Snöflingan



En ensam liten snöflinga seglar i vintermörkret
på små vindpustar, vit och oskuldsfull.
Den kommer med ljus, mot den mörka kalla
isiga, karga marken.

Strax där efter kommer ytterligare några, och innan jag
hinner reflektera över antalet, så täcker
de hela mitt synfält, tusen, och åter tusen.
Den mörka himlen ljusnar, de faller som poesi,
som frusna drömmar mot marken, och bäddar
ett vitt vackert täcke omkring mig.
Och jag ler… och känner hopp !

En ensam liten flicka, sitter en fredag i vintermörkret,
Hon drömmer ljusa tankar med hopp, i en värld
som gett upp hoppet, gett upp framtiden.
Obeveklig, ensam, övertygad. Oskuldsfull
skör men orubblig.

Med en egentillverkad skylt.
Snart kommer några flickor till, och innan jag vet
ordet av det, så fylls hela mitt synfält av tusen och åter tusen
unga flickor och pojkar över hela världen.
Deras röster är som poesi, i en cynisk värld.

Hon, snöflingan låter sig inte köpas eller charmas av politiker
som vill sola sig i hennes nyvunna, ofrivilliga kändisskap.
Hon är omutlig, och hennes blick är fast, bestämd.
Hon snöflingan, smälter inte för vackra lögner.
Det är enkom en framtid hon vill ha … inget annat.

Ja ler… och jag känner hopp !