En vacker, trist och pretentiös film

…
Det är inte med någon större entusiasms jag
plitar ner mina tankar om Filmstudiofilmen ”Cold War”
Den började ganska bra kan jag tycka, man blev nyfiken
och lite fascinerad av den svartvita polska efterkrigstiden.
Lite traditionell folkdans, och folksång, och en spirande kärlek
i sin ungdomliga gryning.

Jag får väl erkänna att jag först funderade på om jag ville gå och se
filmen överhuvud taget, och att jag efter att sett trailern, ändå blev
lite sugen. för att till slut efter filmen insett att trailern hade räckt,
den var bättre än filmen. Direkt när eftertexterna börjar rulla gav jag den
en 3a, för att nu börja fundera om jag var onödigt generös.
Slutscenen kändes som ett dansbandsslut på en lång och tråkig
70-talsdansbandslåt med staplade floskler om att aldrig lämna varann.
Som om regissören plötsligt fått nog av filmen och i tron av att åstadkommit
ett klassiskt tragi-romantiskt slut, i själva verket bara åstadkommit en
tragisk nödutgång ur ett riktigt sömnpiller.

Och ändå var mitt första intryck en 3a ?
Jo… det var en stundvis vacker film, med några vackra scener.
Men jag hade hoppats på mer på alla plan utom just vackert
filmat. Dock hoppades jag inte på Amerikansk kärleks-floskel-film,
a la Julia Roberts… men nånting som grep tag i mig,
hade jag kanske hoppats på. Närmast var just
en sångscen där den kvinnliga huvudrollsinnehavaren sjunger
blues på polska. Men den var som sagt var med i trailern.

Vid ett tillfälle i slutet av filmen säger han åt henne att
inte vänta på honom, utan att istället hitta en man som står ut
med henne, och hon svarade att den mannen ännu inte
var född. Det var väl det man kommer ihåg av filmen.
Av samma anledning som jag inte tycker om Ingemar Bergmans
filmer eller Lars Noréns filmer, så gillar jag inte denna så mycket.
Inte nödvändigt för att det var speciellt likt i sättet att
regissera, men för att jag inte är så förtjust i filmer som
är pretentiöst fixerade vid olycklig kärlek, och tragik,
för den olyckliga kärlekens och tragikens skull. Där
det skiner igenom att man ska gilla filmen för att den
är svår. Likt obegriplig konst som alla tycker är ful,
men kritikerna hyllar för att konstnären är känd.