…
Nu närmar det sig Tomas-dagen, och dagen efter det är det vintersolstånd. Och efter det vänder det mycket, mycket sakta och bli ljusare igen. Men ändå en bra hållpunkt att se fram emot, samt när det bara blir några minuter ljusare per dag i början, så vet man ändå om det, och det blir en psykologisk effekt. Även om det dröjer innan det blir märkbart ljusare. För några år sedan i januari, var jag så ljus-törstig, när det kändes som jag inte sett solen på en månad, att jag skyndade mig ut, gick över på solsidan om älven, och fick se skymten av solen ett litet tag, jagade den runt stan typ.
Det är ofrånkomligt att mörkret påverkar oss nordbor mer eller mindre. Nu för tiden mindre för egen del, så det blir hanterbart, men ändå lite småtungt och enahanda. Kvällen börjar vid tretiden. Och iom att jag inte tittar på TV så mycket längre, så blir det långa kvällar. Och nu för tiden sänder nästan alla kanaler riktigt usla julfilmer dagarna och kvällarna i ända. Handlar inte ens om jul. Handlar om fotomodellers struliga kärleksliv allt som oftast. Just nu blir det pussel, läsa böcker. Inte så mycket korsord dock. Går i vågor det där.
Men även bokskrivandet tar tid. Har skrivit 135 sidor så långt. En bok som inte kommer bli så poppis. Skulle tro det blir lågt intresse. Men den måste skrivas känner jag. Vissa saker får inte glömmas och gömmas från världen och människorna. Och jag själv behöver det svart på vitt, vad som sagts och gjorts under de senaste åren. Men det kostar på, det är ganska jobbigt.
Jag har på senaste tiden blivit väldigt blödig, känner tårarna är på väg ofta, utan att jag börjar gråta och hulka. Vid musik, vissa filmer… sorgligt, kärleksfullt och vackert. Barn som säger roliga saker, vuxna som uppskattar en, ja det händer faktiskt att vuxna säger sånt, men det är tyvärr inte vanligt. Senast idag var till Lalehs låt Minnet av ett hav.
”Och det var här som jag blev jag
Det var här som jag blev fri
Ja, det var här som jag blev jag och ingen annan
Det var så här jag levde mitt liv, åh”Och det var här som jag blev jag
Det var här som jag blev fri
Ja, det var här som jag blev jag och ingen annan
Det var så här jag levde mitt liv, åh
Och vi säger det var meningen (det var meningen)
Men kan man kalla det så?
När det finns de som aldrig kom fram
Ja, vi säger det var meningen (det var meningen)
Ja, vi kallar det så
Alla vi som står här på land”
Men jag är innerligt trött på alla offentliga globala lögner, och än mer trött på människors likgiltighet inför det hela.
Det blir en del enahanda just nu. Bekantskapskretsen har minskat. Delvis mitt val, delvis andra som inte har tid, inte vill träffas. Jag vet att det är många som aldrig kom ut till livet igen efter regeringens och globalisternas nedstängning av samhället och splittring av medborgarna. Jag vet att många föll i djup depression iom att de blev skuldbelagda som ovaccinerade. Jag vet att nästan ingen gråter över Julian Assange. Men jag har fällt en och annan tår över det ödet, efter att ha läst boken om dem rättsskandal som sverige, USA, Storbritannien, och Ecuador är medskyldiga till. För jag, även om det bara följt mig hela mitt liv utan att blivit fysiskt frihetsberövad, vet hur det känns att bli falskt anklagad.
Jag kan bli rörd över en god kopp espresson jag gjort hemma, eller tanken på de få gånger jag minns att människor har stått upp för mig mot andra. Det är i min mening något av det mest sällsynta formen av kärlek i vår likgiltiga värld, med likgiltiga människor. Jag tänker på Patrik, H, på Carola, på hon som vi kallade Blomman, som alltid visslade. Jag tänker på Millan, Jag tänker Mikko, jag tänker på Rolf, och jag tänker på Maggan. Och jag tänker på Stellan Winterqvist
Nu börjar jag smått sukta efter frön och odling igen. Men det är några månader dit. Mitten av mars kanske.