…
Tittade som hastigast i mina två utgivna böcker ”Djupt rött hjärta” och ”Jag ser dig”. Bägge baserade på blogginlägg. Och inser att innehållet i mina blogginlägg på sätt och vis har förändrats en hel del, trots att det är samma grund. Det är nu för tiden färre inlägg om längtan och saknad efter kärlek. Inte för att jag egentligen längtar eller saknar mindre. Och det är färre inlägg om roliga vardagsincidenter, för att vi lever i en hyperkränkt värld , så det inte går att skriva utan att nån blir kränkt. Det går inte att fota folk utan att det ses som något integritetskränkande. Det är fler inlägg om min rasande ilska, frustration och ibland desillusion inför hur världen, människorna och samhället håller på att bli allt mer totalitärt, utan en tillstymmelse till protest från folket kan tyckas.
Innehållet i inläggen har förändrats mest för att någon MÅSTE opponera sig, någon måste ifrågasätta, någon måste göra motstånd. Jag hade helst velat fokusera på annat. Jag hade så klart hellre upplevt kärlek till en kvinna, och haft egna barn. Jag hade så klart hellre varit lättsam i sinnet och varit mer i vardagen här, i Sollefteå… till sinnet och till orden. Jag hade så klart hellre dansat och sjungit mera.
Anledningen till förändringen av innehållet på bloggen, är således inte orsakat av innerlig önskan om vad jag helst skriver om. Utan vad jag kräver av mig själv för att kunna se mig själv i spegeln varje morgon, och ännu kalla mig för en människa. Förändringen beror på att så många väljer tystnad. lydnad, feghet….
Tittade in på bibblan, och började läsa ur Astrid Lindgrens ”krigsdagböcker”. En oerhört jordnära och informerad kvinna. Bl a för att hon läste på, bl a för att hon jobbade på brevcensuren under kriget. Jag han i princip bara läsa 10 sidor, och redan där hade en hel uppsjö av insikter om dåtiden, kunnat appliceras helt eller delvis på vår nutid. Det vittnar om att vi befinner oss i ett krig. Ett informationskrig, som håller på att vinnas av de som vill ha censur, övervakning, kontrollsamhälle… och er tystnad. Astrid skriver bl a:
Samtidigt, observerade jag människor på ett annat vis tidigare i de två första böckerna, och dess blogginlägg. Nästan uteslutande utifrån tanken att roa läsaren, vara läsaren till lags, inte såra, bjuda på mig själv. Roliga historier, berättelser anekdoter från andras liv. Så som Moster o morbror, så som pappa osv … De är borta nu, och mitt liv kanske inte är så våldsamt intressant i antal spektakulära händelse, med dyra inköp, resor och nya människor. Jag har inga ambitioner.. det är min uttalade ambition att inte ha några.
Men nu är jag, jag.
Priset för att bli lajkad på facebook, eller gillad IRL , är att prostituera sitt hjärta och sin själ. Och det är på tok för dyrt pris. Vara nån man inte är. Återupprepa andras tankar och order. Vara till lags och tro på allt man blir tillsagd. Det kostar livet på miljoner… vare sig de dör eller inte. Jag är jag nu. Och i slutändan är jag den viktigaste personen att ha slutit fred med, när jag lägger huvudet på kuddvaret till kvälls.
Jag hade så velat veta vad Astrid och Tage hade stått i dagens dystopiska värld, om de levt. Men det kanske är tur att de slipper uppleva det här, både för dom och för mig. För om dessa stöttepelare i min själ, skulle fallit offer för feghet och propaganda… hade jag nog inte överlevt det. Bäst att de får vila i mitt sinne som de rakryggade hjältar de var… som den bästa av landsfäder och landsmoder. Jag har sett och upplevt tillräckligt med klippor i mitt liv, tappa huvudet de senaste åren…
Men mitt hjärta då? … jo det svälter lika mycket som min kropp lever i välmående för tillfället. Inget varar för evigt, utom möjligtvis döden, såvida man inte kommer till Nangiala som Astrid skrev i Bröderna lejonhjärta.