Greta, vi och försvunna framtiden

…
Jag tror banne mig att jag är Autistisk, har asperger,
eller nåt liknande. Och jag säger det med stolthet och förhoppningar
om en bättre värld. Och jag har på riktigt vissa drag av det.

Vad i hela friden pratar han om nu ?… idealisten
som är till allas omak och besvär, med sanningssökande och
ifrågasättande av allehanda levnadssätt och värderingar …
… har det brunnit fullständigt för honom ?

Ja troligtvis. Det är väl lika bra att erkänna det med en gång.
Så har vi det avklarat. För ett antal år sedan beskrev jag kärleksfullt
och generaliserande, folk med Downs syndrom, som kärlekens missionärer.
Så som de ofta är precis rätt uppochned som de är, och inte förställer sig.
Tycker de om dig, så tycker de om dig,. och vise versa. No bullshit liksom.
Vilket får mig att inse hur mycket vi behöver dem, i vår värld.
De är värdefulla, och har en viktig, viktig del i världens utveckling.

Och apropå ”No bullshit” och tillstånd som ofta nedlåtande betraktas
som sjukdomar, mental ohälsa, och stigmatiseras därefter. Så behöver
världen väldigt mycket folk med Asperger, och autism oxå.
Det blir så övertydligt med Greta Thunberg. Det är inte bara hennes Asperger,
utan hela hennes person naturligtvis. Men Asperger verkar
göra att hon inte är intresserad av småprat, socialiserande,
selfies och annat som hon upplever som ett skådespel bara.
Som att de inte menar vad de säger, politiker och miljardföretag.
Och vem ska opponera sig mot att politiker inte menar vad de säger ?
Eller att reklam inte är helt sanningsenlig och objektiv ?
Jag utmanar er!

Ja jag såg filmen om Greta. Finns på Play (länk)

Och jag slås mer och mer av hur jag känner igen mig
i henne. Frustrationen, kampen mot ignorans, och faktaresistens.
Faktaresistensen, har med all rätt förknippats med främlingsfientliga
krafter, men har även drabbat feminismen, men framförallt
klimatförnekarna. Och det gör mig mer förbannad, än skrämd.

Jag känner igen mig, på den lilla lokala scenen, i mitt lilla liv, med så
oerhört stark rättspatos, och höga ideal. Känslan för rättvisa,
och avsky mot mobbing och skitsnack. Jag känner igen mig i det raka
språket, även om Greta är mycket, mycket mer kärnfull.
För övrigt så tokgillar jag Gretas far, Svante Thunberg, det man får
se av honom i filmen om Greta. Så bra, så mycket pappa, så mycket
tålamod, och så mycket förlorat tålamod. I love it.

I det lilla, kan jag reta upp mig enormt, på samma typ av låtsasvärld, som Greta
vittnar om. När hon säger:

”Jag förstår inte ens varför de bjuder in mig , det känns
som att de bara vill synas, så att det ska verka som att de bryr sig. Som att dom
gör nånting”.

De stora makthavarna i EU, efter Gretas inspirerande tal, började
de prata om att synka toalettspolning i Europa. Då tog Greta av sig hörlurarna i
vilka hon fick det översatt.

Hennes tal: ”How dare you”, är bara helt klockrent. Men trots de mest direkta ord,
i den starkaste av ungdomsrörelser som någon förmodligen lyckats frambringa i tal
efter tal, så är det snart utraderat, och ignorerat. Pandemin hjälpte till att radera ut
klimatfrågan från agendan, men det hade de, och vi gjort ändå. För vi
tänker förneka oss in i framtiden och hoppas att det bara är lögn, eller att
”tekniska lösningar”, ska fixa vår jord. Inte ens när det är tydligt att det
är VÅRA BARN OCH BARNBARNS FRAMTID OCH JORD, som står på spel,
väljer vi att ta ställning, inte ens då väljer vi att förändra vårt leverne.
Greta slåss… för hon vet inte hur hon ska kunna leva annars.
Själv så blir jag mer och mer uppgiven inför människors ointresse..
… ointresse för sina barns, och barnbarns framtid och hälsa.
För man vill ju inte behöva förändra nåt i sitt eget liv,
för sina barns framtid, det är ju flummigt

Greta har rätt när hon sa,

”You have stolen my dreams, my childhood, with your empty words”