…
Onsdag 1 maj 2024
Känner mig ibland väldigt trött, både i kropp och i huvudet. Men det snurrar ju på bra mycket i bägge också. Livet – en märklig företeelse, som man bara kan reflektera över, och känna tristess och meningslöshet över om man har det tillräckligt bra… materiellt och med mat och så. Varje liv är speciellt och unikt, inget är det andra likt, hos människor. Jag kan ibland av bekvämlighetsskäl, och trötthetsskäl, sakna det förutsägbara, ett 8-17-jobb, familj som ”alla andra”, vilket så klart är en förenklad beskrivning.
Jag kan känna tomhet ibland. Nån form av ensamhet… inte alltid en sådan ensamhet som innebär att jag sitter och är bitter över att ingen tycker om mig, eller vill tillbringa sin tid med mig, även om det oxå så klart förekommer. Men mer en: Jag saknar nån som jag klan lita på, nån som förstod mig bättre, och förstod världen lika bra, eller bättre. Inte heller nödvändigtvis ur ett romantiskt perspektiv, även om det även dröms om detta.
Det känns ibland som att jag växt ifrån min omgivning i medvetenhet, och växt ikapp min omgivning i självbild.
Och ändå tycker jag väldigt mycket om att prata med, bekräfta de i samhället som i allmänhet räknas till en lägre social ställning. Utslagna, folk som räknas till omsorgen, alkoholister, samhällets original”, ”kufar”. Känner mig mer hemmastad bland dessa, för jag upplever dem ärligare, mer jordnära, sanna, äkta människor. Medan de flesta andra, de ”normala” de ”framgångsrika”, ”vanligt folk” bara spelar ett falskt skådespel inför varandra och mig, på nån osynlig jävla social stege, och hela tiden ska kräma tjänster eller pengar ur en.
Är jag Socialist? Är jag Vänsterpartist? Moderat?? Sverigedemokrat? Extremist? Jag tror ingendera av ovan nämnda, eller nåt av riksdagspartierna. Även om jag likt tidigare skulle mot förmodan rösta Vänstern igen, så identifierar jag mig inte längre som vänsterpartist. Om jag nånsin gjort det. Jag är mer i riktning med att underkänna hela det politiska systemet, över hela världen. Och att det trasiga systemet inte är kapabla att reparera sig självt, eftersom det motverkar deras karriärer.
Men det där är komplicerade saker. Jag önskar ibland att jag slapp rädda världen. Men om den ska räddas, måste var och en göra sitt, och vakna upp. Men ibland önskar jag att jag slapp.
Min absurda känsla är väldigt, väldigt många blir sjuka nu, och dör i större utsträckning, och att massvaccineringen är i allra högsta grad orsaken. ALLT tyder på det. Men i synnerhet vaccinisternas lögner och reaktioner eller brist på reaktioner, nu efter ”pandemin”. Jag är numer klar med att de flesta dödsfall och ökad sjukdomsbild, är redan existerande multisjuka, OCH själva vaccinerna, som alla trollats in i statistiken för ett virus de kallade corona. Och nån sjukdom som kallades covid. Jag har lärt mig att inte lita på staten, politiker, vården, myndigheter, media, globala företagsjättar, försäljare… eller för den delen i någon större utsträckning på människor i min nära omgivning.
Delvis ett eget tillnyktrande som var nödvändigt, men har vänt uppochned på allt för mig. Min världsbild. Där jag litat för mycket på andra. Där jag lutat mig för mycket mot andra. Jag har trott för mycket om några människor i mitt liv, och för lite om mig själv. Letat efter externa klippor att luta mig mot, vilket alltid resulterat i att den nidbilden jag haft om dem … så klart har rasat. Eftersom den aldrig var realistisk eller sann. Dessa v´bilder, framförallt den av mig själv, kommer jag måsta jobba med livet ut.
Därav oxå den tomhetskänsla jag började skriva om ? Och en skrämmande känsla av att inte ha nån annan att lägga över det ansvaret på… ansvaret för mitt liv. Det låter så klart absurt när jag skriver det, Men det är ärligt. Och det kommer av en livslång flykt som kanske paradoxalt nog varit helt nödvändig DÅ, för att överleva mentalt. Att fly från mig själv var alltså nödvändigt med destruktivt i längden? Och när jag inte längre kan fly, måste jag nu göra upp med det som varit. acceptera att det är så…. acceptera vem jag är,,,… och vad jag behövde göra för att överleva… och leva.
Och ibland är det jag saknar, de jag saknar en saknad av en illusion. En trygghetsillusion, som gjort mig falskt trygg. Nåt jag känner igen, och lämna ifrån mig ansvaret över mitt liv, mina känslor till någon annan, till något annat. Det är så klart ett katastrofalt ingångsläge för kärlek och nära relationer… och sex. Vilket gör att de relationerna är dömda på förhand att krascha. Och nu när jag förstår vad och vem det beror på, när jag aldrig fick den unconditional love jag hade rätt till….. Och det skriver jag inte längre ur emotionellt trauma, och bitterhet eller sorg, utan som ett konstaterande, ett accepterande en förklaring för att förstå och förlåta mig själv. Och för att kunna förlåta mig själv, måste jag i mitt hjärta förlåta henne. Vilket jag inte vet hur långt jag kommit i… eller om jag hinner innan jag dör.
Men jag är den jag är, blev den jag blev. Och jag får väl bara fortsätta jobba vidare med de förutsättningar jag har… finns inget annat