…
Känner mig lite klen, o-energisk, nu på kvällen. Jag har iofs promenerat 9 km idag (bl a demonstrationståg), i övrigt inte så mycket gjort. Jag är väl kanske inte helt återhämtad från dränering av energi, som besvikelse, dålig nattsömn pga av fd grannar, och fd takfläkt orsakade, myndigheters/företags totala inkompetens som isolerade mig och gjorde mig oförmögen att betala mina räkningar, fysiskt utmattning pga av att jag konkade det mesta själv av möbler, böcker o kartonger, eftersom det var många som var villiga att hjälpa, men som inte ”kunde just då”, …. och en vecka gjorde jag detta med feber i kroppen. Många efterkloka tyckte att jag borde vilat när jag hade feber. Det hade varit möjligt om de efterkloka inte varit ovilliga eller oförmögna att hjälpa mig med detta när jag hade feber.
Om jag inte är desillusionerad, ”tagen ur sin vilja”, så ligger jag och tangerar på den känslan rätt ofta nu för tiden. Och det var en märklig känsla av gemenskap, att vandra upp mot sjukhuset, som med all säkerhet till slut kommer att läggas ner ändå. Det är planerat sedan länge, decennier, och makten har alltid pissat på folket, och kommer alltid göra det.- Det är bara frågan om vi ställer oss under piss-strålen eller inte, och huruvida det stänker på oss medan de gör det. Och frågan är vad det är ”vi” i demonstrationståget i verkligheten kämpar för att behålla? Jag är 58 år nu, och jag har kommit att förstå att sjukhus är den plats på vilken man slussar in sjuka människor, stoppar i dem kemiska preparat och skickar hem dem, och sedan fortsätter stoppa i dem kemiska preparat resten av deras liv. Och sedan har man mage att påstå att medicin gör människor friska? Den långa dyrköpta lektionen kring hur illa vården fungerar, även när den ”fungerar” var ju genom mina depressioner, som alla var och en höll på att eliminera mig från livet, utan att jag en enda gång tänkt tanken på att ta livet av mig. Ge upp? … jag många gånger, men inte ta livet av mig. Man erbjöd även mig kemikalier, och jag tog dem några dagar, och blev så dålig att jag inte höll på att ta mig ur mörkret de adderade på mitt redan dåliga mående. Och läkaren säger då att det kan ha den biverkningen, och att jag skulle pröva nån ny kemisk substans.
Och då har jag inte ens nuddat vid alla de juridiska, och själsliga övergrepp, viss vårdpersonal har begått. Jag känner över 10 personer som tagit livet av sig, alla män, ingen kvinna. Trots detta är det kvinnor som räknas må som sämst. De som tog livet av sig, käkade psykofarmaka. Kemikalier. Några få människor i toppen av den globala pyramiden, ökade sina biljarder under 1900-talet, och ännu mer under ”covid” och ”pandemin”. Och inga bevis på att vaccin har fungerat mot någonting som helst, eller vad de ska ha fungerat mot, och hela världens politiker är köpta av Pfizer och alla läkemedelsföretag, som är de mest stämda i världen.
Så demonstrerade vi, för att behålla detta ?
Om var tredje dödsfall i USA är läkemedelsrelaterat, och autism, har ökat dramatiskt sen de införde en i omfattningen helt sjukt vaccinprogram för barn, på 80 talet,…. är det inte helt omotiverat att fråga sig om man tar större risker att söka vård, än om man inte gör det. Samt om man överlever pga vård, eller trots den, de gånger folk överlever och blir friska?
Det finns ett övergripande mål, för de som styr över vår vård, från ett globalt perspektiv, och den ondskan sipprar giftigt ner i leden bland regionpolitiker och riksdagspolitiker som alla är köpta…. och det målet är att hålla oss så pass sjuka att vi måste medicineras resten av livet. Friska människor skulle göra Pfizer och Bill Gates panka. Har ni nånsin reflekterat över det?
Så vad var det vi demonstrerade för? egentligen ?