…
Jag kan inte säga att jag såg mellon igår, , men jag kan inte säga att jag inte såg den heller vilket jag återkommer till på slutklämmen av blogginlägget. Jag zappade frisk mellan kanalerna. Däremot innan mellon såg jag hela ”Alive inside” En fantastisk dokumentär om hur musiken och beröringen kan få äldre, dementa att leva upp, efter att helt förståeligt slutit sig inne pga tunga droger (Jo jag vet att många fortfarande kallar dem för ”mediciner)
https://www.youtube.com/watch?v=QG7X-cy9iqA (trailer)
https://www.svtplay.se/video/13655901/kulturstudion/kulturstudion-avsnitt-42 (hela filmen)
Det är inte helt okänt att musik ger positiva resultat för äldres hälsa, och mer än någon annan form av terapi. Även djur och barn som besöker äldre har positiv effekt. Musiken kopplar igång hjärnan igen, hjärtat igen, identiteten och hittar fram till den de
dementa en gång varit, och djupt inuti fortfarande är. Och dokumentären
ger mig rätt i hur jag tänker, och länge tänkt kring både synen på
människor, äldre, pengar och mediciner.
Och jag som till och från upplevt tuffa depressioner, vet att det gäller inte bara för äldre människor. Det gäller för människor… alla människor. Det finns alldeles för många apatiska barn, utbrända vuxna, och ”onödiga” vuxna.
Och alla skulle bli friskare av musik, av beröring, av att vara behövda.
Nu kanske någon reagerar över ordvalet ”onödiga vuxna”
BRA ! För det är nämligen sanningen för nuvarande kultur, samhälle, politiska våg, hyllar ENBART produktivitet, och vi har nästan alla godkänt detta genom vårt leverne och politiska ställningstagande, eller bristen på politiskt ställningstagande, skrivit under de papper som förslavar oss, gör oss till produktionsenheter, och gör äldre till ”uttjänta” sjuka och arbetslösa till ”onödiga”
En Ipod med personligt anpassad musik, fick äldre som inte svarat på tilltal, att leva upp och dansa, gråta glädjetårar, sjunga, prata om sig själva.
Ändå finns/fanns ett enormt motstånd, från stat, företag organisationer mot att i finansiera de 40 dollar per dement som det kostade att befria dessa underbara, men uppgivna själar. Miljarder i droger (mediciner) går dock fortfarande bra. Ni vet alla vad det beror på, men vi fortsätter ändå i samma spår, vi röstar fram storfinansens partier politiskt, och blundar för vår egen tillåtelse av att droga våra äldre till tystnad, droga dem till levande döda, droga dem till ”lugna”. Droga oss till lugna.
Det finns gott om människor som fortfarande tror på droger, för att vi döper om det till ”mediciner” Det finns gott om människor som är rädda för känslor, dvs rädda för liv.
Jag är en av dem…. jag är rädd för ”kärleken”, för mina upplevelser av den när jag kommit i kontakt med den har inneburit smärta. Men det har eg inte varit kärleken som gjort ont, det har varit bristen på den, bristen på tillit, bristen på harmoni, bristen på självkänslan och självförtroendet…. kärlek är en egen separat kraft, som inte enbart ryms i kärleksförhållanden, som jag hittills inte lyckats så bra med. Dess renaste form finns livets alla skeden i form av empati, beröring, omtanke. I förhållanden (har jag hört) i vänskap, i släktskap… i musik, i dans i beröring.
Utdrag ur dokumentären (fritt översatt):
När äldre blir dementa och inlåsta, och förvarade, förlorar de sin kontakt med livet.
Det är smärtsamt att inse att det du har att ge, inte behövs.
I vårt förflutna, i alla kulturer hade äldre något att ge som behövdes.
Och det fanns alltid någon där som behövde de äldre hade att ge.
äldre människor betraktas numera bara som slitna versioner av ett bättre jag.
vi har skapat en kultur som belönar individer som kan efterlikna maskiner
leva sina liv som maskiner. Det är inga bra förutsättningar att åldras i.
De går in i en ny typ av levnadsstil, som får samhället att stoppa undan dem.
gömma undan dem. Den västerländska kulturen är felande
Det finns faktiskt liv efter den vuxna åldern.
Det går att leva och växa bli seniorer.
Det finns en beröring, som tar en livstid att uppnå.
att gömma undan den beröringen är som att beröva oss själva delar
av att vara mänsklig !
Nu blev det nästan svårt att återkoppla till mellon. Så jag gör det lätt för mig. Jag håller med den portugisiske vinnaren som kallade mer-delen av Eurovisionsmusiken:
– Snabbmatsmusik utan innehåll. Och jag tror att det här kan vara en
seger för musik gjord av människor som vill att musik verkligen ska
betyda något.
Så sant som det är sagt. Det mesta är producerat för att kortsiktigt bringa succé och pengar. Det mesta är show, glamour, spektakel, effekter och ytligt utseendefixering. Så tack för det Salvador Sobral !