The Wife

…
Det var nära att jag valde att inte se Filmstudions
”The Wife” ikväll, för att jag läste en recension om filmen
som nästan gav mig klåda inför vad som komma månde.
Det var nog för att en kompis, Markus jag sett några tidigare filmer med
skulle gå, som jag tänkte… ”okej då”. Så jag gick, med fel sko-val i regn-snöslask
upp till Hullsta Gård.

Entrén till Hullsta Gård var folk packade som sillar, ända ut till
ytterdörren. Något var fel. Och det var inte min fala-fel, mitt lyckade
misslyckande med falafeltillagning. Även om jag nog stank vitlök.
Ljudet på den nya digitala tekniken krånglade, och sorlet i foajén
hade en ton av lätt irritation, nervösa skratt, och begynnande panik.
Ja.. där borta står Markus, längst in, undrar om jag kan komma fram
och prata med honom. Det borde gå med lite välvilja. Ungefär som
kedjeprincipen vid långa bilköer vid vägkorsningar. Dvs varannan bil från
vardera håll, så kommer alla fram.

Framför mig stod en bastant dam, med bred
ryggtavla och flera kilon att sätta emot. Jag gjorde ett försök att
komma runt på sidan, försynt, och sidledes. Men den bastanta damen
blev plötsligt dubbelt så bred, när hon utan att ge en min, fällde ut
armar och axlar. ”Här kommer du inte förbi, det här är min plats”, sa hon
med hela sin kroppshydda, och kroppsspråk. Jag funderade på vilket sätt
hon upplevde min passage som ett hot, när mer eller mindre alla har
säsongskort, biosalongen aldrig varit mer än halvfull, och de flesta
tydligen brukar sitta på samma ställen enligt en djungeltelegraf.

Så jag vinkade till Markus och slog ut med armarna
och pekade på den levande gråsuggan som inte utan strid skulle
ge upp sin plats i det oorganiserade vimlet av förvirrade människor
som inte släpptes in i biolokalen, pga tekniska problem.
Sedan vände jag mig och gick ut för att få luft. Jag märkte väl om
det tunnades ut, och folk panikslaget kutade in i biolokalen tänkte jag.

Och då, utan egentligen att tänka närmare på det på det viset,
så bidrog jag med min oblyga charm till att ännu en biotvivlare utöver
mig själv, stannade och såg på filmen. Ut kom nämligen en liten dam,
tagen av trängseln, sorlet och syrebrist. hon skulle gå hem … så arg var hon
Jag stod då och pratade Mollan Molin, när damen kom ut kritvit i ansiktet.
Upprörd över kaoset.
Så jag lade armen om den lilla arga damen och föreslog att hon kunde ju
stå och prata lite med oss en stund, och sa att Mollan och jag
var jättetrevliga, vilket vi ju faktiskt är.
Så hon stannade och pratade med oss i 5 minuter, och vips så
började folk skingras från foajén, in i biosalongen, och den lilla arga damen,
var inte längre arg, utan vände med oss in i salongen.

Nu till filmen då. Lite förberedd på en typ sav film jag inte var sugen på att
se, gjorde väl att jag inte till fullo kapitulerade inför dess briljans, förrän
eftertexterna, började rulla. Men filmen växte också eftersom.
För den som ämnar se filmen, och inte vill veta för mycket,
är det klokt att sluta läsa blogginlägget nu. För jag kommer avslöja
vissa bärande scener. Och så får ni väl läsa färdigt när ni sett den isf.

The Wife, spelad briljant av Glenn Close, handlar förenklat om kvinnan
som levde i skuggan av sin briljante man, författaren. Men är långt mer
mångfasetterad än så, om man så behagar ta till sig. För egen del väcktes
ett minne från förr som jag, var gång jag påminns om det,
får lite dåligt samvete, trots att det var 40 år sedan, och troligtvis
bara är jag som minns det. Och så är det väl för de flesta att vi upplever
filmerna vi ser genom oss själva, våra upplevelser, känslor och tankar
om livet, genom de stunder vi kände lycka, sorg, ilska och skam.
Självklart har jag förlåtit mig själv för att aldrig släppa in min
14 år yngre lillebror på mitt rum. Men när jag minns hans ansiktsuttryck
svider det till lite i bröstet. Nä värre än så var det inte.

Jag har väl sett väldigt många filmer i mitt liv, och ofta förstår jag
delar av vad som kommer hända. Att hustrun till författaren, i själva
verket var författaren, bakom verken som nu ger maken nobelpris.
Resan till Stockholm och prisutdelningen, och resan mot
det oundvikliga avslöjandet om den väl bevarade hemligheten, tom
inom familjen inför barnen… den resan tar upp större delen av filmen
till filmens slut.

Genom mina ögon, och min filmsjäl, ser jag spår från en tid
då kvinnor inte så lätt kunde bli författare, för de hindrades av
män som hade klubbar för inbördes beundran. Jag ser hennes
uppoffring för kärleken … eller ?? Eller är det verkligen vad jag ser ?
Och det är av anledning till detta som jag gör spoilervarning, och avslöjar
nästan allt som sker i filmen, för annars går det inte att ifråga sätta det
som nog en stor del av biopubliken uppfattar. En publik som
består av närmare 80 % kvinnor… mogna kvinnor.
Vilket även märks på filmvalen, vilka den kvinnodominerade styrelsen
för filmstudion väljer.

När ett storgräl uppstår i slutet av filmen, kring just det faktum att det var
hustrun som var den egentliga författaren, och hon, kan tyckas
helt rättmätigt skäller ut honom för det. Plus att han notoriskt varit otrogen
mot henne. Under det storgrälet tar han till ett till synes patetiskt försvarstal,
där han bland annat hävdar allt han gjorde kring hemmet,
medan hon var den kreativa författaren, under hans pseudonym.

Varpå stora delar av filmstudiopubliken, bestående av mest kvinnor reagerar
högljutt, nedlåtande med suckar, hånfulla skratt och till och med nåt burop,
över en man som intar offerrollen att i praktiken ha varit hemmafrun.
Jag finner den reaktionen från publiken fascinerande, oerhört
fascinerande och i samtidens könsrolls och jämställdhetsdebatt
rätt så dubbelmoralisk. Detta om detta.

Men filmen var briljant, skådespelarna mycket bra, främst då Glenn Close.
Dock finner jag inte att filmen var tänkt så som
många kanske trots allt uppfattade den, som nån slags feministisk
aggressiv You-go-girl, triumfmarsch a la Mia Skäringer. I mina ögon
handlade den om så mycket mer än en kvinnas uppbrott och utbrott.
Man kanske bör komma ihåg att den kvinnliga huvudrollen, karaktären,
inte bara till fullo gått med på detta gemensamma ”bedrägeri”, utan faktiskt var den
som föreslog upplägget.. Även om det var oerhört
ojämställt att kvinnliga författare DÅ inte kunde slå sig fram så lätt
pga av mansdominans.

Filmen får en klar och tydlig 4a, för manus, skådespeleri,
regi….och vackra flygbilder över Stockholm !