Livet kommer tillbaka, men vi måste ta hand om varann!

Det kan vara det mörkaste december jag upplevt.
Jag har promenerat 2 ggr varje dag hela december,
och lite i november. Mellan 5 km -12 km om dagen.
Och ännu har jag inte sett solen… inte en enda gång.

Nyheterna är mörka, och nyheter följer man vare sig man vill eller inte,
då dagarna är fulla av ingenting. Men jag upplever inte själva
influensan som det som är mörkast. Mörkast är hur människor
är mot andra människor, respektlösheten, nonchalansen,
och bristen på hänsyn och empati.

Och väder-apparna lovar mer moln, och mer mörker.
Så långt prognosen sträcker sig. Jag är inte immun
mot allt detta, mot den sociala isolering jag upplever.
Eller folks beteende mot andra. Men jag är en alldeles särdeles
erfaren överlevare, som vet hur man överlever på själsligt barkbröd,
och gör det mesta av det som ändå ges, som ändå finns.
En del finns i det man minns. Och en del finns på andra sidan mörkret.

Det finns där om vi bara fortsätter gå, fortsätter kliva upp,
och göra det vi måste för att må bra. Äta, röra på oss, ta hand om
oss, och le mot människor, kända och okända. Solen kommer tillbaka,
ljuset kommer tillbaka… livet kommer tillbaka. Men vi måste ta hand om
varandra fram till dess. Jag tänker på Tage…. jag saknar dig så.
Sannolikheten att du kommer tillbaka är noll. Men sannolikheten för att
du aldrig dör är stor… du tvivlande stora hjärta. Du människa !

Jag hejar glatt på människor under mina många mil till fots under det mörkaste
december jag kan minnas. De flesta hejar tillbaks, några blir rent utav
lyckliga och till och med tacksamma. En jätteliten del, en på 100, svarar inte alls,
åt det ler ja bara. Vi måste ta hand om varandra, så vi inte är vandrande vrak,
när ljuset kommer åter, på andra sidan eländet. Jag måste hitta mina
inre solstrålar, mina hopp och små räddningsplankor, mina små
överlevnads-glimtar i min själ. Jag ler mot er… jag hör av mig, vi måste
ta hand om varandra, ni måste ta hand om mig.

Härom natten var det stjärnklart, en liten, liten stund, under
en nattlig 6km promenad. Det varade bara i 10 minuter, innan
molnen hopade sig igen. Men jag stannade upp, och insöp stjärnorna
och lät min blick vandra ut i evigheten. Små små glimtar av hopp.
Vi måste ta hand om varandra. Den 21a december vänder ett mörker
mot ljuset i alla fall, och då har jag namnsdag. Tomas tvivlaren,
som har starkast tro under mörkret.