…
Vart tog han vägen, den lille pojke som vid 7 års ålder satt och var livrädd att mor skulle ta livet av sig, för det hade hon sagt: ”om det inte vore för dig så skulle jag ta livet av mig”. En av de traumatiska händelser som jag tror följt med honom hela livet, präglat hans beteende, hans sätt att vara. Vart tog den lille 7-åringen vägen?

Så här i andra halvlek av livet, efter att ha mentalt och själsligt överlevt saker, som egentligen inte kanske var tänkt att man ska orka med, så kan jag fundera över livet som varit, livet som är, och livet som är kvar. På radion idag hörde jag Scorpions ”Still loving you”…. och jag greps av den, som jag lyssnade till som ung, den grep tag i mitt hjärta och min själ, tog fram undanstoppade känslor, känslor jag med all nödvändighet varit tvungen att lägga åt sidan, för att överleva. Alla trauman jag faktiskt blivit utsatt för, kommer inte att läka, jag kommer bära med mig mycket av dem livet ut. Så jag måste fortsätta behålla vissa trauman undanstoppat, större delen av min vakna tid. … om natten bearbetar jag säkert genom drömmar.

Vart tog han vägen, den 11-årige pojke, som sprang barfota ut i vintern, när mor i vredesutbrott hotat ta livet av sig och han följde efter? Vad blev det av den lille pojken? Vem tröstade honom ? Ja inte modern, modern följde upp med att under hela uppväxten tala om för den lille pojken att män var svin. Den lille pojken som var tänkt att bli en man, som pojkar en gång i tiden var tänkta att bli.

Vart tog dom vägen alla de plågoandar som trampade ner på andra människor? Dom som var klassens tuffaste kille o tjej, dom som lever kvar i högstadietiden , nu i vuxenlivet och har samma omogna, självupptagna hjärta, och hjärna. Jag har sett några av dem svällt upp, och blivit sjukligt överviktiga… vilket jag tycker är lite fyndigt med det svenska språket,,… att de blev ÖVER-VIKTIGA… några av dem har inte lika kaxig min längre. Eller som en fd kompis sa, ”om jag inte var tjock, skulle jag nog varit en bitch”. Med det menade hon nog att hon skulle varit stöddigare. Hon var inte riktigt så ödmjuk ens när hon var tjock.

Det där slog mig häromdagen, att det finns ingen jämställdhet, utan begränsad frihet, och det finns ingen frihet utan begränsad jämställdhet.
.
Och jag har reflekterat av väldigt vanligt bland människor som krigar för ”jämställdhet”, empati, feminism, och dylikt… faktiskt inte är i närheten att leva som de lär… ibland kanske till och med värre än de som de anklagar för att vara oempatiska, osolidariska, och egoistiska. Att kräva solidaritet, är ett tankefel, satt kräva empati, är ett tankefel, OCH ett hjärtfel. Empati och solidaritet VISAR MAN, inte kräver.

Vart tog hon vägen, hon Tarja från Vårby Gård, som kastade sig runt armarna på mig, efter att vi varit på Verdandi-läger, och jag tröstat henne när hon storgrät och tyckte hon inte var värd nånting… jag var då 12 år…. hon nåt år yngre. Vad gör hon idag? Vart tog hon vägen ? Tog vägen då? Vart tog den unge man vägen, vars liv krossades av att blivit falskeligen anklagad för sexuellt övergrepp? Och hur överlevde han mentalt att råka ut för det två gånger till i sitt liv? Och varför blev han rättslöst i ett så ”solidariskt” ”empatiskt” samhälle? Och varför ska han sedan hösten 2017 avsäga sig sin manlighet? Vart tog den unge mannen vägen ? Lever han idag? Och hur svårt sargad är han inte?

Vad gör alla de kvinnor som genom pressen tummade på sanningen för att anklaga män för övergrepp och våldtäkt, när alla utom ett fall visade sig inte finnas belägg för, och vad gör de som publicerade dessa anklagelser idag, när nästan samtliga blev dömda av pressombudsmannen ? Har de förlorat sina samveten? sover de gott om nätterna? Vart tog de vägen ?

Den lille pojken var tvungen att bli duktigare än alla andra, mer hänsynsfull än alla andra, blev tvungen att radera ut sig själv, så att inte mor tog livet av sig, och hela hans tillvaro… skulle krossas. Hur överlevde ha detta? Och hur lyckades han vara så stark att han nekade ”mediciner” som skulle gjort honom till en vandrande zombie? Varifrån fick han styrkan? Och till vilket pris. Vad gör han idag? Hur mår han ? Fortsätter han än idag att ta hand om andra, före sig själv? Har han fått nån upprättelse för alla rättsliga övergrepp, från stat, myndigheter, och vanligt hederligt folk? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror inte han kan förvänta sig det. För empatiska, solidariska människor, ”rättfärdiga” människor, är sällan varken solidariska, empatiska eller rättfärdiga … när allt kommer omkring. Många av dom kräver empati, solidaritet, och rätt, men har inte en aning om vad det innebär, på vems bekostnad det sker…. eller bryr sig ….

En tvättäkta, öppet egoistisk egoist, vet man åtminstone vart man har, och har alltid vetat.

Jag vet, från säkra källor, att den lille pojken blivit man, och att han inte vill ha någons kladdiga, oäkta efterhands-sympati, låtsasempati, eller något sånt. Ingen jävel ska tycka synd om honom. Eftersom det är respektlöst mot honom. Det vet jag från säkra källor. Jag vet att han gillar tydlighet, respekt … problemet är att de flesta inte vet vad respekt är. Jag vet att han aldrig kommer släppa in någon i hans hjärta igen, och aldrig kommer riskera att ha samlag, eller ens sätta sig i en sån situation att någon skulle kunna uppleva det som nåt kränkande. Det tåget har gått. Han gav en gång i tiden rikligt med komplimanger, men det kunde upplevas som kränkande, han kramades rikligt… det har upphört. Jag vet från säkra källor att han litar lika lite på kvinnor, i synnerhet feministiska kvinnor som har lätt att anklaga, som kvinnor som blivit våldtagna på riktigt, kan lita på män.

Vart tog han vägen den lille pojken då ? Han bor djupt djupt inne i mitt hjärta, och släpper inte in nån. Det var så han överlevde, och det är så han överlever idag. Julian assange är fri, han blev tvungen att erkänna en våldtäkt han inte begick, och han blev tvungen att erkänna att det var ett brott att avslöja USA när de mördade civila människor i IRAK

Jag är lättad för Julians skull…. men bedrövad för sanningens och journalismens skull…. som är näst intill död. Men vem bryr sig ?

Vart tog den lille pojke vägen, som kvinnor förgrep sig på? Och vart tog dom vägen ? Vad blev deras straff? Vad fick de inom vården och myndigheter vägen som begick rättsövergrepp? Vilket straff fick de soldater som mördade civila, vilket Assange avslöjade? Vad fick de kvinnor för straff som genom media överdrev eller ljög om det de blev utsatta för ? Vad fick media för straff som hängde ut männen ? Vart tog dom vägen då ?

Och vem bryr sig egentligen ?

Saxat ur en tidning med fri journalistik som affärsidé:

Vem skyddas av demokratiskölden?

Martin Enlund
martin.enlund@epochtimes.se

På senare år har nya regelverk kommit på plats, regelverk vars syfte påstås vara att bekämpa spridande av felaktig eller illasinnat menad information. Ursula von der Leyen, ordförande i Europeiska kommissionen, har bland annat pratat sig varm om att gå vidare med sina censurambitioner och skapa en ”Europeisk demokratisköld” för att upptäcka och avlägsna desinformation.

Trots frekventa diskussioner om utländska inflytandekampanjer tenderar vi ofta att förbise den betydande inverkan som inhemska aktörer och massmedia har på nyhetspresentationen (och därför även på opinionen). Det faktum att media i internationella sammanhang ofta betecknas som den fjärde statsmakten, utöver den lagstiftande, verkställande och dömande, understryker dess stora betydelse.

Den amerikanska federala polisen, FBI, beslagtog en bärbar dator hos en reparationsfirma i slutet av 2019. Datorn tillhörde Hunter Biden, son till den dåvarande presidentkandidaten Joe Biden. FBI kom snabbt fram till att datorn var sonens, och inte verkade ha utsatts för yttre åverkan.

Nästan ett år senare inföll det amerikanska presidentvalet. Innan valet kom FBI med upprepade varningar till olika företag om att de måste vara vaksamma mot statligt sponsrade aktörer (underförstått Ryssland) som skulle kunna genomföra ”hacka-och-läcka-kampanjer”. Bara några veckor före presidentvalet 2020 inträffade sedan en oktoberöverraskning i och med NY Posts offentliggörande av dokument från datorn. Tidningens konto på Twitter (numera X) låstes inom ett par timmar. Twitter hindrade sina användare från att ens dela nyheten. Facebook (numera Meta) införde liknande åtgärder för att förhindra nyhetens spridning. Inom kort skrev fler än 50 före detta höga underrättelsechefer om sina djupa misstankar att den ryska regeringen låg bakom: ”Om vi har rätt”, skrev man, ”handlar det här om att Ryssland försöker påverka hur amerikanerna röstar”. Presidentkandidat Biden åberopade senare dessa experters påståenden i en debatt med Donald Trump.

I början av juni i år dömdes presidentsonen för att ha ljugit på en vapenlicensansökan. Datorn och en del av dess innehåll spelade en tydlig roll i åklagarnas mål. Domstolen drog alltså slutsatsen att delar av datorns innehåll är korrekt, vilket överensstämmer med FBI:s bedömning att datorn inte tycktes ha blivit utsatt för yttre påverkan. Presidentsonen, som tidigare inlämnat en stämningsansökan där han påstår att datorn både hade hackats och att data hade manipulerats, har nu dragit tillbaka denna, vilket stärker bilden av att innehållet är sant.

Det må låta ärofullt med demokratisköldar. Men vem skyddar de egentligen? Vilken roll i valet spelade nyhetsredaktionerna som spred budskapet att historien om datorn utgjorde rysk desinformation? Vilken påverkan på valutfallet hade sociala mediers censur av nyheten? Och om innehållet på datorn var sant, vad säger det om kvaliteten på medias arbete om det tar nästan fyra år innan det börjar bli allmän kännedom, när all grundinformation faktiskt varit tillgänglig sedan 2020?

Vem skyddas … och på vems bekostnad ? För det är alltid på någon annans bekostnad.