Vackra ord

…
Att vara sann mot sig själv, är att vara fri.

”Nyanserat”, är kanske det vackraste
och viktigaste ordet i vår samtid, och praktiserande
av ordet är i sanning näst intill utrotningshotat.
Väldigt få är som jag uppfattar det, sanna mot sig själva
nu för tiden. Och utan att vara sann mot dig själv, kan du inte
vara sann mot någon annan.

Jag saknar dem…. så är det trots allt

Jag saknar min far, min mor, mina två bröder,
i all sin uselhet och litenhet, i all deras styrkor och
hjärta de förmådde frambringa. Nej de var inte de jag önskat mig,
de brydde sig inte om mig, och jag var ensam som barn.
Och som vuxen faktiskt. Jag hade ingen familj då, och jag har ingen nu,
jag har aldrig haft någon. Och hela mitt liv har fram till nyligt
varit präglat av det känslomässiga faktumet.
Det har lett mig att ständigt söka bekräftelse, ständigt vara omänskligt god,
och uppoffra mig själv näst intill självutplåning.
Om det var någon som undrade över mina djupa depressioner
en gång i decenniet ungefär.

En stor liten man

Jag har också varit väldigt liten människa under stundom,
men i sanning, väldigt ofta har jag varit en stor människa,
driven av den moral, jag levt efter. som egentligen inte var
någonting annat än en brinnande längtan att bli behandlad som
jag behandlade andra. Ingenting annat än en brinnande längtan
att bli älskad, vara efterlängtad, höra till. sån’t som jag misstänker
hör familjer till.

Brutal insikt

Jag saknar dem, men jag har gått vidare, jag har utvecklats.
Och jag kan inte se bakåt längre, jag kan bara se framåt, än vad
min framtid har att erbjuda, än vad mitt liv kommer mynna ut i.
Oavsett om jag finner kärlek eller ej.
Det är ett faktum, att jag inte hade någon familj, inte har någon familj,
och inte kommer ha den familj jag kom ifrån.
Det är en brutal insikt, som jag får leva med, vilket inte innebär
att jag kommer upphöra vara ledsen över det nån gång ibland.

En stor bedrift

Först nu, nästan helt av egen förtjänst faktiskt, har jag börjat
vara sann mot mig själv. Stå upp för vem jag är, gentemot andra
människor, utan att förställa mig, eller undvika meningsskiljaktigheter.
Det ÄR en bedrift, en stor bedrift vill jag lova.
Något av det svåraste en människa kan göra, är att ändra på sig.
Och det har jag gjort på några grundläggande plan.
Att vara sann mot sig själv, är att vara fri.

Är man stor måste man vara snäll

Jag har i och med bättre framgång i att vara sann mot mig själv,
även insett att jag kan låta saker bero ibland, utan att
jag tummar på min sanning. Jag kan vara den vuxne i rummet
som Greta Thunberg uttryckte sig. Men jag kan inte göra avkall på
vem jag är, inte längre. Jag kan inte låtsas som jag inte hör,
när nyanser håller på att utrotas. När osanningar sprids
och accepteras. Vad var det hon skrev vår kära Astrid,
”Då är man ingen människa utan bara en liten lort”

Balansgången, nyanserat

Jag behöver aldrig hålla med en Sverigedemokrat om hens
människovärderingar, aldrig ! Jag behöver inte stå skamset och höra på
medan högerfeminister gör ner mig utifrån mitt kön, aldrig !
Jag behöver inte acceptera sämre vård pga inkomst eller jobb,
som Moderater vill, aldrig !
Däremot fjärmar jag mig inte från folk utifrån deras politiska
uppfattning, så länge de bemöter mig med respekt.
Och det är ju den rätt så viktiga detaljen då förståss, som alla
dessa grupper inte gör, om de följer sina politiska program.
Men jag viker inga blickar, jag kröker inte min rygg för någon längre.
Jag resonerar med dem nyanserat !
Att vara sann mot sig själv, är att vara fri. !