…
Det händer att livet är underbart ibland.
Vissa perioder händer det oftare än andra perioder,
för det har ju tidigare hänt, att det var allt utom just underbart.
Men just nu är det en period av att det är ganska fint
att leva, tillräckligt ofta, i lagom doser.
Och lever jag den, och ägnar inte så mycket
energi på vad som kan tänkas komma.
När jag får tillfälle att, med människor jag respekterar och tycker om,
fara till Sveriges vackrast belägna dansloge, Gussjönoret,
och med Sveriges bästa Lejonflock som arrangörer.
Då är det gott att leva,....då är det gott att leva.
Då, just då, finns det inte mycket som kan dämpa
den annars så tillfälliga lyckan…..
….inga näsan-i-vädret-danserskor,
Inga o-dansanta buffliga dansbufflar.
Inga glada-i-hatten-midsommar-fulla partydansare som
tar upp 4 gånger så mycket dansyta per danspar,
och ”råkar spilla ut öl” på dansgolvet,
kan få bort det fåniga dans-smilet i en dansvirtuos ansikte.
Visst krymper det möjligheterna för yviga Lundin-dans-snurrar,
i dans-extas… men Gussjönorets skönhet, lejonflockens värme,
och en fager mö i min danspoetiska famn,
väger upp det.
Och mitt ansikte lyser upp extra mycket,
när en pappa till en liten flicka med öronskydd,
dansar runt med henne i sin famn, och hon lägger
sina små handflator på pappas kinder och hon skrattar och ler.
Nu har jag köpt en grej som ska stödja vänster knä
till nästa dans, då det blir tunga vridmoment.
Hoppas det ska fungera bra
Och vackra Angelica var där, hade inte dansat på många år,
Men jag kände mig nog lite extra fåfängt stolt över att hon
ville dansa med mig. Och hon med den vackra Kleopatra-näsan,
som var en fullträff i danspoesi. Det går att räkna upp otaliga
bra danser från denna Junikväll, vid en mellansvensk
liten sjö vid solnedgången. På väg hem hann vi uppleva
soluppgången i öster.