…
Vem vet?
Jag försöker ignorera smärtan i skuldran, för att kunna adressera smärtan i själen, oro, sorgen, ilskan, för att få sätta ord på det som knappt går att förstå av vad som sker världen, svårt att förstå ens för oss få, som ens vill förstå och försöka ändra på riktningen som nu går mot total övervakning och diktatur
Och mitt i allt detta finns jag, Thomas, med alla mina egna sorger också saknad, jag kanske inte lever så länge till för den delen. Det vet vi ingenting om. Men även om jag älskar livet, så är jag väldigt sliten i både kropp och själ. Jag får mindre och mindre lust att prata med ”vänner” för varje dag. För vad ska vi prata om? Om de inte vill prata om det som påverkar deras och mitt liv mest, och deras barn, och till och med dödar oss? Då blir allt ett skådespel som jag blir mer och mer trött och frustrerad av. Jag ser dem, jag hör dem, upprepa floskler och propaganda utan att de tycks förstå det själva
När orden, de egna orden tar slut, tar musiken vid, och berör, väcker hjärtat till liv. För om hjärtat dör, så dör jag. För om hjärnan dör, så dör jag. Och om kroppen dör så dör jag. Tre enigheten Kärleken lever endast i mina djupt gömda drömmar, snart nästan i det fördolda, i ödemarkerna av mig själv som jag gärna inte besöker. Likt rosen i skönheten och odjuret i den västra flygeln. När det sista kronbladet faller från rosen så ligger förbannelsen över prinsen och slottet för all framtid , dött, kallt, livlöst, och grått, en evig vinter. I den filmen som ett mirakel blir skönheten förälskad i odjuret och förbannelsen hävs. Ja det är en saga. I verkligheten, i min verklighet är det annat
Jag undrar ibland vad det är som får mig att kliva upp på morgonen? Vad driver mig att fortsätta kämpa? Är det instinkt? Finns ens någon instinkt kvar hos människan? Är vi ens människor längre? Hur mycket av det mänskliga har gått förlorat? Och när är det inte längre möjligt att vinna tillbaka den? Har delar av vår mänsklighet eller till och med majoriteten förlora till teknokratin och Transhumanism, för alltid? Och hur blir deras avkommor, deras barn då de uppenbarligen inte bryr sig om vilken värld vi lämnar över till barnen, när vi dragit in årorna för gott? Jag har på det mentala planet, det intellektuella planet, det själsliga, planet, och det humana planet, förlorat alla jag någonsin känt tyckt om och älskat. Jag har dock två nya bekantskaper som inte gett upp på mänskligheten. Två.
Mina gamla bekantskaper, vänner finns många kvar i livet. Men jag når dem inte, de ser inte, de hör inte, de känner inte, de förstår inte. Och allra värsta av allt det allra värsta av allt, de vill inget veta. De vill inget förstå. Detta trots att vi går mot total kontroll av alla människor via AI, digitalt, ID, digitala valutor, censur, en global en-parti-stat. Jag förstår inte mig på hur en förälder kan ignorera detta.???Är de utan hjärta och utan själar?
Är jag?
Jag känner fortfarande, jag längtar fortfarande, jag bryr mig fortfarande om livet, och om medmänsklighet. Jag lider, och jag smärtar, jag gläds och jag oroar mig. Jo jag har ett hjärta kvar och jag har en själ kvar men hur många har. Har man en själ, om man struntar i vilken värld man lämnar över till sina barn? Har man ett hjärta om man försvarar att låsa in gamla och dementa till att dö ensamma fast det inte gjorde någon skillnad utan till och med dödade massor av människor som dog i ensamhet.
För mig var det hjärtskärande att se filmer av de vuxna barn som inte släpptes in av ”vårdpersonal” och hur förtvivlade och oförstående det gamla var. Hur palliativ vård sattes in i stor skala i många länder, inklusive Sverige. Man offrade människor medvetet och vårdpersonalen blev medbrottslingar eller avskedade .
James Thorp MD och Celia Farber har skrivit bok om ämnet. Hoppas komma över den och läsa. Boken heter ”SACRIFICE, How the Deadliest vaccin in History targeted the most vulnerable”
Mitt hjärta värker som sagt när jag ser dessa mobilklipp från de vuxna barnen. Alltså har jag ett hjärta. Har de som försvarar dessa ” åtgärder ” än idag , har de ett hjärta? Jag tror inte det, jag tycker inte det. Men jag kanske inte lever så länge till, ingen vet. Jag är 58 år och trots en enorm samling av erfarenheter och klokskap, är kroppen 58 år och själen 500 år och jag har levt i en skyddad verkstad i större delen av mitt liv. Så frågan är om jag klarar mig? Frågan är om jag ens vill leva i en värld som nu håller på att skapas, mitt framför ögonen på oss som ser, och på er som blundar. Vill jag? För vem? Jag har inga egna barn och i princip alla jag känner verkar gladeligen omfamna teknokrati, Transhumanism, censur, övervakning, med medveten avfolkning, folkmord och tillbaka ut på slagfälten. Och Sverige tycks vilja att Sverige ska bli ett slagfält igen efter nästan 300 år av fred på svensk mark.
Jag har lyckats trycka tillbaka den fysiska smärtan tillräckligt nu medans jag skriver i en dagbok genom spikmatta på det onda, så att jag kunde nå känslorna och tänkande, nå själen
Några vänner ” skakar på huvudet för att jag inte bad om hjälp vid flytten och därför har ont nu. Men då, var de så upptagna och kunde inte hjälpa mig PUNKT
Lite som ”sjukvården” fungerar idag för övrigt. Men jag kanske inte lever så länge till, vem vet? Om jag dör en för tidig död, så måste jag ändå tillstå och ge mig att jag mot alla odds övervann hinder, som många inte kan föreställa sig I gave it my all and I did good
Vänner
…….. familj
……. Kärlek
Ensamhet
…… rotlöshet
…… längtan
Substitut
…… droger
….. tröst
Vem vet? Jag kanske inte lever så länge till?