…
Det blåser kraftigt, och vindarna tar tag
i Ångermanälvens yta och krusar den
kraftigt. Jag tycker om att titta på skådespelet
på vattenytan som uppstår av vindarna.
Det påminner mig om när jag liten, och satt inne i
sommarstugan vid Stordegersjön och tittade på
vattnet, medan öppenspisens gran-ved knastrade och
small, och varm choklad var upphälld i koppen.
Dans-tapp
Efter tre timmars styrdans igår kväll,
och en pytteliten dans-motgång
så rasade alla fasader och all ork.
Och några andra små
motgångar under eftermiddag och kväll.
Och mitt i natta blev jag dålig i magen,
och läckte i bägge ändar.
(fortsätter blogginlägget nu 23.59 sön)
Men nu har jag hämtat mig något, och landat.
Bangolf-säsongen är nu i det närmaste till ända.
Och varje år är det lika skönt när det är slut,
som det är roligt när det börjar på våren.
Det kan så lätt bli för mycket av det goda
för typer som mig, som inte alltid orkar
allt man vill, men ändå gör.
På eftermiddagen gjorde jag en prototyp
för en egen översättning av en av mina favoritlåtar
när jag behöver tröst men ingen får:
Ciquitita:
”Du och jag vet”
”Vill du berätta vad tänker du på ?
när ingen lyyssnar, vad gör du då?
O din blick, den säger att du längtar, önskar så
Jag kan se hur du gömmer dig,
iii-bland sorger och tankar
Meeeen jaaag, kan se bortom dina mörka tankar
Om du vill ska jag vara din vän,
Göra deeeet som står i min makt
näääär heeelst jag är den, av oss som är stark o kompakt
Nyss var det du som bar på din vän,
Men nu förkrossad och sliten
Oooom jag fåår, ska du och jag, bygga upp tilliten
Bästa vänner , som du och jag vet,
Att efter mörker kommer det ljus, det finns plats att sjunga
Alla sorger dom glöms bort, och vintern kort,
Och våra hjärtan blir åter unga
Vi delar tårar, som vänner gör
För tårar är regnet som gör att solen kan hela
Och då sjunger vi igen, min bääästa vän,
… på en lycklig refräng
Så när alla masker har fallit av,
finns det inget, som håller dig kvar
Nu är du fri, min vän, och framtiden vackert oklar
Så flyg dit vindarna bär,
o solen stiger mot himlen
Jaaag fiiins kvar i ditt hjärtas minnen
Bästa vänner , som du och jag vet…”
Kan hända nån lite justering tillkommer senare.
Men det blev ganska så mycket som jag kände för den
underbara trösterika originaltexten.
Besviken …lite grann
Lite besviken på ett antal människor fn.
Ibland hoppas man på lite respons,
lite feedback och lite vanlig jävla mänskligt beteende.
En bekant/vän, gick över gränsen, och blir därmed
hädanefter en som jag inte tänker lägga nån energi på.
Väljer bort helt enkelt, då hen inte bidrar till mitt välmående.
Det finns andra, och gör det inte det, så är jag själv hyfsat
sällskap… åtminstone en stund. Sen kanske det blir enahanda.
Men då kan man som Povel
”skaffa nya vänner, ty de gamla har tatt slut”
Snorkiga dansöser och dansare
Även om jag bidrog, och fick ett par riktigt bra danser
igår kväll, så blir jag mer och mer less på att fara på dans.
Snorkiga attityder är väl den vanligaste orsaken till
att jag tröttnar. Men även på ett personligt plan, att jag
kan känna mig rätt så ensam bland alla vackra människor
i par, med jobb, bil och hund.
Mer hemma här …
Känner mig mer naturlig hos öldrickarna i parken,
som han D, som alltid bemöter mig med respekt.
Känner mig mer naturlig med pensionärer,
som inte var vaken minut frågar vad jag jobbar med
eller om jag har semester.
Eller omkring glada fördomsfria barn.
Likt hon den lilla syriska prinsessan här på gården,
som ser så oerhört glad och stolt ut när jag håller upp dörren
och ger en lekfull hovnigning.
Men ändå …
Men jag känner mig ändå lite allmänt utanför i livet.
Och det var en sådan kommentar som fick mig att känna mig
än mer utanför, som gjorde att jag inte längre vill ägna nån
mer energi eller vänlighet åt hen som jag nu hädanefter
faktiskt skiter i.
Med grusiga ögonlock, och nyborstade tänder
drar jag täcket över huvudet och knoppar in,
i morgon är en annan dag.