…
De möts på ett sjukhus, bägge har snart också stämt möte med döden, cancern äter dem sakta inifrån. Vänskap uppstår mot alla odds, snart beger de sig ut på en jordenruntresa tillsammans. Edward har pengarna, de gör en lista över vad som bör upplevas innan de dör, och så skrider de till verket.
Prolog:
– ”Edward Perrimont Cole died in May. It was a Sunday afternoon,
and there wasn’t a cloud in the sky. It’s difficult to understand the sum
of a person’s life. Some people would tell you it’s measured,
by the one’s left behind. Some believe, that it can be measured in faith.
Some say by love. Other folks say, life has no meaning at all.
Me… I believe that you measure yourself…
by the people who measure them selfs by you.What I can tell you for sure…
That by any measure, Edward Cole lived more in his last days on earth…
then most people manage can gain, out of a lifetime.
I know that when he died, his eyes were closed…
and his heart was open”
Det första är en del av en recension av en av mina absoluta
favoritfilmer någonsin, och det andra filmens inledande
berättarröst, innan handlingen börjar. Det är inte
för mig en film om döden, utan paradoxalt nog en film om livet.
Och jag älskar dialogen genom filmen.
Men just det inledande, med:
”Edward Cole lived more in his last days on earth…
then most people manage can gain, out of a lifetime”
är något som kanske är typiskt Amerikanskt, typisk materialistiskt
sätt att se på livet, att leva…som jag inte till fullo håller med om,
vilket oxå är en röd tråd genom detta blogginlägg jag ämnar
skriva nu, och återkommer till.
——————————————————————————-
Jag tänker att den eviga och uttjatade frågeställningen
om vad meningen med livet, är en felställd fråga,
och ofta ställs av människor med västerländsk överflöd.
Frågan vad det är att leva, är enligt mig en mer relevant
fråga.
Enligt filmens inledande monolog, så är det
att uppleva många saker på kort tid, resa och kanske
hitta värdefulla insikter och försoningar.
Utan Edward Coles miljarder, hade han inte kunna
”leva mer än de flesta gjort under en hel livstid”
enligt den definitionen på vad det är att leva.
Så …leva länge, leva mycket, leva väl ….
….vad är viktigt för mig, för dig ? Efter att ha sett
mer av livets slutskede i verkligheten, inte på Hollywoodfilm,
med demens, brutna lårbenshalsar, ensamhet, livsleda,
tabletter, mot sjukdomar, och tabletter mot tabletter.
Efter att själv upplevelsemässigt varit in i skärselden
ett par gånger och vänt. Och efter att börjat närma mig
något som liknar en självkänsla värd namnet, en egenrespekt,
och något som liknar inre harmoni emellanåt…
Ny bild
…. så har åtminstone JAG fått en ny bild,
av vad det är att leva. Att leva länge är inget
självändamål, det kommer ju med en rad förutsättningar
om hälsa. Att leva mycket, så som Edward Cole prologen
sägs ska ha gjort, känns världsligt, ytligt och stressigt
för mig. Men att leva väl, är för mig desto mer relevant.
Och vad det innebär är ingen exakt vetenskap, utan ganska så
individuellt kan jag tänka. Men även det, har med sig
en del förutsättningar, som tex inte var möjligt för mig
på samma vis för 5, 10, 20, eller 30 år sedan.
Överhängande risk
Risken att komma med en massa floskler, när man tar upp
ett så stort ämne som att leva, som livet, är överhängande.
Det är risk för att det kommer låta som pekpinnar, som att jag
vet något som inte resten av världen vet. Jag ska försöka
hålla mig borta från det.
Jag gör ett försök
Men jag vill ändå gärna dela med mig av hur just jag
uppfattar vad det är att leva väl….om jag kan.
För mig har det kommit att bli att ta vara på det som
finns mitt framför näsan på mig. Tex den storslagna
natur som Ådalen har att erbjuda. Och det gör jag faktiskt,
jag förundras över hur vackert jag bor och lever varje dag… gratis !
Utan att resa till Kina, USA eller Australien.
En annan bit av att leva väl, för egen del, är att skapa
mig en uppfattning om vad jag tycker är rätt och fel,
samt att göra mot andra som jag vill de ska göra mot mig.
Det är rätt gammalt, och faktiskt nedskrivet bland budorden om
jag inte missminner mig. För mig är det att leva väl.
Att njuta av det jag har istället för att alltid längta till
nått nytt, nått bättre, det är för mig att leva väl.
Inte möjligt om inte
Men inget av detta hade kanske varit möjligt om inte jag gjort
den livsresa jag gjort, med alla tårar, all ångest, all svek.
Det hade inte varit möjligt utan den senaste KBT-terapin
och personkemin där. Det hade inte varit möjligt utan
andra människors själa-gåvor, om hopp, om
vänskap…om tro på den kärlek jag kanske
ännu inte riktigt upplevt. Jag har älskat många gånger,
Jag har varit förälskad…. men jag har inte upplevt
kärlek och samlevnad kanske… och det är bara att
acceptera, och leva ändå…. att leva väl.
Att älska … är att leva väl… det också.
Men jag inser trots ansträngningar att inte göra
det, så skrapar jag bara på ytan om vad det innebär för mig
att leva väl, och jag är väl där trots att jag inte ville,
och flosklar lite ändå. Det är nästan oundvikligt.
Men kanske bör man ändå hitta sin egen definition av
vad det innebär att leva väl, och hålla sig till det,
snarare än att finna meningen med livet,
leva länge, eller leva mycket… tänker iaf jag.
Och ingen annan kan säga dig vad det innebär
Två ytterligare bra grejer att fundera kring:
1 Have you found joy in your life?
2) Have your life brought joy to others?