Det var en gång…

…
Det var en gång en liten gube.
som tidigare var en mindre snube.
Han älskade att putta på sin boll.
Efter tiden fick han en annan roll.
bland gynnade förmånstagare och troll

Han påtade, grejade i skymundan,
på bekostnad av egna bangolfrundan.
Han målade, fejade, rensade och for,
På sätt och vis hade han ständig jour
Mycket mera än vad många tror.

Vackert fint, populärt och välskött,
Stundom trevligt och tacksamt bemött.
De ”frivilliga” göromålen ökade i antal
medan hjälpredorna minskade i antal.
Nils-Åke Nilsson blev hans förkortadde tilltal.

Åren gick och allt värre blev det
Nils-Åke gnodde på i all tysthet,
Allt fler blev de tungsamma kliven,
Nils-Åke blev oftast tagen för given,
det gick ’tav sig självt, när han var driven.

Den sortens åtaganden kallades nog ideell,
För detta får man ofta i lön en hel del skäll.
Det är ett sällsynt, ovanligt fenomen
att gratis verka för andra, och helt allen,
än mer i denna utdöende idrottsgren.

Men så en dag så fick Nils-Åke nog.
Han tog sin boll, sin klubba och drog.
Det blev så klart inte så populärt
för det kan väl inte vara för mycket begärt
att fortsätta slava för det andra förtärt ?

Ajöss och good bye, kära hatade holk,
I bägaren är det betydande mängder smolk
I båset står ej längre nån given ko,
under sådana omständigheter vill ingen bo
om det bara är en eller två som ska gno.

Nu har Nils-Åke allting troligtvis förstört,
allt gick ju så bra, men nu tycks det vara kört.
Men Nils-Åke är lyckligare, och namnet har han bytt.
Åt hela skiten har han kräkts, kast opp och spytt,
Och det sjunkande skeppet har han äntligen flytt !