…
Jag känner mig så ensam i den här världen.
Och det händer att min nyblivna styrka och självkänsla vacklar,
i meningslöshet och likgiltighet, långt bortom
kärlekens famn.
Känner mig rotlös, och därför utan framtidstro,
utan hopp., utan själ… utan skäl… att kliva upp,
utan skäl att kämpa vidare.
Jag vet inte längre för vem jag ska kämpa.
Jag har svårt att finna kamplust för de som inte bryr sig
om något eller någon, och tiger still.
Att bara bry sig om mig själv,
ligger inte i min natur,
ligger inte i den mänskliga naturen,
eller gör det kanske det?
Jag vet inte längre, vem ska jag bry mig om?
Säg mig, varför ska jag bry mig om nån?
Kan nån berätta det för mig?
Jag är stark… men jag är inte så stark,
att jag kan och vill leva utan orsak,
utan vänner, utan kärlek…
Kanske… kanske även jag ska ge upp,
som nästan alla andra har gjort?
Jag vet inte längre…
Jag känner mig ensam och övergiven
i den här gudsförgätna världen,
utan hjärta… utan själ…utan skäl…
….är bra trött nu … trött … på alltihop
Varför är människor så kalla?