Jag känner…

…

Så sent som igår, skrev jag att jag kände mig lycklig av
att det blir längre dagar. Det är sant ännu. Men det är lika sant
att jag även känner sorg, vrede, frustration… jag känner.

Inte motsatser
Jag tycker inte de behöver vara varandras motsatser,
de finns hela tiden med oss…och det är av godo.
Nu i kväll, har jag lite sorg i ögonvrån, och lite i
bröstkorg och magen. Men jag mår bra, jag mår ändå bra.
…jag känner… jag lever.

Svårt att sätta ord
Lite svårt att sätta ord på sorgen jag känner.
Det kan va många saker, och samlas i en klump i magen.
Jag har lite svårt att förstå den här världen vi lever i.
Eller nej….. jag har lite svårt att förstå människan.
Övriga naturen förstår jag bättre. Även om den kan te
sig grym, när jägaren fäller sitt byte, och ett liv släcks.
Så förstår jag balansen i det hela. Ingen har någon garanti
till överlevnad i naturen, varken rovdjur eller bytesdjur.
Det kan te sig grymt… men inget av det som sker i naturen
är så grymt som människa kan vara. Men människan kan också
vara otroligt god, omtänksam… i vissa situationer.

Girighet förstår jag inte grejen med
Jag förstår inte pengar, jag förstår inte makt.
Jag förstår inte girighet… jag förstår på riktigt inte girighet.
Alltså utan att lägga värdering i det… så förstår jag det inte,
Jag har svårt att omsätta känslan till något som skulle
kunna ge någon enda människa lycka… allra minst den girige.
Så det är inte egentligen en självglorifierande hävdelse,
att jag påstår att jag inte förstår girighet..
Jag kan bara inte fatta…. Det gör mig inte god, det gör mig
bara oförstående.

Luften får lov att gå ur en ibland
Ibland, som nu ikväll, kan luften gå ur mig lite.
Det kan kännas lite, lite, lite meningslöst, eller tröstlöst,
för ett litet ögonblick. För tillfället är jag ändå så pass stark
att jag inte fastnar där… men ingen, ingen är stark nog
att garantera att de inte fastnar där., någonsin. Ingen !
Inte heller jag., trots att jag rest mig ur askan så många gånger.
Må hända jag har erfarenheter som kan hjälpa mig,
måhända jag har skaffat mig verktyg att hantera. Må
hända i att i de mörkaste av stunder, kan jag vara en av de
som bäst kan föreställa sig och tro på ljuset, mitt i total förtvivlan.
Men jag är inte immun, jag är inte odödlig… jag känner… och
jag lever….

Jag saknar…
Det är mänskligt. Jag saknar de nära som gått bort,
jag saknar några som försvunnit ur mitt liv.
Jag känner… jag lever.
Jag saknar den kärlek som brinner i mitt bröst,
i längtan om att få komma ut, och landa i någons hjärta.
Jag saknar de, trots att den aldrig gjort mig lycklig.
Och jag vet inte varför… men det är mänskligt det också.

Bakvänt
På något märkligt vis, verkar jag fungera bättre nu,
än när inte Corona fanns. Eller inte FUNGERA bättre,
men känna mig mer normal. Kris förstår jag.
Kris har jag levt och identifierat mig med.
Jag är bekant med de känslomässiga ödemarker man
vandrar i, när inga kramar ges, när ensamhet
dominerar ens dag. Det är inget jag söker mig till, det är inget jag
önskar mig själv. Men jag kan känna mig hemma i det paradoxalt
nog. På samma bakvända vis, som jag kan tycka det luktar gott
om en hårt trafikerad väg, med avgaser. För det är
lite hemma liksom, sen jag växte upp i Stockholm,
och sällan var hemma. Igenkänning.

Corona-odödlighet
Jag har svårt att förstå vad som händer nu med Coronaviruset
också. Och då menar jag inte svar på när den ska ta slut, på vaccinfrågor,
på sjukdomsförlopp och sånt. Jo … jag funderar väl lite på det också.
Men jag tänker på i stort. Jag tänker på naturen, och människan.
På hur vi satt oss själva på piedestal, och näst intill förväntar oss
vår egen odödlighet. Vi ska ha allt hela tiden. Hur blev vi såna ?

Visst ..om jag får vara med ett tag till så
Nej jag vill inte heller dö, åtminstone inte än.
Men min tid kommer… då allt tar slut. Och kära medborgare,
det gör din tid också ! Jag menar inte att vi ska ta lätt på Corona
i bemärkelsen att bara konstatera att de som dör, de dör, tråkigt för dom.
Men jag menar att det kanske inte är så himla onaturligt att människor
som är 80-100 år gamla dör. ”Det dör yngre i Covid också säger du?
Ja det gör det. Det dör yngre i självmord också, det dör yngre i cancer,.
de dör pga mord och krig. De dör av svält och tortyr, världen över.
EVERY FUCKING DAY. But do we care? Bryr vi oss ?
Nej inte nämnvärt. För upptagna med att skapa tillväxt antar jag.

Något är seriöst galet med vårt sätt att leva, och med våra krav
och värderingar… allvarligt fel.