick som barn, som alla
behöver för att bli en fungerande individ….. är en svårare sorg…..
Det
är som att ta farväl av något man inte haft, som att lämna någon man
aldrig varit nära….

Det värmer mig, och hugger i mitt hjärta
på samma gång, när jag ser familjer, där det finns kärlek. Familjer där
det finns gränser. Där imperfektionism är naturlig, lika naturlig som
den obestridbara kärleken till sina barn….
Det finns bara en sak
som gör ondare än att se den kärlek jag inte fick. Och det är när jag
ser barn som inte fått den, och far illa. Sådant känner jag av på långt
håll.

Sedan har jag sorgen och saknaden av mig själv, mitt inre jag som inte
får komma ut i dagsljuset, och lysa upp det som känns så mörkt.
Det
är saknaden av att bli sedd, och bekräftad….
Jag tror inte
tillräckligt stark för att vara så säker på mig själv, att jag vet att
jag duger som jag är…..
Jag tror bara jag duger när jag är glad,
hjälpsam, snäll och rolig…
Inte när jag är arg, ledsen, liten och
rädd….

Jag kan ändå inte förstå med mitt hjärta …..
Jag
förstår med mitt förnuft, att du inte förmådde älska, att du inte
förmådde annat än hot om att lämna, hot om att lämna mig på det mest
definitiva sätt som går att lämna ett barn… ensamt kvar i ett stort
mörker.

Men mitt hjärta förstår inte …. varför du inte älskade
mig…. varför du inte älskar mig. Mitt hjärta förstår inte varför du
aldrig i vuxen ålder har hälsat på mig.
Mitt hjärta förstår inte hur
du var så gränslös mot mig, utnyttjade mig för eget bruk, känslomässigt
och på det sätt som man inte får göra mot ett barn…
Jag förstår
inte …. förstår inte

….. den kan ju vara trist och tråkig och, alldeles, alldeles underbar !!!

Dans på Hullsta Gård i kväll. Och det är inte Mats Bergmans, eller Cleas Löfgrens eller nåt annat russindiscogäng som spelar… utan Scotts !!!

……som jag missade i somras oxå pga brustet hjärta !
Nu missar jag det pga brusten stämma, hosta och kräks

Snart 3 veckor nu som det varit influensa… börjar faktiskt ledsna på att sitta framför datorn och lusläsa Aftonbladet, diskutera politik på nät-forum, och springa skytteltrafik till toan o spotta slem, och hosta tills jag kräks, och sedan känna hur varje lem i kroppen darrar av matthet … utom en lem, som knappt tittar fram när jag ska kissa…..

Ja jag vet att jag lever jallafall…. anledningen till att jag vet det är att jag hör pulsen pulsera i örat som är inflammerat… tu-dunk, tu-dunk, tu-dunk !!

Nåja …. jag var över till grannen och spottade slem i deras toa nån timme, och såg på Talang, fast hon och jag ville se Så ska det låta…… men det ville inte tonårsdottern.

Men det hade varit kul me dans ikväll…
nä nu måste jag dra och spotta lite till … bye bye

….
Djurgården som varit i träskmarkerna i hockeyns elitserie, sedan förskingringen i styrelsen…. som i år haft en spelarbudget som inte varit i närheten av Färjestads, Frölundas, Linköpings, Modos budgetar…..

Till årets elitserie, från att att nätt och jämt klarat sig kvar under många år …. i år sålde de sina två poängkungar Linkan och Anger…. och fick in Tjärnqvist och Marcus Nilsson. Sedan har DIF två gamlingar i Ragnarsson och Falk. Snudd på att de får ledas in med rullatorer … resten är i princip Juniorer….

Vilken sagolik prestation att ta sig till SM-final.
Jag hoppas att de inte är nöjda än….

En stor del är DIFs ny-gamla tränare Hardy Nilsson…. som tagit SM-guld med DIF förut,… en karg, smart, cool man i 60-års-åldern från Skellefteå.

Det är nästan morgon nu… men hostan har hållit mig vaken…..
..
Jag var på väg ner….. när den slog till influensan.
Var
väldigt ledsen och uppgiven, desillusionerad vad gäller kärleken och
livet…
… då influensan däckade mig. Alla känslor la jag på is för
att orka ta mig igenom feber, värk, öroninflammation, hosta och
kräkningar…..

Än är jag inte helt frisk, men mycket bättre. Och
då tar känslorna vid där jag frös dom för två veckor sedan…..

Så
nu känner jag det…….sorgen i mitt bröst, och tårarna som tränger på
i mina ögonvrår, men ännu ej flödar…..
Förtvivlan inombords…..
uppgivenhet om vartannat med en urvrede…
Allt jag lever för och
hoppas på är kärlek och en meningsfylld tillvaro.
Någon att älska och
vakna upp med ….. någon att ödsla min kärlek på.
Någon som frågar
mig hur jag mår, någon som känner mig, ser mig…. ser mig … ser MIG
!………. som lägger armen omkring mig när min panna är i
djupa veck av bekymmer, när mina ögons glans är slocknad.

Ibland misströstar jag…. allt detta känns som en utopi. Vem ska kunna
älska mig ?
Det känns inte möjligt, det känns som att försöka fånga månen….

Far är borta nu . far är i himmelen. Trots all sin trasighet och sina
egna bördor, sin otillräcklighet och sin frånvaro under min uppväxt….
älskade jag min far….
Det var far som i min vuxna ålder sa: ”det kommer flera” …. han
tröstade mig så.

Jag tror inte nu ….. jag är svag i mitt hopp, och önskade att det
fanns någon som var stark åt mig just i denna stund,,, bara just i
denna stund. Någon som trodde åt mig, övertygade mig att det kommer bli
bättre, och inte förminskade min sorg, eller gav efter för min
förtvivlan…. bara så att jag fick lite åt mig själv….
Sen bär jag mitt ok själv igen …..

Känner mig ensam på det viset…..

Och sorgen och traumat, vreden över att ha blivit så illa behandlad i tidiga
år… ligger kvar, den försvinner aldrig helt…..
Och vetskapen att hon är vid liv…. att mina bröder är vid liv, och
aldrig visat något intresse av att veta av mig ens ….. är så jobbigt
att jag knappt orkar tänka tanken….Men det är fakta ….

Och att mor aldrig visat en tillstymmelse till ånger, inte en antydan
till förlåt.
Jag tror inte hon är kapabel till förlåt…. inte kapabel till
kärlek….

Hur skadad är då inte jag av det…..Jo ganska rejält tilltufsad. Men
vid liv, och känner, lever, söker, kärlek….

….
Många med mig tydligen som legat utslagna i influensa.
Började med feber och värk för mig, sedan huvudvärk, och nu är det inflammation i ena örat och hosta och kräks…. inne på tredje veckan nu.

Party party

Nåja jag hade hoppats på att bli frisk till dans på Hullsta Gård den 9:e…. men oddsen ser inte bra ut just nu för detta….
Men det sista som överger kängurun är hoppet,,,… så det blir ett sista-minuten-beslut.

….. tills vidare…. får se om jag återupptar den. (bloggen)

……

Grötigt

Startade dagen med 2 portioner Gröt…. har funnit att den blir god om man har russin i den, alltså kokar med russinen i…..
Sedan styrketränade jag lite hemma, biceps och bröst…..
Och fyllde på med chiliconcarne, när man bränt lite muskelenergi måste man ju fylla på… och idag blev det ordentligt med mat kan jag säga….

Bastu…. efter X-möte

Nu när det var påfyllt igen, så blev det simning och bastu….
Det är lustigt hur vissa saker känslor aldrig riktigt vill lägga sig, och hur vissa sår aldrig riktigt läker….. Jag har ju lagt ett plåtlager runt mitt hjärta nu….. men det skyddar ändå inte, eftersom mitt hjärta lever lite sitt eget liv, och aldrig glömmer…
Unga hjärtan läker fort igen …… men inte mitt.

Sjuka vänner

Nå…. efter X-mötet, gick jag o hälsade på Martin och Anneli, alldeles proppmätt var jag, men blev ändå bjuden på mat, och man tackar inte nej till mat… Kycklingfilé pommes frites, och broccoli…..
Och naturligtvis blev det nybakat och kaffe, … finns alltid plats för fika …:)
Martin stackarn såg riktigt hängig ut… förkyld och eländig….
Fast han är nog ändå ganska lyckligt lottad det finns de av mina vänner som har det värre nu….. tankarna hos den vännen….

Mera mat.. med lyrik och sång

Jag funderade hur jag skulle göra, om jag skulle gå på dans ……. eller om jag skulle vänta till i morgon och dans i Ö-vik…
Men först blev det vis och lyrik-kväll med Vis-och-lyrik-klubben…. i samband med ett rekordkort årsmöte…. och gissa vad det blev där … JO MERA MAT …..

Men först så sjöng jag och spelade tre låtar för sällskapet…

”God natt” med Publiners
”In your light” med Jon Allen…. och
”De vackraste orden”, med Cajsa-Stina Åkerström

Fick beröm… kan aldrig få nog av beröm

Det gick rätt bra….. många berömde, så jag får väl hoppas att dom menade det dom sa…. Andra låten hade jag börjat sjunga, och för ett ögonblick hade både ackord och tonart försvunnit från mitt minne…… men rutinerad som jag är sjöng jag lite a capella … och kom på dom, så fort att det förmodligen inte märktes….

Många känslor…. mycket dans

Viskvällen var rolig, så kul att jag blev lite uppåt, och beslöt mig för att gå på dans oxå …. Många härliga dansanta damer var där, och Svänssons spelade bra. Även om de inte var i närheten av originalet, när det gäller sånginsats… så var det underbart kul att de spelade ”Gotta be somebody”…. Med Nickelback.
X-tra Dubbla känslor dock…. hjärtat har inte glömt.
Låten jag spelade om och om igen i höstas. Och jag är inget vidare på att låtsas…. Kanske framstår JAG som en isman…… det är jag inte…. långt ifrån.
….. jag blev inte ledsen direkt, .. ja lite då…. lite melankolisk, och så….
eller ganska mycket faktiskt…. konstigt det…
Men kvällen blev som en blandning av underbar lycka, glädje i dansen, en underbar dag, … blandat med sorgsna ögon över förlorad kärlek…

Men som sagt var … bättre att ha älskat och förlorat, än att inte älskat alls.

… Efter Moster Maggans Bruna bönor med fläsk idag