…
Det blåser upp till storm, det måste bli en storm, det finns ingen återvändo längre. Jag hör hur vinden viner i träden, hur vattenytan piskar upp vatten, som kommer dränka både de som förberett sig på stormen, men kanske allra värst, de som inte stärkt sina husgrunder, de som inte har fötterna på jorden, och de som inte förberett sig mentalt. Jag ville inte ha den här stormen, men nu kommer den, och vi, mänskligheten kan inte skylla på naturen, vi kan inte skylla på klimatet, och vi kan inte skylla på de ovaccinerade… vi har oss själva att skylla för den kommande stormen. Ingen vet exakt hur hård den kommer bli, hur mycket av civilisationen den tar med sig, och antalet döda, hemlösa…
Just nu, sitter jag tryggt, kan man tro, men jag vet inte vad som kommer. Vet inte om jag överlever. Det så klart önskvärt, men viktigast är att möta stormen, och göra mitt bästa för att rädda liv, och själar. För det är en mörk storm, som lever på att förstöra goda själar, det ger den dess kraft och förödelsepotential. Känner mig maktlös inför all ondska, maktlös inför all likgiltighet inför ondskan, maktlös inför tystnadskulturen… människor som inte vill kämpa för sina liv, sina barns och barnbarns liv… utan bara villigt låta mörkret ta dem. Det gör mig arg och ledsen, och under stundom tappar jag orken…. men jag får inte tappa den helt. Jag måste vila, tills nästa slag, tills nästa psyop, tills nästa attack på mänskligheten, eftersom alltför många väljer att fortsätta sova, och gå in i slaveri, mentalt och själsligt slaveri. Jag vill inte göra det jag nu gör, kampen, men jag måste… om jag ska kunna ha en framtid, och vi ska kunna ha en framtid, om jag ska kunna se mig själv i spegeln…. om jag ens ska bemöda mig att knacka på hos Per och fråga om jag får komma in, när alla slag, alla krig, all kamp är över för min del, och nästa generation ska ta över. Den generation som antingen blir hjältegenerationen, eller mentala slavar. De är de som i ung ålder kommer ställas mot väggen, och ”slåss” eller ”dö”.
Mitt liv kan vara över när som helst. Det är förvisso sant för alla som lever. Även för de tyranner som tror de är odödliga. Men som sagt, mitt liv kan vara över när som helst, och då vill jag dö medan jag ännu lever, medan jag ännu har egna tankar, en rak och stolt ryggrad, medan jag ännu kämpar för det som är gott i den här världen, och inte hukar mig för ondskan, som så många nu gör, och ”tappa huvudet” medan de bugar för övermakten, och blir i bugandet blinda för hotet ovanifrån. Men det är bara önskedrömmar, om vem jag vill vara, och hur jag vill lämna in, när det väl blir dags. Jag har ingen aning egentligen om hur mörkret kommer sprida sig, vilka konsekvenserna blir för mig personligen om civilisationen och västvärlden fortsätter att demonteras/falla ihop. Allt jag kan hoppas är att jag är sann mot mig själv, och inte böjer mitt huvud inför människor som leker gud. Då böjer jag hellre mig inför en Gud i religiositet, vilken gud det än må vara. Jahve, Allah, Buddha, Oden, eller Zeus. Men inte inför de låtsas-gudar som nu har för avsikt att demontera demokrati, yttrandefrihet, makten över våra egna kroppar, geografisk rörelsefrihet. Det sker nu, det har skett ett tag, men massorna är för upptagna med att buga inför ”Vetenskapen”, ”Klimathotet” ”Pandemier”, Centralbanksvalutor ”Globala digitala ID… för att se. När man bugar djupt, ser man som sagt var inte yxan närma sig nacken.
Näst intill de enda riktiga samtal med riktiga människor, tänkande människor, tvivlande människor, kämpande människor, jag har är nu Lejonet, och Björnen, åtminstone i nära bekantskapskrets. Alla andra samtal är som att diskutera vädret och beklaga sig över det, istället för att bygga vallar inför den apokalyptiska tsunamin som kommer vår väg. Nästan alla andra samtal är som att diskutera om man ska rösta vänster eller höger, när man står fastklämd i järnvägsväxeln, med ryggen mot ett skenande dystopiskt AI-lok. Nästan alla andra samtal, är som att ta en kopp kaffe medan en pansarvagn kör över våra barn på lekplatsen bredvid, och hävda att ”de kanske måste köra över våra barn”. Nästan alla andra samtal, är som att låta dem spruta in gifter i människokroppar världen över, och se på när människor blir sjuka och dör av det, och hävda att det är bra att vi inte får prata om det.
Det blåser upp till storm, mörkret sluter sig om oss. Och om vi inte reser oss upp, om vi inte slutar buga inför de som förstör mänsklighet jorden, familjen, barnens framtid, så kommer yxan nå sitt mål. Jag sitter här och dricker just en kopp kaffe i min ensamhet för stunden. Och min ensamhet är inte fysisk, min ensamhet är tystnaden och likgiltigheten inför det vi är på väg in i med munskydd som glidit upp för ögonen och tjänar som ögonbindlar och hörselkåpor på samma gång. Hur bemöter man fotfolkets totala dyrkan av deras bödlar? Hur bemöter man total tystnad, enkom till följd av att man ställer frågor och undersöker saker? Hur bemöter man de som försvarar sina bödlar? Hur bemöter man människor som kvinnan som sa att hon gärna dog av en spruta, hellre än att ifrågasätta massvaccineringen, med orden: ”Jag tar en kula för laget”. Hur bemöter man goda vänner som säger att de globala despoterna med en global regering som mål, och censur, ”var tvungna att ljuga för oss, för vårt bästa”? Det är såna stunder jag känner mig oerhört ensam, som människa bland före detta människor.
Det ser inte bra ut i Amerika, oavsett vem som utropar sig till segrare. Och oavsett vem som utropar sig till segrare, kan vi folket aldrig vara säkra på att det var folkets vilja. Så långt har det gått i USA, ”demokratins förkämpe” Ett land i spillror, vars folk nu är på randen till inbördeskrig. Och faller USA, så faller vi. It has come to that. Vi är näst intill helt beroende av USA, eller rättare sagt, har gjort oss beroende, utifrån att slicka ”husses” fötter och skälla på husses ovänner.
Jag vet inte hur det kommer gå för mig framöver, för jag vet inte vad stormen kommer få för inverkan, vart den blåser värst, om jag inte alls är hjälpt av att jag ser det jag ser och förstår det jag förstår, och bara sköljs med av tsunamin uti havet. Jag får inte vara rädd för det. Jag måste förbli Tomas,…. jag måste förbli tvivlande, med rak rygg. Jag måste dö tvivlande med rak rygg.
Om jag vaknar imorgon, till ungefär samma värld, så ska jag äta min frukost, dricka mitt morgonkaffet, ifrågasätta och tvivla. Jag ska räta ut ryggen, och skjuta fram bröstet, jag ska fortsätta leta efter människor, riktiga människor, leta efter riktiga samtal. Sen får vi se