…
En resa i tid och rum, i sökande efter sanningar och även sökande efter Bäckgatan. Någon absolut sanning fann vi inte där, utöver att vi nått just Bäckgatan. Men vi fann väl några delmål på färden, samt under resans gång trevligt sällskap, och intressanta samtal som bygger på ständiga ifrågasättanden, och nya infallsvinklar. I tid fortlöpte resan, skulle man kunna hävda över drygt ett dygn. I rum, hamnade vi till slut, med diverse burna möbler uppför ondsinta trappor. Det var en angelägen, angelägenhet att man borde ange lägenhet, för oss snubblande konspirationsteoretiker.
Med ondsinta trappor menar jag ju förresten så klart att de suger musten ur benen, och tycks vilja att man ska ramla o slå sig när de utan förvarning höjer sig nån cm, högre än man tagit ansats för i nästa steg. Så klart. Jag misstänker att det eventuellt som mot-teori skulle kunna, från egen sida, handla om att jag i trötthet inte riktigt mäktar med att höja benet så högt som jag planerat också, men då skulle ju ansvaret för eventuellt fall ligga på mig själv???
Karin Boye sa det så elegant och klokt:
”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.”
Och på liknande vis, tänker undertecknat stolt konspirationsteoretiker, att det ligger till med sökandet efter sanningar, och tillika avslöjandet av amsagor, lögner och tillika konspirationer. Att det för alltid kommer bli en resa, som vi aldrig kommer ända fram till målet, men utan företagandet av resan, är själva livet slut. Utan den integritet, självrespekt, nyfikenhet, som sökande efter sanningar och avslöjande av lögner innebär, så finns ingenting kvar. Därav reser vi, jag och andra konspirationsteoretiker , på väg mot sanningen, medvetna om att det inte finns ett slut på resan. Men de som inte gör den resan, är förlorade på så många tänkbara och otänkbara plan.
Nä men nu föll det sig dessutom så att jag inte föll, åtminstone inte i trapporna, men dock på halkig backe vid Bäckgatan. Då föll det sig förvisso så att jag föll, på min knotiga 58-åriga gump. Sällan, i den värld som konspirationsteoretiska resor i praktiken utförs, uppskattas budbärare av obekväma sanningar, och/eller frågor som ställer livslånga trossatser på ända. Det är så eftertryckligt impopulärt att många, eller rent utav de allra flesta, mot bättre vetande hellre skjuter budbäraren av potentiell obekväm sanning, ens om det skulle rädda miljoner människoliv, än att de ens ställer sig så pass undrande inför det man tidigare trott, att man överväger att undersöka för egen räkning hur det kan tänkas ligga till.
Konspirationsteoretikers, i dollar och kronor oavlönade, och många gånger otacksamma arbete, kommer några av er till slut inse, är det enda som kan rädda era liv, och era själar, och era förstånd. Att ”skjuta” dessa budbärare och oförtröttliga sanningssökare, är i förlängningen inte bara en form av självmord i förlängningen från ”skyttens” sida, utan till och med, medhjälp till Genocide, genom att att man passivt eller aktivt hjälper tyranner. Kanske nåt att fundera kring, om man skjuter budbäraren av onda upptäckter, så göder man ondskan