Vänner

…
Luften i min lägenhet kyls sakta ned till
till något behagligare temperatur. Det är tyst
ute, bortsett från nån mås som gapar lite ibland.

Och jag funderar….. vad jag gör med mitt liv.
Jag funderar över vänner, och världen, i stort
och i smått. Så mycket egoism i den här världen,
att kärleken bara stundvis tittar fram, likt solen under
en svensk midsommarafton.

Vänner…. jag fattar inte den biten heller. Jag har väl
haft, och delvis har kvar en förmåga att ha höga tankar
om vissa. Kanske för höga tankar, vilket till slut resulterar
i att jag får se att de inte var perfekta, och kanske inte brydde sig så
mycket om mig som jag velat tro. Kanske har jag varit orättvis mot dem,
genom att tro så gott om dem ? kanske är det en omöjlighet att vara
så bra, och kanske är det samma omöjligt goda människa jag försöker vara.
Och ingen orkar det, jag går in i väggen, jag går ner mig,
och perfekta vänner, visar sig vara högst mänskliga, och egoistiska
då och då, eller kanske till och med ofta.

Jag är trött kära läsare…trött
Och varför håller jag på med det här att försöka vara
en god medmänniska då? Det är som om jag inte kan hjälpa
det. Jag hamnar i den skiten om och om igen. Och jag tror
kanske att det ska generera godhet tillbaka?
jag är trött….

Kanske vore det bättre att bara ha bekanta och ökända
som man säger ”hej”, ”hur mår du” och meningslösa fraser till
och går vidare. Näe … det funkar ju inte heller.
När man mår hyfsat kanske det går…. ett tag. Men helt utan
vänner klarar inte jag mig så bra iaf…

Jag försöker att inte ha några förväntningar.
men det funkar inge bra tillsammans med mitt ”godhetsknarkande” sätt
att vara rättvis mot alla, trevlig, icke fördömande, hjälpsam.
Varför håller jag på, på det viset ? Då skapar jag nämligen
förväntningar, även om jag inte tror det.
Är det kanske mänskligt att ha förväntningar på sina vänner ändå då ?
Är det bra att vara mänsklig? Det tycks ju bara betyda, att man gör illa
varann, att man glömmer sina vänner, att man oftare sätter sig själv före
andras behov, även om behoven är större hos den andre?

Ibland önskar jag att jag bara kunde bli en del av det svenska samhället,
se bara till mitt eget, inte engagera mig i rättvisefrågor. Att jag likt så
många bara kunde leva i lögn, i syftet att få mer pengar, att få hata
blint folk som inte har min hudfärg, samma kön som jag.

..men nä… jag kan inte va som dem. Jag klarar det inte.
Jag är en j-a ”godhetsknarkare”, alldeles oavsett om
motiven till det är så egoistiska, att jag hoppas på att få
kärlek tillbaka. Jag kan förändra mycket med mig själv, men inte det.
Och frågan är om jag ens borde försöka ändra den
sidan hos mig? Äh jag vet inte.
Jag vet ingenting. Imorgon ska jag i alla fall återigen
göra något jag tycker om, … jag ska ta hand om mina lotter.
Det är något som ”makes sence” för mig iaf.
Och lite stolt är jag ändå… Men hade varit
lika nöjd med det
om ingen hade sett det jag åstadkom faktiskt.
Det är en tillfredsställelse att bruka jord, och
skörda grödor.

Och förresten… nu, när Coops
kassasystem kraschat, har även ”experter” kommit på att vi
gjort oss sårbara med våra datasystem, och digitala pengar.
Jävla nötter !
Kontantfritt samhälle ? Jo jävlar ja!