…
Allt är uppochner för mig nu… utom mitt inre,
och bara det känns helt uppochner.
För 8 år sedan var det mitt inre som kändes uppochner,
och jag letade i omvärlden efter det stabila.
I första påståendet nu skrev jag ÄR,
i andra skrev jag kändes, vilket är talande
Känner mig om vartannat, trött, ledsen och målmedvetet envis. Jag känner mig inte vilse, jag upplever världen som vilsen. Känner mig trygg i mina tankar och slutsatser, känner mig trygg i att ifrågasätta så mycket. Jag har ingen annan klippa i mitt liv, än mig själv. Jag hade ingen klippa i mitt liv förut, men jag letade trygghet hos någon annan, och inte i mig själv. Nu vet jag vad jag vet, och är trygg med det. Och jag vet vad jag inte vet, och förstår det, och jag försöker ta reda på sånt jag inte vet, och när jag inte lyckas, låter jag frågetecknet bestå.
Jag känner mig dock ofta ledsen, och arg,
och förstår att dessa känslor är rimliga utifrån den ignorans,
likgiltighet och censur jag möter i omgivningen, som dessutom hyllas.
Det är inte jag som är galen, det är majoriteten!
Och då är det rimligt att bli ledsen ibland, arg ibland, och trött ibland.
Min flyttsituation, gör det lite obalans i mina vanor, och trygghet i hemmet. Både den fysiska miljön, slipdammet, röran, och det kallhamrade, känslokalla bemötandet ibland från HV. Se till att gå på café varje dag nu, för att komma ifrån röran. Och när jag kommer hem, gör jag mycket för att reda upp och städa undan
Men jag är som sagt var ledsen lite då och då. Och det är fullt rimligt.
Och det är ingen sjukdom som behöver medicineras.
Tårar är en lika god vän till mig som skratt och empati.
Det är ingen sjukdom och behöver inte vaccineras mot.
Det är mänskligt
Jag längtar till odlingen nu, mitt andra hem, trots att jag var dyngtrött på det i Augusti. Men odlingen representerar något som makes sence, något som känns meningsfullt, något som ÄR meningsfullt. Och det är väl det jag längtar efter i den här galna världen, med de här likgiltiga människorna.
Men jag är ledsen, och det är helt rimligt,
jag känner mig ensam, intellektuellt och hjärtligt
och det är logiskt, men inte så jäkla kul.