Men det blir mina tårar…

…
Jag har det ganska bra.
Just nu har jag det ganska bra.
Ändå känner jag tårar i ögonvrån,
och klump i mitt bröst.

Det är inte bara att staden under
stundom ser ut som en spökstad. Det är inte bara att
det det blivit väldigt lite att träffa vänner. Och det
är inte bara att jag faktiskt inte haft någon
form av fysisk kontakt med någon på över ett halvår.
Men dessa saker tär ….och gör mig lite ledsen.

Det är också världen jag lever i, så mycket lidande,
så mycket hunger, misär och grymheter. Så mycket
girighet, egoism och brutalitet. Så mycket likgiltighet.
…. Dessa saker tär, och gör mig ledsen. För jag är inte likgiltig
inför dem. Och jag förstår inte hur nån kan vara det.

Och några tårar är för utebliven familj, både
den jag föddes till, och den jag hade hoppats på att få bilda.
Saknaden av människor som inte funnits i mitt liv,
kan kännas overklig. Att sakna en förälder som betytt allt,
brukar många beskriva, bevittna som hjärtslitande.
Och här står jag och avundas er….
att ha haft något att sakna.

Och egna barn… egen livskamrat… jordnära kvinna,
som längtat efter mig… ibland. Som jag avundas
era icke perfekta liv, med ständiga skuldkänslor
över att inte räcka till för barnen. Ja vet att det inte är lätt,
jag vet att det kommer med arbete för att det ska funka.
Jag har bara aldrig haft det. Och kommer förmodligen aldrig få det.
Och för det fäller jag en tår ikväll.

Överallt ser jag ögonblick, i familjers liv, ser barnen,
glittrande ögon, och varuhusgrin, och mitt hjärta
glöder, gläds och sörjer på samma gång. Jag ser troligtvis
oerhört barnvänlig ut då. Jag bara betraktar…
och ler vänligt, skrattar och skämtar. Och om jag har riktigt
tur, får jag betyda något litet för något barn,
nån enstaka gång. Och jag glömmer dem aldrig,
även om det är främlingar. Som lilla fröken Smilla
som fått en golfklubba i pannan. Och jag fick skänka henne
en kall läskburk, att lägga mot bulan. Det är många år sen nu.
Jag glömmer aldrig sådana tillfällen. Där jag fått betyda något
litet för något barn, nån enstaka gång. Jag glömmer aldrig då
jag fått gråtande barn att le, och glömma sina tårar.

Men det blir mina tårar…