..
Lever jag?
Eller är jag bara vid liv?
Eller existerar jag bara?
Jag har hittills alltid rest mig.
Men som det självklaraste av allt, så en dag,
reser jag mig aldrig mer.
Det är så med livet, och döden … det är till låns
Ibland … träffar livet mitt hjärta och någon form av kärlek,
längtan men oftast är livet, min kärna av längtan, kärlek, liv,
hela mitt väsen instängt…. tystat, bedövat … på sparlåga ….
levande död
Ur den aspekten blir hela mitt liv ett skådespel av oäkta ord som
inte återspeglar mina verkliga känslor .. dvs mitt verkliga jag
Idag var det Charlotte Jacobis sångröst som nådde ända in till
det instängda till den obrukade kärleken, till det oälskade hjärtat, till livet….
Varför är jag här? Varför blev jag sänd till jorden, till livet?
Om inte för att älska och älskas
Jag blir levande en stund, när Charlotte drar tårarna ur mitt bröst,
genom mina mörkt bruna, tvivlande ögon
Jag älskar att känna mig levande.
Paradoxen är, att nu vill jag klamra mig fast vid tårarna som ger liv.
Och när jag grät hela dagarna, ville jag klamra mig fast i pauserna mellan gråten.
Kärlek är livet, Kärleken är kaos, och kaos är mörker, ….
jag är dömd till ett liv utan en kärleksfull kvinna vid min sida….
jag får nöja mig med små doser av medmänsklighet, en form av kärlek,
både när man ger och får
Men jag förbli hungrig, svältfödd, i kärlekens namn.
Och det slår mig att jag har ingen att tala om kärlek med….
Ingen som tröstar knyttet…. det osynliga barnet