…
Det är inte vi…
Det är inte vi som berättar om våra sorger,
som till slut kastar bort det liv som givits.
Det är inte heller vi som låter sorgen vara en del av vårt liv,
precis som glädjen, som kastar oss framför ett tåg.
Det är de som…
Det är de som tystas genom tystnad som förgås.
Det är de vars ord ingen lyssnar på, som går sönder.
Det är de som alltid ler och tvingas vara positiva,
när deras själar drunknar, som hoppar.
Det är de som bygger sina liv på förmögenheten,
som faller handlöst när fru fortuna överger dem.
Det är alla duktiga positiva, rättfärdiga människor.
Med stor förvåning
Efter det tragiska, meningslösa, oåterkalleliga skett
står släkt, bekanta och vänner förvånade över hur
*han kunde göra det.
”han som var så glad och positiv”
”varför sa han ingenting”
Medan jag frågar mig, varför ingen lyssnade,
varför ingen lät honom vara ledsen,
varför ingen trodde på honom ?
Med rufsig gul kalufs gråter jag mig stark
Nej, jag är inte en av dessa.
jag är en maskros som alltid sticker upp
min rufsiga gula kalufs så länge världen
inte dödar mina tunna men envisa och djupa rötter.
Nej jag är inte en av dessa,
men jag har sett ett dussin stora starka
positiva män lämna in och ge upp.
Ingen vill veta varför, de är ju män ?!
Ingen vill veta varför, när det är för sent.
Att fördöma de utsatta funkar nog inge bra hörrni !
Det rättfärdiga, positiva folket delar ibland ut
offerkoftor till de som inte ”tar sig i kragen” och
”går vidare” som de påstår sig själva ha gjort.
Så är oftast fallet, få sätter på sig offerkoftor,
men många får dem trädda över huvudet av positiva
människor som ”tagit sig i kragen”
Jag kan utifrån egen erfarenhet med bestämdhet
hävda att det inte hjälper den nedslagne.
Men å andra sidan, är det inte att hjälpa,
som är motivet med att sätta på folk ”offerkoftor”
Möjligtvis känner sig den som ”stickar offerkoftor” åt folk,
lite bättre på en annans bekostnad.
Och jag kan med stor sannolikhet påstå,
att fler har känt sig tvingade mot stupet
av pådyvlad positivitet. än av lyssnande öron,
och tillåtelse att få vara ledsen.
Jag vet inte mycket,
men detta vet jag !
Jag har själv fått många offerkoftor ”stickade” åt mig,
för att jag ”ältat” sorg.
Och det stod på gravstenen ….
Men … kära fördömande
”handarbetare” … det har ni inget för.
För precis som min far sa när han var näst intill
ensam om att hålla hastighetsbegränsningarna i sitt Stockholm,
och alla slogs om sina rättigheter i trafiken:
– ”Och det stod på gravstenen, JAG hade rätt”
Till alla män som tagit sina liv i ett hårt okänsligt samhälle,
ett icke förlåtande samhälle, i ett manshatande och jämställdshatande
samhälle… för er tänder jag ett ljus och Ni skall inte vara glömda,
Ni ska återfå er stolthet och bli hörda.
*(Jag skriver ’han’ i detta fall för att 7 av 10 är män)