…
12 burriga minusgrader… brrr
Det har sina fördelar att bo i Ångermanland
….och nackdelar.
Jag flyttade till Sollefteå vintern 86-87, och gick inom de första veckorna här min första promenad med Morbror Rolf, i 39 minusgrader från Nipstan till Krokvägen.
Flyttar man inte söderut direkt efter det, … ja då blir man nog kvar. Nu har ju jag mina rötter här i Ådalen, så det spelar väl in också.
Jag har emellertid efterhand upptäckt att jag ganska ofta finner hitflyttade Stockholmare som på något vis, aningen mer coola, harmoniska,… och mindre skvallriga, än många småstadsbor, och landsortsbor. det är ingen slump tror jag, de som valt bort Stockholmsstressen har gjort det av en anledning (Det finns iofs ALLTID, undantag)
Detta är upptakten på denna lätt fördomsfulla och högst ovetenskapliga spaning. Men kan hända med uns av sanning att finna. Och glimten i ögat.
Observera att detta främst gäller de Stockholmare som valt att lämna Stockholm, inte de jetsetare till karriärmänniskor som inte känner till att alla deras pengar produceras av norrländsk arbetskraft och norrländska naturtillgångar.
Och sen beror det på vad man lägger in i ordet ”skvaller”
Den typ av skvaller som är av godartad karaktär, är som en inföding med rätt hävdade, kittet som håller samhället samman. Det ”skvaller” som gör att vi bryr oss om varandra, att vi inte blir helt bortglömda och ensamma, vilket är betydligt lättare att bli i storstad utan ”skvaller”. Eller om vi kanske ska kalla det ”sammanflätande, inkluderande nyfikenhet och intressevisande”
Tyvärr så är den elakartade typen av skvaller oxå vanligare förekommande i små orter, den som kanske ist för skvaller borde heta ”förtal” och inte har för avsikt att ens beröra sanningen om skvallerobjektet, utan snarare är själva avsikten att sänka objektet, ofta utifrån att den som förtalar känt någon form av avog till denne. Man vill hämnas helt enkelt.
Den andra riktningen av den inhemska folkvandringen, är ju då norrlänningar, Sollefteåbor som flyttar till Stockholm. Många gånger känner dessa vid flytten söderut, förakt mot den ort de växt upp i, utöver nödvändigheten att få tag på ett jobb och en försörjning, vilket pga förd urbaninserings- och kapitalistisk politik, är lättare att komma över i Stockholm. ”Den här jävla hålan” och ”Det hände ju inget här” säger de sittandes med armarna i kors. Om någon av dessa skulle lyckas karriärmässigt och ekonomisk i Stockholm, blir de dessutom snobbigare och drygare än vilken infödd silverskeds-Östermalmstant som helst. Men annars är det norrländsk arbetskraft som finansierar Stockholms urbana jetsetliv. Några av dem har glömt sin Ångermanländska dialekt på två veckor, när de ringer hem till mor och far, och inte förstår vad de säger längre, samt har tappat bort vokalen ”ä” ur sin vokabulär. ”Se reven vi vegen” (två veckor).
Em bekant till mig som är av de enligt mig sympatiska harmoniska Stockholmare som flyttat till Sollefteå, berättade om att när han bodde i Solna och skulle flytta därifrån, erbjöd en ung Sollefteåbo den lägenheten, så dög det inte, för denna småstads ville bo i Gamla Stan.
(
!!!!????) … apropå …..
Sen att Kindberg Batra en gång yttrat att ”Stockholmare är smartare än lantisar”
bevisar ju åtminstone just i det fallet, att så inte var fallet.
Men jag känner oxå gott om trygga Ångermanlänningar, fina goda människor, som faktiskt aldrig förtalar, men ”sammanflätar, inkluderar, är nyfikna och visar intresse” Som vid motvilligt besök i storstaden sätter sig och ler åt storstadsborna när de skyndar fort till tunnelbanan, fast det går ett nytt om tre minuter om de missar tåget.
För att fika med en kompis i Stockholm, så behövs inbjudningskort och kalenderanteckning. Här står kaffepannan på ständigt, och fikat är inte längre än 5 minuter bort. På landsbygden långt utanför Sollefteå, tar det minst tre generationer innan inflyttad Stockholmare, upphör kallas för Stockholmaren… typ som invandrare många ggr förblir invandrare i vissa svenskars ögon, i flera generationer.