…
En dimma lägger sig på bergskammen,
Nattens tystnad har lagt sig, och snart
är det mörkrets årstid. Men först ska
landskapet bada i grönt, rött och gult,
när löven., på björk, och lönn, sveper sin
pensel över höstens målarduk.
Men än är det sommar, än värmer solen
och ännu finns det örter och blomster
på våra ängar och diken.
En pojke studsade bekymmerslöst fram på
trottoaren, hade ingen gårdag, och tänkte inte
på imorgon. Jag log invärtes, och mindes, hur
det kunde vara, trots allt, trots allt.
Det var gott att leva, det är gott att leva,
trots allt, trots allt.
Två mörka flickor häller ut vatten från balkongen,
och fnittrar förtjust över sitt spännande bus.
De vinkar åt en hund, det skrattar,
och de svarta lockarna på deras hår
blänker i solskenet.
Jag minns… jag minns….
Minns hur varje morgon var en ny morgon,
oavsett vad jag sett kvällen innan, hört kvällen innan,
och flytt från kvällen innan. Allt var borta, när en ny dag
grydde, nya lekar uppfanns, …. en ny dag.
Allt det där kom dock tillbaka senare i livet,
ingenting försvinner, det bara göms undan.
Sommaren var evig då, när klockan ringde ut för sommarlov
Jag for till Ångermanland, till Kramfors, till Stordegersjön.
Fiskade abborre och gädda, rodde hemmasnickrad eka.
Vi hjälpte alltid mormor och morfar,
från det vi var små, och vi lärde oss, som det vore lek.
Jag hade mina illusioner kvar, mina drömmar,
jag förstod inte då. Jag trodde på kärleken, jag
kände förälskelser, alltid obesvarade, men jag trodde,
ja drömde….
Nu …. nu är hösten på väg,
och jag har nästan inga illusioner om kärlek kvar.
Jag är ung, men gammal. Min kropp fungerar,
mitt sinne är skarpt, min börs är tom,
och mitt hjärta är tomt.
Mitt fönster är öppet, någon går förbi
på en nattpromenad. Giora Feidman spelar
”The blessing Nigun” på sin klarinett, genom
mina högtalare. Imorgon …imorgon tror jag mig veta
hur dagen blir. Oftast blir de ganska lika för
ett halvt desillusionerat socialfall utan hopp
om äkta kärlek.
Men imorgon…är ändå en ny dag !