…

…
Kluck, kluck, kluck…
Små små vågor slår mot ekans för.
Solen speglar sig i sjön. Harmoni,
lugn , allt är självklart, det finns inga frågor.
Ingenting som är konstigt, utom morfars magiska
metspö, som jag och min bror på riktigt trodde var magiskt
och drog till sig abborrar och gäddor, från det svarta
kalla vattnet, mitt i den kalla, klara sommarkvällen,
i Stordegerssjön.

Men när vi lånade morfar-spöet,
så var magin borta. Men vad gjorde väl det ?
Visst var det spännande att få napp, men det var precis
lika underbart att sitta i morfars värmande anorak,
målarkeps från nån lokal färgaffär, mot myggen runt huvet,
och höra vågorna klucka mot fören.

Jag tittade mot morfars fårade ansikte, där han satt i aktern
och drog upp abborrar, han såg mig, och plirade med ögonen,
viftade med öronen, som om han vore i paradiset.
Bättre än så mådde aldrig morfar, som när han satt i
en eka med sina två barnbarn.
Och bättre än så, mådde aldrig jag,
när morfar plirade med ögon, och spred harmoni,
utan ett ord.