Drömmar och annat världsligt

…
Ljuset räckte länge idag.
klockan 20, var det ännu ljust.
Jag lever idag oxå, men det är en dyster värld
vi vaknar upp till varje morgon. Visst kan man låtsas som
inget har hänt, och tänka positivt. Och visst tar media varje chans att
sätta mörka rubriker, om de kan. Det är tydligen deras jobb.

Jag hade drömmar när jag var yngre. Det var inte så storslagna drömmar
om du frågar Sven Svensson, eller Anna Andersson. de medelsvenska svenskarna,
med 35.000 i månadslön, hus, ett par spruckna familjer bakom sig, och för närvarande
otrogen med sitt senaste kap.

Jag hade drömmar om kärlek, drömmar om egen familj, om ett arbete
där jag trivdes. Nästan aldrig var drömmarna om rikedom. Det har hänt att jag
drömt om mindre tipsvinster förr i tiden. För att kunna köpa en motorcykel,
och kanske ett lite torp att odla på. Den största drömmen var ändå att hitta hem,
och att finna mig själv. Den andra hälften av den drömmen är väl så nära det går att
komma. Och visst har jag hittat hem, geografiskt. Men jag har inte hittat hem,
till en egen familj, där jag känner mig efterlängtad… och åtminstone lite förstådd,
accepterad, kanske till och med älskad. Jag har mer eller mindre gett
upp den drömmen, eller åtminstone gömt den långt, långt ner i nån källare,
och glömt var jag lagt nyckeln.

Men det är okej. Det finns värre öden. Jag vaknar inte bakfull på nån
parkbänk, och är osynlig för en fördömande omgivning. Jag har inte blivit
en som kliver över lik för pengar. Jag har inte sålt min själ,
jag vet vem jag är, och vad jag står för, även när det
innebär att vara jävligt ensam om det. Det är trots allt ett
ytterst ovanligt karaktärsdrag i vårt land, i vår tid . Att stå för sina åsikter,
och försöka leva som man lär. Det är värt någonting,
när jag går och lägger mig om kvällarna.

Det kommer alltid att finnas människor som tar vad de kan,
oavsett konsekvenser för andra…. alltid ! Och det kommer alltid finnas
utsatta människor, som lär sig medkänsla. En känsla som har en stark
förmåga att försvinna med yrkesmässig framgång och rikedom.
På så sätt anser jag mig lyckligt lottad.

Man får vara glad att man lever.
Nu börjar även de ”odödliga” inse det. De som haft karriärer, pengar
och makt… och inser att det inte skyddar mot allt.
Nu skriker sig många av dem hesa över hur viktiga de är,
och hur staten som de annars tycker är värdelös att ha, ska kasta
pengar just över dem. Jag bidar min tid, får se om jag klarar mig
hälsomässigt och ekonomiskt. Jag har vissa fördelar gentemot majoriteten iaf.
I fråga om anspråkslöshet och överlevnadskonst, på lite.

Men det finns givet gränser för mig oxå, som jag absolut
inte styr över. Men nu börjar de ”odödliga” känna sin egen dödlighet oxå,
och blir verbalt aggressiva och försöker göra stora vinster
till följd av viruset. Och hänsynslösheten syns på affärer,
där de som är stadd i kassan har möjlighet och tillräckligt
brist på samvete för att länsa hyllorna. Och än en gång
kallas vanlig empati och solidaritet för kommunism och
totalitärt, när verkligheten är precis tvärtom.
Ett sätt att försöka skydda sin upphöjda position,
sina tillgångar.

Jag hade drömmar… fler drömmar förr än nu, något större drömmar
då än nu, om än aldrig speciellt orimliga eller stjärn-höga.
Drömmen om torpet, trots all sin orimlighet lever kvar.
En liten jordplätt att odla lite grönsaker på.
Men jag har iaf hittat mig själv hyfsat bra. Och jag
är en god omtänksam människa ! Jag har aldrig varit otrogen.
Inte alla som kan skryta om dessa särdrag nu för tiden,
när allt kommer omkring.

Och imorrn är solen uppe till 20.05