…
Vi är nog lite till mans, lite ”bättre än alla andra”.
På ett sätt är det väl naturligt att man utgår från sig själv.
Sen är det iofs stort att kunna ändra sig allt eftersom livet går.
Men det är inte många som kan.
Och vi försöker nog alla rättfärdiga vårt eget leverne så gott vi kan.
Antingen genom att kompensera med ”goda handlingar”, eller genom att trycka ner andra, och säga, ”vad hon/han gjorde var mycket värre än det jag gjorde”.
Och vi kan alla bli väldigt små människor, göra dumma saker, bli fega människor, beroende på situationen, och dagsformen.
Skulle vi inte alla vilja tro att vi är modiga i situationer när det behövs ?
Sen när situationen kommer, kanske det inte blir så.
Skulle vi inte vilja stoppa en pågående misshandel, där ett gäng misshandlar en försvarslös person ? Men skulle vi göra det om man bevittnade det ensam ?
Kanske, kanske inte. Men man kan vara lite hjälte i vardagen, utan att riskera liv och hälsa. Man kan stå upp för någon som blir mobbad eller nedtryckt. Man kan hjälpa en gammal man med matkassen upp för trapporna. Man kan le åt den som behöver ett leende, eller man kan plocka upp krossat glas, s barn och hundar inte skär sig på det.
Njä, livet är inte som en Amerikansk hjältefilm.
En ensam hjälte klarar inte av 10 ”skurkar” med automatvapen.
En västernfilm jag gillar just utifrån att det är en mycket mer trolig beskrivning av ”vilda västern”, en mer trovärdig berättelse om människors svagheter, styrkor, är ”Unforgiven” (De skoningslösa) Med regi av C.Eastwood. Skådespelare, C.Eastwood, Morgan Freeman, Gene Hackman, Anna Thompson, Francis Fisher.
Här börjar filmen med att beskriva vilken hemsk mördare huvudpersonen varit, och han skäms över det, och hävdar om och om igen att han inte längre är sån. En prostituerad blir knivskuren i ansiktet för att hon skrattar åt en cowboys lilla apparat.
De prostituerade, ”hororna” samlar ihop pengar för att mörda både den kofösare som skurit, men även, helt ologiskt hans kompis som inte gjort nåt. Det blir Clint och Freeman, och en ung grabb, som tar på sig uppgiften, för belöningens skull. Men de är långt ifrån hjältar, de är både fega och mänskliga. Filmen är fylld av sådana paradoxer, ingen är rakt igenom god, och ingen är rakt igenom ond. Alla blir på nåt sätt drabbade eller skyldiga till hemska handlingar.
Nej ingen är bättre än alla andra. Men man utgår ju från sig själv i sitt tycke och sina värderingar. Och det är nog lätt för många att döma andra, och på så sätt slippa undan sitt eget samvete. Alla gör vi fel, mer eller mindre. hela livet gör vi fel, för vi är människor. Sen gör vi nog mycket rätt oxå…
… iallafall jag 