…
Jag och en av mina närmaste vänner intellektuellt, brukar fundera kring hur vi ska uttrycka oss i frågor som råder tystnadskultur kring, för att få folk att tänka själva, och undersöka själva, läsa, efterforska, ifrågasätta? Om vi bör hålla igen lite med att uttrycka vad vi upptäcker i våra efterforskningar, som ändå helt säkert har en bredare bas än de som aldrig, under hela sitt vuxna liv, ändrar sig på en enda punkt vad gäller värderingar eller verklighetsbeskrivning, eller om vi ska bre på med precis det vi funnit, med vad vi faktiskt avslöjat, och vad vi tycker och tänker kring detta. Vilket sätt är bäst för att inte skrämma iväg folk från idén att ifrågasätta sina djupt rotade föreställningar?
“Those who cannot change their minds cannot change anything.” George Bernard Shaw
Personligen är jag inte riktigt klar över vilket som är bäst, än idag, fast vi klurat på det i flera år, allteftersom jag vänt ut och in på mina egna värdegrunder, samt verklighetsbeskrivningar. Det enda jag kommit fram till, är att INGEN som inte vill ta in någonting som helst som rubbar deras trygghetsbubbla, kommer ta in någonting som helst, alldeles oavsett hur jag och mina vän, och våra fritänkande likar, förmedlar oss. Så det enda vi kan göra, är att ha kontinuitet, leva som vi lär, fortsätta att på olika sätt bryta av folks djupt inrotade föreställningsvärldar, verklighetsbeskrivningar, som i princip alltid är baserade på propaganda, vilket i sin tur är så nära det kan komma, ren lögn. Själv läser jag allt jag kommer över, speciellt sådant som inte uppmuntras av myndigheter, staten, big pharma, big Tech … och övrig global makt.
Jag gör mig så klart obekväm hos en absolut majoritet av hela min omgivning, när jag då och då ifrågasätter saker som de påstår vaa obestridligt sant, utan att egentligen ha tänkt den tanken själv, eller för den delen förkovrat sig i ämnet genom att läsa och ta del av motstridiga utvärderingar, forskningsresultat eller för den delen åsikter och värderingar. Jag gör mig så klart obekväm när jag har med mig korsord, dagbok och böcker på café och lägger synligt upp boktitlar som ”The final Pandemic – an antidote to medical tyranny ”, ”Bullshit jobs”, ”Den verklige Anthony Fauci” ”vaccineffekten, Fallet Julian Assange, och nu nyligt två vittnesmål från nordkoreanska flyktingars berättelser, och varningar över likheterna mellan diktaturen de flytt, och vad som en längre tid implementerats inom västerländska institutioner som utbildning, medicin, stat etc. … ”Medan tid ännu är” och Flickan med sju namn
Det är vardagsmat att få sådana reaktioner för mig nu för tiden, och då håller jag ändå igen, och pratar större delen av tiden jag konverserar med medmänniskor om sådant de är bekväma att prata om. Så sent som idag undrade en äldre, trevlig herre över boken jag läser nu: ”Medan tid ännu är” av den amerikanska medborgaren tillika nordkoreanska flyktingen Yeonmi Park. När jag bara för den äldre mannen antydde det intressanta med de varnande likheterna mellan världens värsta och grymmaste diktatur och den nu alltmer globaliserade västerländska världsmakts-ordningen som öppet själva erkänner att de eftersträvar ”global governing” … så blev det för mycket för honom att kontemplera över. Och såg allvarligt på mig och sa:
– ”Är du säker på att allt som står i sådana där böcker är 100% sanning då?”
Jag svarade att
– INGENSTANS finns att läsa eller höra 100%-ig sanning, och det är därför man måste läsa och lyssna till en bred informationsbas.
Jag gör mig obekväm, och det får jag leva med. För jag klarar inte av att tysta mig själv i saker jag upptäck, jag klarar inte av att vara oärlig gentemot mig själv, och jag kan inte leva fritt om min yttrandefrihet är hotat eller kvävd.
”Om frihet betyder någonting överhuvudtaget så är det rätten att säga till folk vad de inte vill höra.” sa Orwell.
Den stackars gamle mannen, bytte ju så klart ämne som praxis är bland icke fritänkare. Och om den gamle mannen inte vill efterforska saker på egen hand, ifrågasätta vad han dagligen blir matad med, vars opposition konstant och i allt högre utsträckning blir tystad och censurerad… så kommer han inte göra det. Allt vi kan göra, vi som inte vill bli förslavade i en dystopisk teknokrati… är att så frön runt omkring oss, och hoppas på att ibland blir förutsättningarna rätt för att fria tanka ska gro och växa. Från boken ”Medan tid ännu är”:
Detta är alltså skrivet av en ung kvinna som utstått helvetet på jorden, och kommit tillbaka från det, hur hon bl a i Kina blivit såld som sexuell slav och våldtagits. Hon kunde av någon anledning till västerländska lyxfeministers förtret komma till freds med Universitet Columbias beteckning av våldtäkt.
Den stackars gamle mannen på caféet, vars tankar var så hårt självcensurerade, att enkom nämnandet av att författaren var Nordkoreansk, innebar för honom att ingenting hon skrev eller sade kan finnas en gnutta av sanning i. Trots att hon i själva verket hyllat västvärlden och USA, och alla demokratiska friheter som finns/funnits där, i synnerhet den Amerikanska konstitutionen och första tillägget. Men det hon gör, är att hon som utifrån egen erfarenhet sett de strukturer som en totalitär diktatur har, ser varningsflaggorna som vi fredsskadade och rättighets-skadade västerlänningar inte ser – därav boktiteln ”Medan tid ännu är”. Och det här är ett genomgående mönster hos de flesta svenska och västerländska medborgare, att aldrig ifrågasätta auktoriteter, delvis till en följd av att vi likt nordkoreansk skola nu åter igen lär oss att vi INTE ska ifrågasätt auktoriteter. Jag vill tillägga att den här mannen, betraktar jag som en oerhört fin människa, så det är inte ett angrepp alls på hans karaktär, utan ett ex på ett stor fara med vart vi i väst är på väg. ett av miljoner personifierade ex.
Jag har vid flera tillfällen, utifrån Ulf Lundells vardagar-böcker, gett tydliga ex på liknande icke-tänkande. I hans fall egentligen beroende på hans begränsade informationskällor, gammelmedia. När det gäller alla lögner och all propaganda kring vacciner och ”pandemi”. Om och om igen skriver han själv massor med ledtrådar som borde få slanten att trilla ner. Han känns så nära, men ändå så långt ifrån. ”Tagit tredje sprutan, fick covid”. Ändå fortsätter han i bok efter bok spy galla över ovaccinerade, och längta efter nästa spruta. En annan man på cafeet vittnade om relativt unga människor i hans omedelbara bekantskap som dött i turbocancer och hjärtproblem, och att han själv sedan lång tid hade väldigt jobbigt med hälsan, han hade tagit 4 covid-sprutor, men han misstänkte ”postcovid”
Så hur ska bred ifrågasättande information, och frågeställningar kunna nå människor som lider, blir sjuka och dör, när de dyrkar och litar på det och dem som gör dem sjuka? Jag och min intelligente vän, frågar oss det. Och det enda svaret jag har är kontinuitet, och att då och då¨så frön, och hoppas på att jordmånen för att de ska gro vid flera tillfällen skapar förutsättningar för insikter, och viljan att utforska saker själv, UTANFÖR ”oberoende faktagranskare” och ”folkhälsomyndigheten”
Men som folk kanske egentligen känner inför att vi är på väg mot global diktatur, där vi inte har rätt till våra kroppar tankar eller känslor:
”Vem bryr sig!???”