…
Efter gårdagens sommarprat med Sara Mohammad, skrev jag blogginlägg om hennes styrka och kloka tankar. hennes oräddhet och mina tankar kring dessa värderingar. Jag brukar ha en förmåga att uttrycka mig väl kring tankar och känslor, värderingar. Jag blev tagen av hennes ord… men de var för hemska upplevelser för att kunna ta till sig.
Idag lyssnade jag på Johan Olssons sommarprat i repris på internet.
Jag lyssnade på hans ord om sportkarriären, det fantastiska 5-milsloppet, skador, målsättningar, mental träning….
Men till slut brast jag ut i gråt, när han pratade om sina föräldrar som skjutsade honom på träning, som stod färdig med middagen när han kom hem. Jag bölade när han pratade om kärleken till sina barn, och om kvinnan i hans liv. När han satt med sina barn och armen om kvinnan i sitt liv, hon som alltid skulle vara kvinnan i hans liv. Och jag grät, och jag grät….
Men precis som Johan gav sig hän och besvikelsen efter ett misslyckat lopp, ett tag och sedan gick tillbaks till vardagen, så gör jag oxå.
Säga vad man vill om mig, men jag är modig och jag är stark.
Det finns några som inte håller med, men va fan vet dom ?
Säga vad man vill om mig, men jag har kommit igen, om och om igen.
Och jag är en överlevare, jag är en humla,
som flyger trots att den inte borde kunna,
Jag flyger vingligt, jag kanske kraschar, men jag flyger,
Jag landar inte snyggt och smärtfritt,
men jag flyger…. och jag hittar nektar.
Jag har må ha svårt att låta mig älskas,
men jag vet vad kärlek är, …och jag flyger !